Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Amineh Kakabaveh är ett av de mest kända namnen i Sverige när det gäller kampen mot hedersförtryck och för kvinnors rättigheter. År 2016 utsågs hon till ”årets svensk” för detta arbete. Men arbetet mot hedersförtryck har även haft sitt pris. Kakabaveh har utsatts för angrepp – ibland hårda angrepp. Ett par exempel:

I maj 2022 ville Turkiets ambassadör i Sverige att Amineh Kakabaveh skulle utlämnas till Turkiet. När ambassadören pressades av media backade han och kallade det hela för ett ”missförstånd”. Vi ska strax återkomma till ambassadören. Amineh Kakabaveh har även hängts ut som ”terrorist” i turkiska medier och Erdogan lär ha syftat på henne då han i september ifjol påstod att ”terrorister har infiltrerat svenska riksdagen”.

Då Amineh kommer från den del av Kurdistan som ligger i Iran syftade ambassadörens ”misstag” med största sannolikhet till att skrämma alla kurder, både i Sverige och i andra länder, till tystnad. Den turkiske ambassadören visste naturligtvis att det är svårt – omöjligt – att få en svensk medborgare som  är född i Iran utlämnad till Turkiet …

Ett politiskt utspel i syfte att skrämma till tystnad. Från den turkiska regimens sida.

Del ett
Tyvärr har många låtit sig skrämmas till tystnad. Till dessa hör både den förra S-ledda regeringen och den nuvarande M-ledda regeringen. Men Kakabaveh själv har inte låtit skrämma sig till tystnad. Hennes engagemang för kurdernas rättigheter verkar istället ha stärkts. Under påsken 2023 deltog hon i en konferens i det franska parlamentet – om kurderna, kvinnokampen, demokrati och mänskliga rättigheter bland annat i Turkiet. En vecka senare var Kakabaveh inbjuden till en konferens i Oslo. Där talade hon om kurdernas svåra situation och kopplingen mellan den ökande pressen på kurder i Sverige och landets ansökan om Natomedlemskap.

Del två
Amineh Kakabaveh är ordförande i föreningen Varken Hora eller Kuvad. Föreningen, som bildades 2005, kallar sig feministisk och antirasistisk. Förebilden var den franska organisationen ”Ni Putes Ni Soumises” som arbetar för kvinnors rättigheter i utsatta förortsområden – bland annat i Paris. Även den organisation som Kakabaveh grundade arbetar ute i förorterna.

Del tre
Aminehs politiska engagemang grundlades under hennes uppväxt i den iranska delen av Kurdistan. När hon var 13 år gammal rymde hon hemifrån för att ansluta sig till peshmerga. Hon var en del av peshmerga under 5-6 år innan hon beslöt sig för att fly till Sverige.

I Sverige fortsatte Amineh att kämpa för kvinnors rättigheter och emot hedersförtrycket. Hon gick även med i Vänsterpartiet. Som ett led i sitt arbete som socialarbetare i Botkyrka kommun presenterade hon en kartläggning rörande förekomsten av hedersförtryck bland ungdomar i Botkyrka. I detta läge var det många som drog öronen åt sig. Kakabaveh uppmanades att inte tala så högt om kartläggningen. Hon blev rasande. Och hoppades på att få stöd inom Vänsterpartiet. Det fick hon inte. Istället växte en djup motsättning fram mellan Kakabaveh och ledningen inom V – en motsättning som ledde till att hon lämnade partiet 2019.

Under åren fram till valet 2022 satt Amineh Kakabaveh kvar i riksdagen som en s.k. ”politisk vilde”. Eller som en oberoende socialistisk riksdagsledamot, som hon själv föredrog att kalla sig. Detta kom att få dramatiska effekter.

Del fyra
Det blev Amineh Kakabaveh som avgjorde att Magdalena Andersson (S) valdes till statsminister i november 2021. Valet av statsminister kom nämligen att avgöras av ett enda riksdagsmandat – Amineh Kakabavehs.

För att få hennes stöd lovade regeringspartiet Socialdemokraterna att fördjupa sitt samarbete med det Demokratiska unionspartiet PYD, som är det dominerande partiet i det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. Detta fördjupade samarbete var en framgång för kurderna.

Denna uppgörelse mellan Kakabaveh och S kolliderade med Sveriges Nato-ansökan. Kollisionen blev våldsam. Ett fördjupat samarbete mellan ett regeringsparti som S i Sverige och en kurdisk organisation som det Demokratiska unionspartiet PYD, som kunde inspirera kurder även i Turkiet, var bland det värsta som kunde hända i den turkiska presidenten Erdogans ögon.

Avslutning
För att släppa in Sverige i Nato krävde därför, som alla vet, Erdogan att Sveriges dåvarande S-ledda regering skulle avbryta samarbetet med det kurdiska självstyret i Syrien. Och den S-ledda regeringen gav efter för Erdogan. Dagens M-ledda regering har gått ännu ett steg. Den har tagit direkt avstånd från bland annat det Demokratiska Unionspartiet PYD. Båda regeringarna har alltså gett efter för Erdogan. Och därmed svikit kurderna.

Amineh Kakabaveh har varit en av de skarpaste kritikerna av detta kryperi för Turkiets president. Det är mot denna bakgrund som den turkiske ambassadörens begäran om att få Kakabaveh utlämnad till Turkiet ska ses. Detsamma gäller skälet till att hon har kallats för terrorist i turkiska medier.

