#Inte bara en siffra
Det här ämnet har jag skrivit om förut, ett inlägg som jag minns blev uppskattat.
Det kändes väldigt bra, för det är ett oerhört viktigt ämne – det handlar om självmord.
Varje år tar omkring 1500 personer sina liv i Sverige, varav ca 160 av dessa är unga personer, mellan 15 och 24 år och i den åldersgruppen fortsätter självmordstalen att öka.
I mitt tidigare inlägg (här) skrev jag om mina tankar kring de åsikter som jag uppfattat att många människor har om självmord, och om de som begår självmord.
Nämligen uppfattningen att den som tar sitt liv är feg och egoistisk.
Jag ansåg då, och jag anser nu, att det är en väldigt förenklad bild av saken.
Som jag skrev även då så kan jag förstå att man anser handlingen i sig vara självisk, men jag tycker inte att man ska lägga fokus på den biten utan kolla djupare på det hela.
Det vill säga att ha i åtanke att det bakom varje självmord finns en oförståeligt plågad själ.
Det är inte en ”enkel utväg” som man bara tar till när livet blir lite jobbigt, utan det ligger ofta en lång tid av ov ofattbar själslig smärta bakom.
Jag ska inte påstå att jag förstår vad som händer hos någon som beslutar sig för att ta sitt liv, och att jag förstår beslutet, för det kan jag i de flesta fall inte.
Det jag däremot förstår till fullo är att personen i fråga har hamnat i ett hål så mörkt att det där och då känns som det inte finns någon väg tillbaka upp i ljuset.
Jag kan förstå och relatera till det, för att jag har balanserat på ruinens brant, snuddat vid det bottenlösa mörkret.
Jag kan vara tacksam för att min livsvilja alltid varit starkast, och sett till så att ljus alltid vunnit över mörker.
Killar och män står fortfarande för två tredjedelar av självmordsstatistiken.
En förklaring till det kan vara att pojkar och män, generellt, har svårare att öppna upp sig och prata ordentligt om sina känslor och hur man mår innerst inne, och svårare att ta emot hjälp.
Något som jag tror håller på att förändras successivt.
För ett par år sedan skapades en hashtagg i sociala medier, #intebaraensiffra, för att ge en bild av människorna bakom siffrorna i självmordsstatistiken.
Ett positivt initiativ av dåvarande ungdomsansvarig på SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd.
Är det någonting jag tror på när det handlar om att förebygga självmord så är det just det, att synliggöra problemet.
Jag håller fast vid det jag skrev i mitt tidigare inlägg i ämnet, att samtal om psykisk ohälsa borde ingå i skollagen, och upptas så tidigt som man känner är lämpligt.
Det känns idag om möjligt ännu viktigare för mig personligen, nu när jag själv har en son som jag vill ska växa upp och tycka att samtal om känslor och psykiskt mående är det mest naturliga som finns.
Tiga är silver, tala är guld! 
