Ett återkommande tema i inläggen på denna blogg gäller förtroendet för politiken. Om inte vi medborgare känner tilltro till förtroendevalda försvagas också tron på.demokratin. Det förtroendet undergrävs när det blir oklart om politiska aktörer agerar i väljarnas eller i sitt eget intresse. Denna fråga har vid ett flertal tillfällen väckts under innevarande mandatperiod. Det tydligaste exemplet är kommunalrådet Hans Lindbergs förra politiska sekreterare Lena Sandlin. Sandlin har en lång historia inom socialdemokraterna. Under sin tid i SSU var hon profilerad som vänstersosse. När hon sedan tog över som ledarskribent för Folkbladet var hon fortsatt kritisk mot vinster i välfärden och andra frågor som varit omdebatterade inom s.

Detta engagemang gick dock om intet i och med övergången till ett företag som baserade sin verksamhet på just vinster i välfärden. Efter några år återfick Sandlin dock en central position inom s, nu som politisk sekreterare till Hans Lindberg. Sandlin var dock mer än assistent. Hon tog över den externa kommunikationen genom att sköta Lindbergs blogg och sociala medier-konton. Därmed fick hon ett inflytande som gick utöver det som politiska sekreterare – som ju inte är folkvalda utan kommunala tjänstemän – vanligtvis har. Ett exempel på vilka bisarra situationer som uppstod var att den som kommenterade ett Facebook- eller blogginägg från kommunalrådet och fick svar antagligen hade en dialog med den politiska sekreteraren, inte den ansvariga politikern.

Efter en tid på denna post lämnade Sandlin den politiska arenan igen och gick nu över till att arbeta som VD-assistent för en annan företagskoncern, den skandalomsusade Thoréngruppen. Det inte så lilla problemet var att denna övergång föregicks av att Umeå kommun med Lindberg i spetsen meddelat att de slutit ett, för Thoréngruppen, mycket förmånligt offentlig-privat samverkansavtal.

Naturligtvis förnekar alla inblandade att det skulle vara något korrupt i detta. Det är också så att detta område är en gråzon. Hur många exempel på moderata politiker som gått från riksdagen till välfärdskapitalister har vi inte? Men att socialdemokraterna i Umeå, som nu i valtider skyltar med att vinstjakten i välfärden ska stoppas, tillåter svängdörrar mellan lokalpolitik och välfärdskapitalister tyder på ett svagt omdöme. Naturligtvis påverkas allmänhetens förtroende för ett parti som så obekymrat låter medlemmar röra sig mellan maktens korridorer och de företag som omvandlar skattemedel till privata vinster. När ni möter välfärdskramande sossar som är ute och kvart-i-två-raggar röster så kan det ju vara värt att påminna sig om hur de agerat under innevarande mandatperiod och hur de mest sannolikt kommer agera under nästa.

En av de saker som förenat oss Umebor under de senaste åren är klagomål över ständiga rivningar, om- och nybyggnationer. Visst, samhällen förändras och det är oundvikligt att vi inte alltid är överens om varje enskild förändring. Men stadsomvandlingen i Umeå under de senaste åren har haft en inriktning som är på väg att förändra centrala Umeå i grunden. Det handlar inte bara om centrums utseende, utan om vilka som har en självklar plats där och vilka som är oönskade.

I det här inlägget ska jag ge några exempel på denna stadsomvandling och peka på de negativa konsekvenser som följer. Jag tror nämligen att de förändringar som pågår har en riktning som steg för steg gör centrala Umeå mer liktriktat, otillgängligt och, ärligt talat, tråkigare.