I dag lördag besöker Amineh Kakabaveh Umeå.

Du är välkommen – se affischen nedan.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Söndag 13:00. Jag ber om ursäkt – det jag publicerade i går lördag var inte det som var tänkt att publiceras. Det var blogginlägget under bearbetning i ett stadium som jag själv aldrig skulle ha godkänt. Det du nu kan läsa är inte heller det färdiga arbetet från igår. Men något jag kan stå för. Håll tillgodo.

Acceptabel version
Just nu går arbetet med Umeå kommuns budget för 2024 in i sin slutfas. I samband med detta publicerar jag en serie blogginlägg. Serien innehåller två röda trådar. Dels en fråga: Vad får vi för pengarna? Dels svaret: Det beror på hur väl arbetsorganisationen fungerar!

Ingress
Socialtjänsten i Umeå kommun är en av de verksamheter som måste synas utifrån frågan: Vad får vi för pengarna. Socialtjänsten kostar näst mest av alla verksamheter som ligger under de politiska nämnderna. Socialtjänsten får nära 1,6 miljard för innevarande år (2023). Jag kommer att ge mitt svar på frågan om vi får den individ- och familjeomsorg som vi betalat för i ett kommande blogginlägg.

Del 1.
Personalinflytande måste prägla arbetsorganisationen. En satsad miljard ger oss tyvärr inte alltid en miljard tillbaka. I en väl fungerande arbetsorganisation kan en satsad miljard resultera i en produktion av individ- och familjeomsorg som motsvar hela 1½ miljard – eller mer! Präglas arbetsorganisationen av personalinflytande tillsammans med ett kunnigt och demokratiskt ledarskap, där initiativ från golvet uppmuntras, skapas trivsel samt låg sjukfrånvaro och låg personalomsättning. Då kommer brukare och anhöriga att visa uppskattning. Detta ger en positiv och uppåtgående spiral. Det kan exempelvis ta kortare tid innan beslut fattas – och de beslut som fattas kan komma att hålla högre kvalitet.

I en sådan situation kan vi få tillbaka mer i form av individ- och familjeomsorg än vad vi har satsat i form av skattepengar. I slutänden handlar det om hur bra personalorganisationen fungerar – eller inte fungerar.

Del 2
I en dåligt fungerande arbetsorganisationen kan en satsad miljard resultera i en produktion av individ- och familjeomsorg som endast motsvarar 750 miljoner – eller mindre! Präglas arbetsorganisationen av en auktoritär ledarskapskultur tillsammans med bristande personalinflytande, där en tystnadskultur kväver initiativen underifrån, skapas vantrivsel. Detta leder vanligtvis till högre sjukfrånvaro och högre personalomsättning. I ett sådant läge kommer kritik att uppstå. Först från brukarna och brukarnas anhöriga. Sedan från granskande myndigheter och media. Slutligen finns risk för att sprickor uppstår inom verksamheten: a) mellan chefer och underordnad personal inom förvaltningen (socialtjänsten), b) mellan ledande politiker och cheferna inom förvaltningen (socialtjänsten), c) mellan de politiker som ska styra förvaltningen (socialtjänsten).
Om, i en sådan situation, den övergripande politiska nivån saknar kraft och mod att ta tag i – och styra upp – situationen är det inte ovanligt att alla negativa drag förstärks. Förvaltningen kan exempelvis ”sluta leden” genom att cheferna kräver ännu större ”lojalitet” = underordning. Allt detta innebär en stor risk för en negativ och nedåtgående spiral. Resultatet kan exempelvis bli att en rädsla för kritik från cheferna innebär att handläggarna tar längre tid på sig innan de vågar fatta beslut. Men också att kvaliteten på besluten blir sämre genom att nya idéer underifrån (förbättringar) kvävs på grund av samma rädsla – skapad av tystnadskulturen.

I en sådan situation får vi mindre individ- och familjeomsorg än vad vi har satsat i form av skattemedel. Även i detta fall handlar det om hur bra arbetsorganisationen fungerar – eller inte fungerar.

Sammanfattning
Arbetarpartiets viktigaste enskilda fråga har sedan lång tid tillbaka handlat om hur väl arbetsorganisationen fungerar. Vi anser att personinflytande tillsammans med en ledarskapskultur som släpper fram kraften underifrån skapar de bästa förutsättningarna för att använda de satsade skattemedlen på bästa sätt. Arbetsorganisationens sätt att fungera avgör alltså, enligt vår uppfattning, vad vi umebor får för varje satsad skattekrona – och därmed även kommunens ekonomiska utveckling på både kort och lång sikt.

Men det handlar om ännu mer än så. Arbetsorganisationens sätt att fungera avgör både volymen på all kommunal verksamhet som produceras men också kvaliteten på, exempelvis, den individ- och familjeomsorg som brukarna får. Detta innebär att arbetsorganisationens sätt att fungera på sikt kommer att påverka umebornas inställning till hela den kommunala verksamheten.

En positiv inställning kommer att underlätta nyrekrytering och kompetensförsörjningen. En negativ inställning ger motsatt resultat.

