På måndag diskuterar fullmäktige politikernas fallskärmar. Läs om Arbetarpartiets syn i frågan. Läs mer om domstolstrots i dagens Folkblad

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards

Försvara yttrande- och tryckfriheten

____________________

Lästips!
I dagens Folkblad kan du bland annat läsa om hur en jurist ser på Hanna Lundin Jernberg – liberal socialpolitiker i Individ- och familjenämnden – och hennes uppmaning till domstolstrots. Gör det – läs om hur en jurist ser på HLJ:s  uppmaning till domstolstrots. Jag kommer själv att återvända till detta tema. Efter måndagens kommunfullmäktige.

 

Ingress
NU på måndag kommer Umeå kommunfullmäktige att diskutera kommunpolitikernas fallskärmar – eller det omställningsstöd som dessa politiker får sedan de har avgått. En förtroendevald politiker är nämligen inte anställd. Förtroendevalda politiker kan antingen avgå frivilligt eller att tvingas att avgå. Tvånget att avgå kan dels bero på ett valnederlag, dels på att en politiker har förlorat förtroendet (eller en maktkamp) inom sitt eget parti. Detta var vad som hände både före, och efter, valet 2018 för åtminstone tre heltidsarvoderade politiker från olika partier i Umeå kommun. Du kan läsa om två av dessa i denna blogg.

Jag hamnade i kommunfullmäktige för första gången efter valet 1991. Frågan om de förtroendevalda politikernas olika ersättningar har kommit upp, gång på gång, under de 32 år som jag har deltagit i Umeås lokalpolitik (för närvarande som ordförande för Arbetarpartiet).

På måndag är det Vänsterpartiet som tar upp frågan och då kommer fokus att ligga på fallskärmarna – eller på omställningsstödet (som är det formella namnet).

Efter valet 2018 uppstod det alltså en situation då det fanns anledning att diskutera frågan om politikernas fallskärmar. För snart 2½ år sedan skrev jag, på Arbetarpartiets vägnar, ett debattinlägg i Västerbottens-Kuriren (VK). Inför debatten i kommunfullmäktige nu på måndag 25 september – en debatt jag förväntar mig blir hård – återpublicerar jag debattartikeln från den 9 maj 2021. Den skrevs för AP:s räkning och vårt parti har inte ändrat inställning sedan dess.

___          ___          ___

Inkastare från VK i maj 2021

Det behövs ett fungerande omställningsstöd i politiken. En arvoderad heltidspolitiker som varit borta länge från den ordinarie arbetsmarknaden kan ha svårt att snabbt hitta en annan sysselsättning den dag en avgång, av någon anledning, blir nödvändig. Men stödet måste vara rimligt och fungera under en omställningsperiod. Det skriver Jan Hägglund.

Mitt debattinlägg

”Debatt: Omställningsstödet missgynnar arbetare och invandrare

Publicerad 09 maj 2021

 

Alla svenskar borde ha samma politiska möjligheter. Tyvärr är det inte så.

I takt med ökande långtidsarbetslöshet, inkomstklyftor samt segregering försvåras möjligheterna för arbetare och invandrare. Historien om omställningsstöden, tänkta att utgöra en sorts a-kassa för politiker som tvingas avgå efter ett valnederlag eller maktkamp inom sitt eget parti, visar på detta.

Det finns två typer av politiker. Fritidspolitiker har vanliga jobb de tar ledigt från då kommunfullmäktige har möten. Arvoderade politiker har höga inkomster finansierade av skattebetalarna. Vi talar om kommunalråd och nämndordförande för äldreomsorg, skola med mera.

En politiker som vill försöka påverka utvecklingen i Umeå på allvar måste sätta sig in i många komplicerade frågor. Detta kräver att den folkvalde tar ett ”arvoderat” uppdrag. Om chansen uppstår. Men den som gör det kan riskera sin framtid. För vad händer ifall en arvoderad heltidspolitiker tvingas avgå efter ett valnederlag eller maktkamp i sitt eget parti? Den som inte ingår i maktens nätverk, som sörjer för ”de sina” oavsett parti, riskerar en personlig katastrof.