Den grundstrategi som socialdemokraterna och moderaterna är (upp)rörande överens om, är det som kallas ”kulturdriven tillväxt”. Umeå är verkligen inte unikt här. I boken Staden & Kapitalet visar kulturgeografen Ståle Holgersen att detta är ett uttryck för en internationell trend. Samhällen behöver locka till sig investeringar som gör att de som bor där har jobb att gå till, butiker att handla i, aktiviteter att fylla sin fritid med osv. Under industrisamhället sökte städer locka till sig stora industrier som sysselsatte många. Dessutom fanns livaktiga folkrörelser där engagerade medborgare höll samhällena igång genom olika typer av föreningar. I takt med att industrierna bytt ut mänsklig arbetskraft mot robotar eller flyttat produktion till låglöneländer söker städer och kommuner efter nya sätt att locka investeringar. Under de senaste decennierna har alltfler städer valt en ny strategi: att ”samverka” med investerare inom bygg- och anläggningsindustrin för att öka städernas ”attraktivitet”. Detta, som kallas offentlig-privat-samverkan (OPS), går ofta ut på att det offentliga (t.ex. kommunen) går in med pengar tillsammans med en privat aktör (t.ex. Balticgruppen) och bygger en märkesbyggnad (t.ex. Väven) som ska symbolisera andan i staden. Man vill skapa ett platsvarumärke som ska locka vissa grupper att flytta till och stanna kvar i staden. Dessa grupper är i regel högutbildade och köpstarka grupper som genom sina pengar och sin ”entreprenörsanda” ska hålla staden levande. För att göra plats för dessa grupper stöps staden om. Nya hotell, exklusiva restauranger och dyra bostadsrätter tar steg för steg över stadsbilden.

Funkar det? I många fall gör det inte det. En förklaring till det är att det är så ofantligt många städer som konkurrerar mot varandra i ett spel som inte särskilt många kan vara vinnare i. Sen är det också så att den här typen av stadsomvandling alltid har både vinnare och förlorare. För när byggnader, parker och annat rivs för att ge plats åt annat så tenderar också grupper som tidigare haft en plats i staden att trängas undan. I vissa fall handlar det om ekonomiska förändringar. Nya byggnader innebär ofta höjda hyreskostnader vilket gör att mindre köpstarka individer, grupper och företag helt enkelt inte har råd att vara kvar. Företagsdöden i centrala Umeå idag, där mönstret är att lokala företag tvingas stänga sina butiker medan kedjorna blir kvar, är ett exempel på detta. Undanträngandet av föreningsverksamheter är ett annat. Musikföreningen Verket som flyttades från en central lokal nere vid kajen ut till en lokal vid I20-området står nu helt utan lokal trots år av späckat konsertschema med lokala och internationella bokningar.

I andra fall handlar det om ”estetiska” faktorer. En politisk ledning som vill förändra andan i staden vill ha bort de verksamheter och de grupper som inte stämmer överens med denna anda. Ett exempel på detta är det som kallats för ”Korvkriget”. Allt började med att kommunen meddelade att de fyra korvhandlare som sålde korv längs gågatan i centrum skulle byta ut sina vagnar till nya specialdesignade vagnar. Dessa vagnar skulle bland annat vara öppna. En av korv-försäljarna, Helmer Holm, meddelade redan 2009 att han ville behålla sin inbyggda korv-vagn som den är för att han är känslig för drag och har nackproblem. Detta ledde till protester bland annat i form av en namninsamling som 800 Umebor undertecknade. Ytterligare ett exempel är att de vagnar som serverat rullpizza flyttades från Rådhustorget. Den politiska ledningen för Umeå kommun vill att centrum ska vara anpassat efter den egna visionen om Umeå och försöker därför städa undan det som de själva betraktar som störande inslag.

Ett sista illustrativt exempel är rivningen av det så kallade Apberget. Västerbottens-Kuriren visade i en granskning att privata fastighetsägare låg bakom rivningen av den plats som fungerat som samlingspunkt och talarstol. Företrädare för Umeå kommun spred dock den felaktiga uppgiften om att det handlade om att lösa sprinklersystemet i Utopia och att det skulle bli alldeles för dyrt att dra vatten och el förbi Apberget. Men VKs granskning visade alltså istället att det var fastighetsägarna, däribland Balticgruppen, som vid ett möte med kommunen framförde att de ville ha bort Apberget. Kommunens projektledare Carl Arnö – som senare avgick – skulle föra denna synpunkt vidare till politikerna i tekniska nämnden om åsikten. Detta skedde dock inte. Dåvarande ordförande i tekniska nämnden blev inte kontaktad.