I ett kommande blogginlägg kommer jag att gå in mer specifikt på vissa delar av socialtjänsten i Umeå kommun.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Vad får vi för skatten? I mitt förra blogginlägg redogjorde jag för de beräknade kostnaderna för att driva de verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för. Driften av dessa uppgår till ca 8,6 miljarder kronor – varav 80 procent återfinns inom 1) för- och grundskola, 2) socialtjänst, 3) äldreomsorg, 4) gymnasium och komvux samt 5) tekniska (gator, byggnader, IT, mm). Till detta kommer att de beräknade investeringarna uppgår till nästan 1,5 miljarder. De verksamheter som Umeå kommuns politiska nämnder ansvarar för uppgår enligt drift- och investeringsbudgetarna till 10,1 miljarder för 2023. Dessa kostnader måste finansieras genom lika stora intäkter. Det var mot denna bakgrund som jag i blogginlägget den 25 april ställde frågan: Vad får vi för skatten, för pengarna eller för slanten?

Del ett
Låt oss då titta på vad vi får, och varför, inom äldreomsorgen och socialtjänsten – två av Umeå kommuns största och viktigaste verksamheter. Låt oss börja med äldreomsorgen. En beskrivning av utvecklingen inom äldreomsorgen – bestående av särskilda boenden och av hemtjänst – bör ta den dramatiskt minskade personaltätheten som utgångspunkt.

Personaltäthetens utveckling

I mitten på 1990-talet gick det 0,9 årsarbetare på varje brukare. Tjugo år senare hade personaltätheten sjunkit till cirka 0,5 årsarbetare per brukare. Detta innebär att det tidigare var nio (9) årsarbetare som tog hand om tio brukare. Idag är det endast fem (5) årsarbetare som tar hand de tio brukarna. Detta innebär, naturligtvis, en starkt ökad press på personalen. Men detta ger definitivt inte hela bilden. Brukarna har nämligen under samma period blivit äldre, och är därför oftare multisjuka, och behöver på grund av detta mer av omsorg och vård inklusive mer mediciner. Därför borde en högre personaltäthet ha varit på sin plats. Men personaltätheten har alltså, i det närmaste, halverats!

Del två
Det krävs fler undersköterskor på särskilda boenden för att möta de ökade behov som fler multisjuka ställer .Utvecklingen ökar alltså kraven på de anställda: de måste tillhandahålla mer vård och omsorg – vilket ställer högre krav på deras utbildning. Kort sagt: andelen undersköterskor av personalstyrkan måste öka. Men även här, precis som när det gäller personaltätheten, har utvecklingen gått åt fel håll. Låt oss beskriva utvecklingen när det gäller andelen undersköterskor på kommunens särskilda boenden under de fyra senaste åren. (Sjuksköterskorna finns ej med i denna beskrivning eftersom dessa är så fåtaliga inom kommunen).

Tillbaka till undersköterskorna. I september 2018 var 60 procent av personalen på Umeå kommuns särskilda boenden utbildade undersköterskor. I september 2022 – fyra år senare – hade andelen undersköterskor sjunkit till strax över 50 procent! Sedan dess har andelen undersköterskor fortsatt att sjunka. Detta är en skrämmande utveckling. Det är extra skrämmande med tanke på att denna minskning av andelen undersköterskor skedde under pandemin – då det var extra viktigt med utbildad personal!

Den övriga omsorgspersonalen, de som inte är utbildade undersköterskor, är anställda som vårdbiträden. Men en ökande andel av dessa saknar vårdutbildning då de börjar arbeta inom äldreomsorgen. Att en person är anställd som vårdbiträde betyder alltså inte att personen är utbildad till vårdbiträde.

Även inom den kommunala hemtjänsten minskade andelen undersköterskor under de fyra åren 2018-2022 – även om trenden där inte var lika markerad som inom kommunens särskilda boenden.

Del tre
Bristande språkkunskaper. För att göra bilden så fullständig som möjlig måste vi även ta upp det växande problemet med bristande språkkunskaper. Förra hösten presenterade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en delrapport från sin granskning av Sveriges särskilda boenden för äldre. Jag vill lyfta fram två siffror ur denna IVO-rapport:

* Nästan nio av tio sjuksköterskor uppger att personalens bristande kunskaper i svenska språket innebär risker för patientsäkerheten,

* Mer än sju av tio anhöriga upplever att personalen inte förstår vad de säger på grund av bristande kunskaper i svenska.

Del fyra
Äldreomsorgen har drabbats av en förödande krock.  Å ena sidan har vårdbehovet ökat genom att brukarna blir äldre och därför oftare är multisjuka. Å andra sidan har personaltätheten över tid sjunkit kraftigt och är sedan länge alldeles för låg. Till detta ska läggas att andelen utbildade undersköterskor krymper, snabbt, samtidigt som kunskaperna i det svenska språket brister. Brukarnas behov av vård och omsorg ökar alltså samtidigt som resurserna minskar.

Denna krock kommer att prägla arbetsorganisationen. I ett sådant läge är minskar utrymmet för en arbetsorganisation där initiativen från golvet uppmuntras. I stället ökar risken för a) högre sjukskrivningstal, b) ökad personalomsättning c) svårigheter med att värva en utbildad yngre generation till yrken inom äldreomsorgen – i en negativ spiral.

Del fem A
Äldreomsorgen bärs idag upp av en krympande skara plikttrogna och yrkeskunniga undersköterskor – med ett stort engagemang för sitt arbete. Men vi står inför ett generationsskifte. Det är uppenbart att det krävs ett trendbrott inom äldreomsorgen. Det krävs ökad personaltäthet samt en utbildnings- eller ”karriärstege”.