De flesta arbetare och invandrare som tar ett arvoderat uppdrag, exempelvis då de fyllt 43, och sedan förlorar uppdraget tolv år senare, riskerar mycket stora problem.

Vid 55 års ålder, efter tolv års frånvaro, är många chanslösa på arbetsmarknaden. I alla fall den som inte tillhör maktens nätverk med kontakter som kan ordna en reträttpost inom till exempel folkrörelser eller näringsliv.

Detta kommer obönhörligen reducera antalet arbetare och invandrare, som inte tillhör maktpartierna, som vågar satsa på arvoderade uppdrag. Riskerna är för stora.

Tre år med ett omställningsstöd, även om stödet är högt, väger lätt mot 15 års arbetslöshet. Och arbetslöshet för resten av livet är vad knegare, som inte tillhör maktens nätverk, riskerar.

För dessa skulle det bästa omställningsstödet inte vara pengar. Det bäste vore ofta en utbildning och ett garanterat knegarjobb som någon som fyllt 55 år, och varit borta från arbetsmarknaden i tolv år, klarar av. Vi talar om arbetslinjen även för tidigare politiker.

I dag utgår omställningsstöd under tre år. De två första ger 80 procent av det tidigare arvodet och det tredje året ger stödet 60 procent. Teoretiskt skulle den högst arvoderade politikern i kommunen kunna få ut uppåt 2,5 miljoner före skatt! På tok för mycket.

Men det värsta återstår. Räknar vi om detta visar det sig att den högst arvoderade kan få ut nästan 75 000 kr/mån i omställningsstöd. Skulle denne, tack vare sitt kontaktnät, få ett välbetalt jobb inom en folkrörelse eller näringslivet på 74 000 kr/mån – alltså tusen kronor lägre än omställningsstödet – blir det verkligen stötande.

Omställningsstödet är konstruerat så att den tidigare politikern, ifall det nya jobbet bara ger en aning lägre lön än själva stödet, får behålla hela omställningsstödet! Låt mig visa detta i siffror: 74 000 + 75 000 = 149 000 kr/mån. Vissa journalister har beskrivit konstruktionen som om stödet endast höjer lönen med tusen kronor så att politikern inte skulle förlorar på att arbeta. Detta är alltså helt fel.

Låt oss nu gå från detta tänkta exempel till verkligheten i Umeå. Den tidigare gruppledaren för V fick ett nytt jobb direkt. Heltidslönen var 33 500 brutto. Då den tidigare V-ledaren lagt till omställningsstödet, i detta fall på 45 269, blev bruttoinkomsten cirka 80 000 kr /mån (frånsett andra inkomster och nedgång i arbetstid).

Den tidigare V-ledaren borde därför aldrig ha tagit ut en enda krona i omställningsstöd. Personen gick ju aldrig arbetslös! Omställningsstödet ska vara en ”a-kassa” under omställningen från arvoderad politiker till vanlig löntagare. Inte en jättebonus ovanpå den nya lönen.

Men så skedde. Priset blev att den tidigare V-ledaren hamnade på en lista över 20 politiker i Sverige som hade dubbla inkomster.

Jämför detta med den tidigare gruppledare för MP. Denne har efter 2,5 år inte fått något jobb. Den som står utanför maktens nätverk och saknar (som utlandsfödd) personliga kontaktnät, samt har uppnått en viss ålder, löper risken att landa mycket hårt efter att ha förlorat sitt arvoderade uppdrag. Den tidigare MP-ledaren har behövt stödet – och det har inte handlat om att fuska sig till dubbla inkomster.

Omställningsstödets utformning driver bort arbetare och invandrare från politiken.