Dessa tre exempel – Verket, Korvkriget och Apberget – är alla exempel på en och samma poäng: stadsomvandlingar för att främja ”kulturdriven tillväxt” innebär alltid en förändring av karaktären av staden. Vinnarna är de som tillhör den grupp som ska lockas hit. Vinnare är också de fastighetsbolag som landar förmånliga kontrakt med kommunen, där det offentliga tar större delen av risken medan det privata håvar in vinster i form av höga hyror (som inte sällan just kommunala verksamheter får betala). Förlorare är grupper som tidigare haft en plats är i praktiken inte längre önskvärda. Fler och fler delar av det offentliga rummet kräver pengar av den som vistas i det. De som inte har råd med höga hyror (som många föreningar inte har) eller att köpa sig en plats i restauranger, kaféer och så vidare syns och hörs alltmer sällan i stadens centrum.

Visst, det finns fantastiska undantag. Som småbarnsförälder har jag haft stor glädje av barn- och ungdomsverksamheterna i Hamnmagasinet eller föreningen Junis verksamheter som erbjuder aktiviteter till ingen eller låg kostnad. Stadsomvandlingen har också fött vågor av protester om motstånd som i vissa fall faktiskt lyckats förändra impopulära beslut. Men det finns ett allmänt mönster som oroar mig. En av de oroande sakerna är att de flesta politiker i Umeå har haft så lite kritik att föra fram mot denna högriskstrategi. Många sakkunniga har varnat för att idén om kulturdriven tillväxt innebär att det offentliga tar stora ekonomiska risker (bland annat genom ökad skuldsättning och att kommuner binder upp sig att betala höga hyror för de nybyggda lokalerna) men i Umeå har man ändå valt att tuta och köra fram tills nu de man yrvaket inser att kommunen nu har ett trängt ekonomiskt läge. Den okritiska ja-sägar-mentalitet som präglar många partiers inställning gentemot socialdemokraterna och moderaterna är oroväckande också rent demokratiskt. Debatten som förs i kommunfullmäktige, nämnder osv. speglar alltför sällan den bredd av åsikter och viljor som finns bland oss medborgare.

Jag tror att vi Umebor skulle behöva stanna upp och börja diskutera vilken typ av stad vi vill ha. Vilka vill vi ska få plats? Vilka verksamheter ska synas och höras i Umeås centrum? Vilka samhällsfunktioner är viktiga att ha nära till hands och bereda plats för? Svaren kommer att bli många. Men det är väl själva grundförutsättningen för oss som lever i städer. Vi är en brokig skara med många olika intressen, smaker och önskemål. Men då är det väl rimligare att staden utvecklas på ett sätt som speglar denna brokighet istället för att utforma stadens centrum efter en princip om enformighet och likriktning?

Framöver ska jag i några inlägg samla ihop tankar kring vilken typ av förändring jag tror behövs i Umeå. I bästa fall kan det bidra till att få igång en bred och mer framåtblickande diskussion om vad som bör komma efter Lindbergs & Ågrens ”Umeåanda”.

Som första inlägg i en sån serie publicerar jag här en recension av Göran Greiders och Åsa Linderborgs bok ”Populistiska manifestet”. Även om det finns flera problem i deras bok är det en bra start på en diskussion vi måste föra: Hur blir vi tillräckligt många och starka för att vända den politiska utvecklingen i riktning mot solidaritet och jämlikhet? Recensionen publicerades i senaste numret av Tidskriften Röda Rummet.

Sverige behöver en vänsterpopulistisk rörelse. Det är budskapet i Göran Greiders och Åsa Linderborgs gemensamt skrivna bok Populistiska manifestet: för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra. Där vävs 151 teser samman till en blandning mellan lägesbeskrivning och programförklaring.