Del fem B
Utbildningsstegens syfte måste vara att personalen ska kunna vidareutveckla sig i jobbet. Arbetsgivaren måste ge alla outbildade chansen till en vårdbiträdesutbildning. Vårdbiträden måste sedan uppmuntras att vidareutbilda sig till undersköterskor. De som är undersköterskor måste i sin tur uppmuntras till att specialisera sig inom demens, psykiatri eller handikapp. Hela processen förutsätter även ökade resurser till undervisning i svenska språket.

Med uppmuntran menas, i detta fall, att kompetenshöjningen hos personalen måste synas i lönekuvertet. Med uppmuntran menas också att hela, eller delar av, personalens vidareutbildning betalas av arbetsgivaren.

Avslutning
Vad får vi för pengarna? Jag vill avsluta där jag började: med frågan om vad vi får för pengarna. I mina ögon är det ojuste att ställa denna fråga idag. En personalorganisation som är för liten, saknar det nödvändiga antalet undersköterskor och utbildade vårdbiträden samt brister när det gäller språkkunskaper i svenska kan inte vara effektiv.

Först måste äldreomsorgen genomgå en grundläggande upprustning för att ha en chans att svara upp mot de ökande behoven. Äldreomsorgen måste få kosta mer per brukare. Det är först därefter som vi har rätt att ställa frågan: Vad får vi för pengarna?

Det förhåller sig annorlunda med socialtjänsten –
som jag, återigen, ska ta upp i kommande blogginlägg

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Vad får vi för pengarna? Den samlade kostnaden för alla politiska nämnders verksamhet i Umeå kommun under innevarande år (2023) beräknas uppgå till 8 615 miljoner kr (eller 8,6 miljarder). Detta kallas för driftbudgeten.
Investeringsbudgeten beräknas uppgå till 1 490 miljoner (eller 1,5 miljarder). Totalt beräknas alltså nämndernas verksamhet kosta 10 105 miljoner kr (eller 10,1 miljarder) bara under innevarande år. Det är en hel del. Minst sagt.

Vi umebor har därför rätt att ställa oss frågan: Vad får vi för våra skattemedel?

Del ett
En satsad miljard ger oss, tyvärr, inte alltid en miljard tillbaka. Vi ska utveckla denna tanke noggrannare i ett kommande blogginlägg. Men låt oss först titta på kostnaderna för de fem nämnder som har störst verksamhet inom Umeå kommun:

* för- och grundskola 2,2 miljarder

* socialtjänst 1,6 miljarder

* äldreomsorg 1,3 miljarder

* gymnasier och komvux 0,5 miljarder

* tekniska (gator, lokaler, IT) 1,4 miljarder

Summa: 7,0 miljarder

Kommentar: Kostnaden för verksamheterna i tabellen ovan beräknas uppgå till 7 miljarder kr under 2023. Detta utgör hela 80 procent av den samlade driftbudgeten för Umeå kommun. När vi talar om Umeå kommuns verksamheter talar vi därför, oftast, om just verksamheterna i denna tabell.

Del två
Alla vet att kommunens kostnader måste täckas av lika stora intäkter – annars kan inte verksamheterna finansieras. Och kan de inte finansieras måste de krympas. Det är nu vi närmar oss själva kärnfrågan: Vad får vi för våra inbetalade skattemedel?
Vad får vi tillbaka för kommunal service:
a) för driftbudgeten på 8 515 miljoner – varav 80 % går till verksamheterna i tabellen,
b) för investeringsbudgeten på 1490 miljoner,
c) för de 10,1 miljarder som det beräknas kosta att driva Umeå kommuns samlade verksamheter – drift och investeringar – under 2023?

Avslutning
Används verkligen dessa väldiga summor på bästa sätt? Arbetarpartiet (AP) anser inte att så är fallet. Vi anser att det krävs, minst, fyra trendbrott i Umeå kommun – för att umeborna ska få valuta för sina inbetalade skattemedel.

Vi ska förklara vilka trendbrott som vi anser vara nödvändiga. Detta genom att titta närmare på några av kommunens absolut viktigaste verksamheter i kommande blogginlägg.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Strejken lönade sig
Ett 60-tal taxiförare i Umeå har strejkat i protest mot låga ersättningar och för att de känt sig utnyttjade av taxiföretaget Cabonline Group. Vissa av de strejkande var taxi-åkare som äger en eller några bilar – och ofta kör själva. Andra strejkande äger inga bilar utan är taxichaufförer. Strejken var kulmen på en längre tids missnöje bland förarna. De hade lämnat över en skrivelse till Cabonline Group i början av februari men ansåg sig inte ha fått något gehör.

Del ett
Strejken tvingade dock Cabonline Group till förhandlingsbordet. Resultatet blev ett antal förbättringar för förarna. Oavsett storleken på de rent materiella förbättringarna har taxiförarna vunnit en annan sak: ökad respekt från arbetsgivaren. Cabonline Group vet numera att de inte kan köra över sina anslutna taxi-åkare, och deras taxichaufförer, ostraffat.

Del två
Nya strejker kan bli följden. Det ligger i tiden. Titta på Tyskland, Frankrike och de brittiska öarna. För att ta några exempel. Ett ytterligare exempel är lokförarna i Stockholm. Vi har för övrigt skickat ett stöduttalande till dessa. Det borde fler göra.

Avslutning
Stämningen kanske är på väg att vända – även i Sverige. Fast i Sverige rör det sig om vilda strejker. Jag och Arbetarpartiet stöder både taxi- och lokförarnas strejker. Fullt ut. För full hals.

