Julmys i tristessen

Halloj!


Jag satt just och tänkte på hur mycket mörkare och dystrare den här perioden hade känts om det inte varit för julen som kom och räddade upp lite.
Eller, julen är ju tekniskt sett inte här än, men för mig har det varit jul i snart en månad efter att jag började pynta och julbaka i slutet av november, haha.)
Även om så mycket mer hemmatid innebär tristess och påfrestning för oss alla här hemma, så bjuder den här tiden samtidigt på en hel del skratt och mys i vardagen.
Alexander är i en väldigt krävande ålder då det är enormt mycket trots, men ofta behöver han bara säga något roligt eller gulligt, eller att vi har en mysig fikastund tillsammans, så ”glömmer” man att man nyss hade en 30 minuter lång maktkamp om hurvida julgranskulorna ska hänga kvar i granen eller inte.
Det är lustigt hur det funkar det där.

Jag tror faktiskt inte att jag (som vuxen) någonsin har uppskattat julen så mycket som i år, för jag känner att den behövs så extra mycket i år.
Alexander är fortfarande för liten för att förstå vad jul är för något, men jag märker ändå att han uppskattar många av de saker som hör julen till.
Som julstjärnan i fönstret, julgranen och såklart den där dagliga lucköppningen i chokladkalendern.
(Som förvisso skulle bli en enda stor chokladfest om man inte passade honom.)
Det ska bli så roligt att uppleva och se julafton ur hans ögon.


Jag är klar med det jag hade tänkt göra innan jul, all julpyntning, julbaket samt de få julklappar som skulle fixas.
För några dagar sedan slängde jag ihop ett pepparkakshus, den gräsliga kreation ni kan se längre upp.
Jag tänker varje gång att ”det kan ju inte bli värre än förra gången”.
Men se på fan, det kan det ju!
Att jag gick Livsmedelslinjen med inriktning bageri på gymnasiet kan vara svårt att greppa vissa gånger… Haha.


Något det har blivit ovanligt mycket av i år är julfilmer, jag och sambon kollar på flera i veckan.
Jag längtar tills Alexander har tålamod till att sitta och se en hel film med oss, så mysigt.
Där är vi verkligen inte än, men däremot har han börjat visa visst intresse för otecknade barnfilmer, vilket mamman tycker är lite mer spännande än den där tiden med Babblarna på repeat. 😉
Vi såg en stund på ”Karlsson på taket” härom dagen, snacka om att man ser den filmen med andra ögon som vuxen.
Vilken otrevlig barn-gubbe Karlsson är!
Är han ett barn eller en vuxen?
Har han narcissistisk personlighetsstörning?
Sitter propellern fast i kläderna eller i ryggen?
Om den sitter i ryggen, föddes han med den eller satte någon fast den senare?
Så många frågor…

Nu ska jag svida om och släpa mig ut på vad som lär bli en utmanande promenad. Jag har varit så förslappad och tryckt i mig så onödigt mycket skräp den senaste tiden, så jag är glad över att jag lyckades tvinga fram lite karaktär. 😀