Jag skulle vilja sammanfatta boken som att den har det trefaldiga syftet att förklara populismens rötter, att argumentera för behovet av en vänsterpopulism och att peka ut riktningen för en sådan rörelse. Författarnas svar på den första frågan är att ”populismen blir en mäktig flod först när många källor till missnöje rinner samman”. Det handlar om missnöje över försämrad samhällsservice såsom haveriet PostNord eller tågförseningar, insikten om att pensionen inte blir mycket att leva på, hänsynslösa aktörer på kreditmarknaden som utnyttjar skuldsatta eller hetsjakten på sjukskrivna. Vad har dessa problem gemensamt? De är alla förknippade med det marknadsliberala paradigm som dominerat politiken de senaste decennierna. Populismen är, ur Greiders och Linderborgs perspektiv, en logisk reaktion mot detta paradigm. Men det är inte vänstern utan högern som lyckats fånga upp detta missnöje. Här spelar media en viktig roll. Arbetarpressens tillbakagång har skapat en medievärld som domineras av borgerliga röster. Vidare sprider sensationsjournalistik missvisande och ibland felaktiga bilder av läget i landet och världen. Men en annan anledning är att vänstern har kommit att förknippas med etablissemanget. Bland högerpopulisternas främsta måltavlor finner vi partietablissemang, akademiker och skribenter som klumpas samman i termer som ”kulturelit”. Detta är delvis vänsterns eget fel som enligt Greider och Linderborg fjärmat sig från arbetarklassen. Det gör det lättare för högerpopulisterna att få gehör för sin idé om vänstern som del av ett verklighetsfrånvänt etablissemang.

Författarna argumenterar för att vänsterpopulismen behövs som en tredje väg som står fri från den främlingsfientliga och konservativa högerpopulismen och det marknadsliberala politiska etablissemanget. Överhetens arrogans, folkförakt och en ovilja att ta i frågor som många människor upplever som akuta syresätter en växande förbittring mot ”eliten” som högerpopulismen fångar upp. Men högerpopulismen kanaliserar missnöjet och vreden mot invandrare, HBTQ-personer eller medlemmar av ”kultureliten” vilket är missriktat då det, som det heter i tes 32, inte är ”där makten finns”. Här finns en lucka att fylla och det är där vänsterpopulismen kommer in.

Författarnas svar på den tredje frågan, om riktningen för en vänsterpopulistisk rörelse, är att den måste präglas av bredd och mångfald. Vad betyder då det? Det mest grundläggande är att rörelsen måste appellera till arbetarklassen. I tes 143 formulerar Greider och Linderborg problemet genom en retorisk fråga: ”Den som undrar varför arbetarklassen har vänt vänstern ryggen, borde vända på frågan: Varför har vänstern övergett arbetarklassen”. Hur ska då vänstern ändra på detta? För det första genom att sätta fördelningspolitiska reformer högst upp på dagordningen. För det andra genom att avslöja att högerpopulismen inte är riktad mot makteliten utan snarare lierad med den. För det tredje genom att förstå och göra bruk av insikten att populismens lockelse springer ur ”passionen”. Populistiska rörelser vill och står för något vilket naturligtvis framstår som lockande i jämförelse med etablerade partiers beredskap att kompromissa med allt för att sitta kvar i riksdagen. Samtidigt varnar Greider och Linderborg för att passionen inte får glida över i utopism. I tes 125 skriver de att ”vi måste ha både plattformsaktivister som har det moraliska privilegiet att tycka rätt och gott utan att behöva bry sig om vilka konsekvenser det skulle få om deras krav omsattes i praktiken och samhällsplanerare som vågar göra sig obekväma med både humanisterna och kapitalisterna”.

Tilltalet är med andra ord brett. Författarna tycks ju mana till eftertanke och omvärdering hos allt från den radikala vänstern till den socialdemokratiska politiker- och tjänstemannakåren. Det gör att frågan om varifrån denna vänsterpopulistiska rörelse ska komma är minst sagt oklar. Är det från partier? Krävs det i så fall helt nya organisationer eller menar de att potentialen finns i befintliga partier? Eller är det kanske facken som ska ta initiativet? Kräver detta att LO upphäver sin ”facklig-politiska samverkan” med socialdemokraterna? En annan fråga är i vilka geografiska områden en vänsterpopulistisk rörelse har potential att växa fram. Är det storstäderna som är sannolika centrum eller är det snarare i områden som Västernorrland där BB i Sollefteå ockuperas sedan över ett år tillbaka? Frånvaron av svar beror säkert delvis på att Greider och Linderborg inte är överens på alla punkter. Men det är lika fullt nödvändiga frågor som behöver redas ut.