PS. Jag drar mig plötsligt till minnes en gammal progglåt: ”Vilda strejker” – framförd av orkestern ”Nynningen”.
Jag brukade aldrig lyssna på proggmusik på den tiden då det begav sig. Proggbanden tog alltför ofta sig själva, och sina texter, på alldeles för stort allvar. Därför var proggmusiken nästan helt humorbefriad – fast ofta väldigt humoristisk. Den var humoristisk på ett ofrivilligt och omedvetet sätt. Själva humorlösheten och tendensen att ta sig själv på alldeles för stort allvar blev, i sig, väldigt rolig. Rätt så ofta.

Den låt vi ska få höra är ett exempel på detta.

Apropå ofrivillig humor: ni skulle bara se ett av Nynningens andra skivomslag. Där kan man skåda en manlig person, i långt hår och moderiktiga snickarbyxor, gå till anfall mot kravallpolisen – beväpnad med hammaren i ena handen och skäran i den andra!  Intill står en ung kvinna och skriker, stumt, ut sin fasa. Det går att läsa in influenser från Skriet av konstnären Edvard Munch i just denna del av skivomslaget. Det omslaget hör till en annan skiva av Nynningen än den som innehåller låten ”Vilda strejker”.

Men Nynningen kunde både spela och sjunga. Och dessutom bra. Det är mer än man kan säga om alla proggband. Mitt problem var alltså bristen på självdistans. Och att politiska manifest är så svåra att sjunga – oavsett om man gillar eller ogillar innehållet.

Lyssna och jämför dåtid med nutid. Dåtiden var år 1974.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

Ingress
Taxichaufförerna strejkar – och deras motpart är Cabonline Group.

Del ett
Vissa av de strejkande äger egna bilar. Dessa är taxi-åkare och de kan äga en, eller några, bilar – och de kör nästa alltid själva en av bilarna. Andra som strejkar äger inte någon bil utan de är taxichaufförer. Men oavsett om taxiförarna äger sin bil/bilar eller inte så har de Cabonline Group som motpart.

Del två
Vilka är Cabonline? Det kommer att visa sig i samband med denna konflikt. Det jag ska börja med är att berätta lite om detta företags för-historia.

Företaget hette tidigare Fågelviksgruppen. Ägaren var den s.k. taxikungen Rolf Karlsson. Bolaget Fågelviksgruppen granskades 2015 i en P1 dokumentär som hetten ”Taxikungen”. Vid denna tid ägdes bolaget fortfarande av Rolf Karlsson. I dokumentären framkom bland annat att förarna kritiserat löner och övriga arbetsvillkor under många år. En organisation, Taxi för Bättre Villkor, ansåg att verksamheten präglades av skandalöst låga löner, ingen semesterersättning, ingen tjänstepension, ingen sjukersättning eller föräldraledighet.

Detta tillbakavisades av Svenska Taxiförbundet.

Del tre
Företaget såldes. Senare samma år som granskningen av ”Taxikungen” gjordes i radions dokumentär (2015) sålde Rolf Karlsson företaget till det amerikanska riskkapitalbolaget H.I.G. Capital. Året efter bytte företaget namn till dagens Cabonline Group.

Det är emot Cabonline Group som taxiförarna riktar sin strejk.

Del fyra
Denna blogg kommer att uppdateras i takt med händelseutvecklingen. Min sympati ligger hos förarna. Jag vistades mycket i Malmö-Lund under åren 2015-2016-2017. Då kom jag i kontakt med många förare på en taximarknad som var rena ”Vilda västern”. De förare som arbetade där kunde knappast ha en familj – detta på grund av de låga lönerna som innebar att de tvingades arbeta nästan jämt. Jag hoppas slippa se en liknande utveckling här i Umeå.

Avslutning
Det är min mening att Umeå kommun både har ett ansvar och en möjlighet att påverka utvecklingen när det gäller framtiden för taxiförarna. Detta i sin egenskap av storkund hos taxi-åkarna genom sina beställningar av färdtjänst och skolskjutsarna.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för detta krisprogram
_______________________________

I radions P1 hörde jag häromdagen någon journalist säga att, enligt nya siffror från SCB, har inflationen börjat minska!

Minska?

Låt oss reda ut detta.
Från februari i fjol till februari i år, under denna tolvmånadersperiod, ökade priserna med 12 procent – om ränteökningarna medräknas. Under samma tolvmånadersperiod ökade priserna med 9,4 procent – om räntehöjningarna inte medräknas. Dessa prisökningar känns för oss med låg eller normala inkomster .

De nya siffrorna från SCB visade följande:
Från mars i fjol till mars i år (en lite annan tolvmånadersperiod) ökade priserna med 10,6 procent – om ränteökningarna medräknas. Utan ränteökningarna medräknade ökade priserna med 8,0 procent. Innebär detta att inflationen minskar?

Låt oss ställa frågan på följande sätt: innebär utvecklingen under den senare tolvmånadersperioden att priserna har börjat sjunka?
Svaret är naturligtvis Nej med stort N!
Priserna fortsätter att öka – i rekordfart. Det är takten i prisökningarna som har avtagit något. Men jag repeterar – priserna fortsätter att öka – i rekordfart !

För att understryka detta vill jag berätta att Riksbanken, för något år sedan, trodde att prisökningarna vid den här tiden år 2023 skulle ligga på 4,5 procent. Det gör de inte. Prisökningstakten ligger på nästan det dubbla! Mot denna bakgrund är det sannolikt – om än inte säkert – att Riksbanken kommer att höja räntan ytterligare. Detta riskerar att, bland mycket annat, öka arbetslösheten. Syftet med en ytterligare räntehöjning är att minska takten i prisökningarna. Men en räntehöjning kommer att innebära ett hopp uppåt när det gäller räntekostnaderna för alla de som har lånat till sina bostadsrätter – vilket kan innebära en katastrof för vissa av dessa. Och återigen: en ytterligare ränteökning riskerar att öka arbetslösheten än mer.

Jag vill understryka några saker extra mycket:
* Prisökningarna på livsmedel och alkoholfria drycker har ökat med 21 procent under den senaste tolvmånadersperioden. För att hitta en lika stor prisökning under en tolvmånadersperiod tvingas vi gå tillbaka hela 72 år i Sveriges historia – till året 1951! Under Koreakriget.
* Det är mot denna bakgrund som löneavtalen ska värderas – 7,4 procent på två år plus en viss låglönesatsning på 1350 kr.
* För att förstå hur dåligt avtalet blev ska vi (återigen) ta Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, till hjälp: hon har räknat ut att tio års reallöneökningar sopas bort på grund av kombinationen av prishöjningarna och de ingångna löneavtalen!

För att sluta där vi började: med radions besked om att inflationen minskar.

Detta besked betyder ingenting. Det som däremot betyder allt är att priserna fortsätter att öka i rekordfart – nästan dubbelt så snabbt som den takt som Riksbanken hade förutsett vid denna tid i år.

Sveriges arbetare och tjänstemän, landets alla knegare, behöver kämpande fackföreningar. Men besvikelsen över avtalet får inte innebära att knegarna vänder ryggen åt fackföreningarna. Knegarna ska däremot vända ryggen till bossarna inom fackförbunden. Arbetarna och tjänstemännen måste påbörja en medveten kamp för att de, medlemmarna, ska kunna återta kontrollen av de fackliga organisationerna. Några saker som jag anser vara extra viktiga:

* Avtalen måste ut på medlemsomröstning,
* Teorin om lön-prisspiralen måste förkastas. Denna teori är ett ideologiskt ställningstagande – från arbetsgivare, politiker och fackbossarna – riktat mot jobbarna. Tron på lön-pris-spiralen är allt annat än vetenskap,
* Fackföreningarna i länder som Tyskland, Frankrike och på de brittiska öarna tar strejken till hjälp för att driva sina krav. Ser vi vad som strejkerna handlar om varierar skälen från att gälla medlemmarnas reallöner till att handla om framtiden för sjukvårds- och pensionssystemen

Även den svenska fackföreningsrörelsen måste sätta kraft bakom orden genom stridsåtgärder som strejk. Men för att så ska bli fallet verkar det behöva en sorts ”kulturrevolution” med början bland medlemmarna, samt bland klubb- och sektionsstyrelser, riktad uppåt – mot bossarna i fackförbunden.

PS. Volvos vinst för första kvartalet i år var beräknad till 12 800 miljoner kr. Den blev 18 400 miljoner kr! Det är 43 procent bättre än det förväntade, goda, resultatet på 12 800 miljoner. Om jobbarna krävt mer än fackbossarnas s.k. ”märke” hade en del av dessa jättelika vinster gått till löner – inte till ännu att aktieägarna nu blir ännu rikare.

Däremot hade det inte startats någon lön-prisspiral!

Medlemmarna måste återerövra sina fackföreningarna – inte ge fackbossarna ännu friare tyglar genom att lämna fackföreningarna. DS.

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – hejda höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram
_______________________________

– Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral, säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Sverige behöver ett krisprogram – första avsnittet

Ingress
Den nuvarande regeringen + SD verkar helt sakna insikt om den allvarliga kris, både politiskt och ekonomiskt, som är på väg att ”sätta sig” på djupet i Sverige. Situationen kräver ett omfattande krisprogram. Den budget som Moderater, SD, KD och Liberalerna antog i höstas kunde knappast ha varit mer kraftlös. Det talades om hur de fördelade eller omfördelade 40 miljarder kr hit och dit. Men det huvudsakliga problemet låg inte där. Huvudproblemet fanns, och finns, i att 40 miljarder är en löjlig struntsumma utifrån dagens situation. De totala utgifterna för staten, landets 21 regioner och 290 kommuner ligger nämligen på 2406 miljarder! Det viktigaste är inte om regeringen+SD omfördelade dessa 40 miljarder på ett bra eller dåligt sätt genom sin budget. Huvudproblemet består i att regeringen+SD endast ”hanterade” 1,6 procent av de totala utgifterna för staten, regionerna och kommunerna!

De som kritiserade budgeten, och som koncentrerade sin kritik på vissa omfördelningar – neddragningar på ett område och ökningar på ett annat – kan mycket väl ha haft rätt. Men rätt eller inte: de flesta missade tyvärr det som borde ha varit själva kärnan i kritiken –  budgetens s.k ”reformutrymme” på endast 40 miljarder! Denna summa var, och är, så liten att den avslöjade både regeringens och Sverigedemokraternas brist på insikt rörande situationens allvar och brist på handlingskraft. Ta bara de bristande åtgärderna mot den redan höga arbetslösheten. Eller de bristande åtgärderna mot de skrämmande stora prisökningarna.