Ett annat problem är en svajighet i frågan om migrationsfrågans betydelse. Författarna uppmanar läsaren att aldrig vara ”rädd för att upprepa den självklara, existentiella och moraliska bottenplattan i alla frågor om flyktingpolitik”. De avfärdar de högerextremas idéer om en långsam islamisering av Europa som ett pinsamt räknefel och menar att det enda sättet att lösa problemet med papperslösa arbetare är genom återkommande amnestier. Men de kritiserar också en ”röd-grön vänsters” idé om att vi i Sverige kan sänka vår standard samtidigt, med tanke på att många människor vänder på slantarna. De hävdar också att pengar till tiggare på gatan är ”välgörenhet som aldrig löser några problem utan istället fördjupar dem”. En viktig anledning till denna svajighet tror jag är att manifestet inte rymmer en kritik av staten. Författarna har helt rätt i att välgörenhet, som den till romska tiggare, är mycket problematisk och bygger på icke ömsesidiga beroendeförhållanden. Men välgörenheten är ju ett humanistiskt svar på ett politiskt ointresse att möta romernas fattigdom med annat än repression. Om det inte finns en politisk lösning tillhands överlämnas tiggarnas öden till privatmoral eller civilsamhälle. Ett vänsterpopulistiskt svar på det problemet vore att kombinera solidariska insatser för att minska lidande med organisering för utvecklandet av en gränsöverskridande socialpolitisk strategi för att skapa reella alternativ till tiggeriet.

Dessa problem måste diskuteras. Men de ska inte skymma sikten för den centrala insikt som ekar genom boken: en vänster som vill leda samhällsutvecklingen måste bli ”folklig” i meningen att de samlar tillräckligt många för att överhuvudtaget kunna rubba den superkraft som vi kallar kapitalet. Detta betyder inte att vi måste vara överens i alla frågor, acceptera samma strategier eller dela samtliga mål och visioner. Det betyder att vi måste se att vi, trots att vi utkämpar olika strider på olika platser, måste formulera en gemensam strävan. Det betyder att vi måste hitta sätt att samtala, gräla och debattera om viktiga frågor på sätt som gör att vi blir fler och fler och inte än mer splittrade. I den bästa av världar kan denna bok provocera igång samtal som leder vidare i alternativa manifest och programförklaringar som bakar in de lärdomar som föds i byggandet av folkrörelser.

Lennart Holmlund tipsar om min blogg på sin blogg. Tack för det! Problemet är bara att han för fram både felaktigheter och allvarliga anklagelser om att jag i min blogg ägnar mig åt ”ren personsförföljelse” som inte skulle hålla rättslig prövning (se bifogad skärmdump på hans inlägg nedan). Nu har visserligen Holmlund mer erfarenhet än vad jag har av att bli anmäld för uttalanden. Men det jag försöker lyfta fram i min blogg är att Hans Lindberg inte bör få förnyat förtroende i nästa val. Och det är något annat än personförföljelse.

Nu är det som vanligt inte helt lätt att förstå vad Holmlund skriver. Men han påstår bland annat att jag företräder Vänsterpartiet. Jag lämnade Vänsterpartiet 2012. Jag vet att det för såna som Lennart är en dödssynd att vara med i Vänsterpartiet så det kanske är nåt slags ”En gång tjuv alltid tjuv”-logik han ägnar sig åt. Men sanningen är den att jag har valt att lägga mitt krut på utomparlamentariskt och partipolitiskt oberoende arbete.

Holmlund påstår också att jag ”blandar ihop vad han anser är brottsligt och misstankar”. I det blogginlägg han syftar på skriver jag så här: ”Visst, det handlar om misstänkt jäv. Men… Umeå kommun måste konsekvent visa att man tar jävsfrågan på allvar och ser till att jävssituationer hanteras INNAN processer är igång. Dessutom krävs omdöme hos politiker och tjänstemän så att de inte, likt Lindberg, agerar på sätt som förstärker jävsmisstankar. Utan förebyggande åtgärder och omdöme så bäddar man för en växande misstro mot Umeå kommun”. Där tycker i alla fall jag att det framgår tydligt att det rörde sig om misstankar.