Och oppositionen är, tyvärr, inte mer insiktsfull än regeringen och SD. Vi ska återkomma till detta nedan.

Del I
Tillväxten. Sverige spås få sämst ekonomisk utveckling inom hela EU både detta år och 2024. Dessa uppgifterna kommer både från EU-kommissionens rapport och från Sveriges eget finansdepartementet. I år beräknas Sveriges ekonomiska tillväxt t o m hamna på minus – ekonomin krymper alltså! För nästa år beräknas BNP öka med endast 1 procent – vilket är en tillbakagång även det – i praktiken. Men lågkonjunkturen i Sverige kommer troligen att hålla i sig även under 2025. Detta kommer bland annat att resultera i högre arbetslöshet – vilket vi ska fördjupa oss i.

Del II
Arbetslösheten. Av EU:s 27 medlemsländer var det endast Spanien, Grekland, Italen och Cypern som hade högre arbetslöshet än Sverige i december ifjol. Den samlade arbetslösheten i Sverige låg då på 7,5 procent. Detta är väldigt högt. Men vad värre är: arbetslösheten splittrar inte endast befolkningen i de som har arbete och de som inte har. Splittringen är även etnisk. För de som är födda utomlands låg arbetslösheten på 16 procent och för de som var födda i Sverige låg arbetslösheten på 4,6 procent. På grund av den dåliga ekonomiska utvecklingen beräknas arbetslösheten öka ytterligare. Erfarenhetsmässigt kommer denna ökning att slå extra hårt mot de svagaste på arbetsmarknaden – de utrikes födda. Detta bygger i sin tur in väldiga motsättningar i det svenska samhället.

Del III
Inflationen. I mitten av mars presenterade SCB sina senaste siffror. Om ränteökningarna räknas in har priserna ökat med skrämmande 12 procent mellan februari ifjol och februari i år. Räknar vi inte med ränteökningarna har priserna ändå ökat med hela 9,4 procent under samma period. Matpriserna har dessutom ökat med drygt 20 procent – vilket givetvis drabbar de med minst ekonomiska marginaler – vilket ofta är de arbetslösa. Eller andra som lever på (låga) bidrag.

Del IV
Bristerna hos regeringen och SD. Med tanke på den minskade tillväxten, den redan höga och den förväntade ökningen av  arbetslösheten samt prisökningarna framstår regeringen och SD – med sitt ”reformutrymme” på 1,6 procent av utgifterna för stat, regioner och kommuner – som ett handlingsförlamad. Deras brist på viljeinriktning i budgeten kommer att förvärra arbetslösheten. Budgetens ”satsningar” inom exempelvis sjukvård och äldreomsorg motsvarar inte ens inflationen och kommer med största sannolikhet att öka nedskärningarna inom dessa verksamhetsområden – istället för att stärka dessa verksamheter vars anställda (hjältinnor och hjältar) nöttes så hårt under pandemin. Det är inte bara så att Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson saknar förmåga att åstadkomma den kraftsamling som krävs inför den kris som Sverige redan är väg in i. Kristersson och Åkesson saknar dessutom insikten om att det behövs en kraftsamling mot krisen. De förstår helt enkelt inte vad som händer.

Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att stoppa prisökningarna.

Del V
Bristerna går igen hos oppositionen. Bristerna hos regering + SD går tyvärr igen även hos oppositionen. Istället för att ta nödvändiga initiativ verkar Socialdemokratins metod vara att vänta på att regeringen ska spricka. Detta ger SD utrymme för dubbelspel. Det var SD-Åkesson som opponerade mot nye statsministern (M) om denne skulle sänka a-kassan – inte Socialdemokraterna!
Magdalena Andersson har gnällt – ja just det, gnällt – om följande:
* el-stödet: som inte betalades ut i tid  – men när väl el-stödet betalades ut tappade S denna fråga att ”opponera” på,
* priset vid pump: som inte blev tio kronor – men att det skulle bli så mycket trodde bara de mest inbitna SD:are på,
* att Ulf Kristerssons statssekreterare hade tjuvfiskat ål – ett år tidigare!

Avrundning av den första delen
Med tanke på den kris som hotar i form av minskad tillväxt, ökad och splittrande arbetslöshet samt höjda priser är detta knappast den opposition som Sveriges befolkning – arbetare och tjänstemän, unga och äldre, svenskar och invandrare – förtjänar. Och Socialdemokraternas passivitet har går igen även hos V och MP.

Återigen: Därför är det uppenbart att det behövs ett ekonomiskt krisprogram – bland annat för fler jobb och för att hejda prisökningarna. Grunderna för ett krisprogram ska vi återkomma till i nästa inlägg.

Det blir det andra avsnittet i denna bloggserie.

_______________________________

Hör av dig – hjälp till
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram
_______________________________

Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral, säger Tommy Wreeth, förbundsordförande i Transportarbetareförbundet.

Ingress
I ett tidigare blogginlägg (26 mars) skrev jag bland annat följande: ”Med tanke på inflationen och företagens stora vinster vore det ofattbart dumt av fackförbundens ledare att gå med på fleråriga avtal. Visar det sig att avtalen innebär ännu större reallönesänkningar än väntat är, på grund av fortsatta stora prisökningar, kan ett dåligt avtal – från löntagarnas synpunkt – för ”år ett” omedelbart kompenseras genom en bättre avtal ”år två”. Detta gäller alltså om avtalet endast blir ett-årigt.”

Men nu har fackpamparna sålt ut sina medlemmar genom att skriva på ett två-årigt avtal – detta i en situation då all facklig erfarenhet skriker ”skriv endast under ett ett-årigt avtal. Industrins avtal ger 7,4 procent under två-år och innehåller en viss låglönesatsning.

Innebörden av detta avtal är att löntagarna förlorar tio års löneökningar.

Del ett
Per Widorf, förhandlingschef hos Industriarbetsgivarna, säger bland annat att ”… vi är trots allt positiva till avtalet   ”.
Det stod klart redan från första början att arbetsgivarna skulle dominera denna avtalsrörelse. Alla tecken pekade nämligen på detta. Låt mig nämna några av dessa tecken:
* en massiv propaganda från arbetsgivarna, ekonomiska ”experter” och vissa politiker – som alla sade att höga löneökningar endast skulle drabba löntagarna själva genom den s.k. lön-pris-spiralen,
* medlemmarna i fackföreningarna hade ingen insyn alls i avtalsförhandlingarna – de stod helt och hållet vid sidan av,
* fackpamparna låtsades inte ens stå upp för sina medlemmar genom att, som de gör ibland, åtminstone skramla med strejkvapnet.

Del två
Löntagarna kommer att förlora tio års löneökningar med industrins löneavtal. Detta har Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, räknat ut. SvD Näringsliv rapporterar även att Nordeas chefsanalytiker, Susanne Spector, säger att det finns en risk att löntagarna inte accepterar detta och därför kommer att kräva högre löner när de lokala avtalen ska förhandlas senare i år. Ett skäl till att detta skulle kunna ge upphov till spänningar är att tjänstemän har en starkare förhandlingsposition och kan ta ut mer och därför återhämta sina reallöner snabbare.

Risk för ännu större inkomstklyftor alltså – se min blogg 26 mars om just de ökade inkomstklyftorna i Sverige.

Del tre
Lön-pris-spiralen är ingen ekonomisk grundlag – som fackpampar kan gömma sig bakom. Både Internationella valutafonden (IMF) och Karl Marx har avvisat tanken på att detta samband skulle vara något självklart. Internationella valutafonden (IMF) har kommit fram till detta genom empiriska (erfarenhetsmässiga) studier. Karl Marx kom fram till sin slutsats genom teoretiska analyser. Två olika ideologier – samma slutsats.

Del fyra
Gör detta tankeexperiment: OM det skulle missgynna löntagarna att ställa krav på höga löneökningar i ett läge när prisökningarna redan är genomförda – varför kräver då inte fackpamparna istället direkta lönesänkningar för sina medlemmar? Enligt den teori som lön-pris-spiralen bygger på vore ju detta det bästa!

Sanningen är att industrins vinster är väldigt stora. Vinstprognosen för de 30 företag vars aktier köpts och sålts mest på Stockholmsbörsen (OMX S30) under andra halvåret visar på en vinst för dessa bolag på hela 468 miljarder under år 2022 – en vinstökning på nästa hela 19 procent! Denna prognos speglar trenden hos väldigt många andra företag.

Innebörden av detta är följande: Om arbetarna och tjänstemännen kräver en större del av den vinstökning som de har arbetat ihop till leder detta inte till ökad inflation – en ökad löneandel minskar däremot företagens höga vinster!

Det högljudda gapandet om lön-pris-spiralen gör anspråk på att vara vetenskap. Men det handlar om allt annat än vetenskap. Det handlar om ett ideologiskt ställningstagande – för aktieägarnas rätt till högre utdelningar och emot löntagarnas möjlighet att kompensera sig för de höga prisökningar som redan har genomförts! 

Det är därför som jag kallar fackpamparna för just … fackpampar. De har nämligen tagit ställning för kapitalägarna – och emot sina egna medlemmar genom detta två-åriga löneavtal.

Del fem
Hoppet står nu till Transportarbetareförbundet. Detta fackförbund ställer sig utanför industriavtalet. Transports orförande, Tommy Wreeth säger bland annat följande till Ekot: – Om man driver på för litet så driver man en fattigdomsspiral.
Jag hoppas att de övriga fackförbunden tar intryck av dessa ord från Transports orförande och inte från industriavtalet.
Jag hoppas att Transports ordförande klarar den press som han, och de övriga i Transports ledning, nu kommer att utsättas för.

Avslutning
Ett tips till Tommy Wreeth och Transports ledning. Det blir väldigt mycket lättare att stå emot det hårda trycket från arbetsgivarna, de ekonomiska ”experterna”, politikerna samt främst PAMPARNA INOM LO SAMT ANDRA FACK om ni i Transports ledning tar stöd hos era egna medlemmar. De övriga LO-ledarna kommer att tala om behovet av enhet – en enhet mellan arbetsgivarna och fackpampar. Men den enda enighet som gäller för en ärlig fackföreningskämpe är enigheten mellan fackförbundets ledning och fackförbundets medlemmar. Det bästa sättet att ”cementera” enigheten mellan Transports ledning och dess medlemmar är genom att förbereda förbundets medlemmar för den strejk som kan bli nödvändig inom kort – och en strejk är nu tillåten enligt alla tänkbara lagar och avtal.

Och väldigt motiverad.

_______________________________

Hör av dig
Vi kämpar för ett krisprogram
Arbete åt alla – stoppa höjda matpriser
Vi behöver Dig i arbetet för ett sådant krisprogram