Att inte orka med förändringar

Av , , 7 kommentarer 12

En ateist som erkänner att han/hon kan tänka sig ändra uppfattning efter en odiskutabel uppenbarelse av gudomlighet, visar sig ju faktiskt hålla dörren öppen för yttre intryck. Fast då kan det ju diskuteras om man verkligen kan kalla sig ateist, utan agnostiker vore nog mer passande.

Men jag kan inte låta bli att fundera över det som är helt obegripligt för mig, nämligen hur man i förväg kan uttala sig om att man kommer att hålla fast vid en viss politisk ideologi eller religion för all framtid?!

Därmed har man ju avsagt sig sin egen möjlighet att ta in nya intryck och även sin egen möjlighet att ifrågasätta.

Själv har jag mycket svårt att kunna omfatta och begripa hur man kan låsa sig vid ett visst paradigm så till den grad att man sluter sig i en stympad omvärldsuppfattning?

Är det ett extremt behov av trygghet som öppnar upp för att assimilera dessa förenklande beskrivningar och att det är det som gör att förändringarna uppfattas som ett hot?

Många är generellt konservativa vad gäller nymodigheter och jag måste tyvärr erkänna att jag känner igen mig själv som allmänt skeptisk mot sådana förändringar där jag inte direkt kan se någon nyttoeffekt.

varför ska man ändra på något som fungerar om det inte tydligt kommer att fungera bättre efter förändringen?

Men en del förändringar är helt genomgripande för utvecklingen fastän man inte direkt uppfattar den inneboende potentialen med dem. Då blir konservatismen en hämsko för både en själv och utvecklingen i allmänhet.

Samtidigt vore en hämningslös förändringsbenägenhet en oerhört risk för mänskligheten.

Kanske ligger vår mänskliga styrka i just denna svaghet?

7 kommentarer

  1. ronny thelbro

    Jag har själv svårt att förstå den uttalade ståndpunkten, som man hör ibland, att ”jag kommer alltid att förbli …partist”. Våra friheter innebär sig i sig en möjlighet att kunna hävda åsikter och uppfattningar förändrade från tid till tid. Politiska låsningar medför en cementering av samhällsmodellen. Den i förväg utropade statiska positioneringen har nog mycket med personlighetens behov av inre trygghet att göra. Vi hör ju talas om partister som hänvisar till sina föräldrar och att de själva ”ärvt” sin politiska uppfattning. Liknande resonemang kan naturligtvis tillämpas på religionen. Nu finns det skillnader mellan politik och religion. Den som närmast kommer för mig är den tidsmässiga spännvidd som religionen har till skillnad mot politiska partier och ideer. Religionen har en livslängd som spänner över årtusenden och skiftande samhällsmodeller. Religionen kan ha en kulturell tolerans som medger en anpassning till olika samhällsåskådningar och kulturer. Kristendomen är helt klart en sådan. En teolog på 50/60-talet, Helge Ljungberg, gav ut en populärutgåva om vikingarna och övergången till kristendomen. Han menade att kristendomen var kulturtolerant med trosintolerant. Den kristna tron anpassade sig till många av samhällets seder och bruk men gav dem ett annat innehåll. Samma fenomen har möjliggjort kristendomen till en global religion där seder och bruk skiftar men tron är densamma.
    Religionen innebär också ett slags överlämnande till gudomligheten som innebär trohet i utbyte mot livstrygghet. Politikens värld blir tämligen insnävd i denna mening. Den kan få en yttre form av religiös struktur men kan inte motsvara dess kvalité på djup livsmening. Jag vill påstå att kristendomen, de är ju den jag känner bäst till, bär med sig en anpassning till tidsanda/samhällsmodell men med tydlig kontur på trosinnehåll. Inom kristendomen finns en åsiktsrymd som innebär positionsförflyttningar inom religionen men där tron på en Gud utgör en fast punkt.
    Religionen medför för den enskilde ganska stora förändringar i grundvärderingar och livssyn vilket gör att ett skifte i den meningen blir oftast påfrestande. Det kan innebära att förflyttningar från religion till religion eller från tro till icke tro inte blir av. Vi ser dock i dag ganska många övergångar från islam till kristendomen. Inte bara i väst utan även i muslimska länder.

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Det kan nog vara precis så som du beskriver Ronny.
      Ett annat exempel ser man om man jämför tiden kring mitten av 1800-talet, där husagan fortfarande rådde.
      Husagan var en sida av den påtvingande ordning som ansågs befrämja samhällsordningens stabilitet.
      Ett annat var att äktenskap sågs som vilket juridiskt bindande avtal som helt, med tillägget att den tredje heliga partens inblandning gjorde förbundet än orubbligt.
      Det var en domstolsfråga att få ut skilsmässa på den tiden.

      Ser vi lite längre framåt utefter tidsaxeln, när sekulariseringen pågått ytterligare ett sekel, så har vi propagandan med ”Sex and the city” och liknande förskönande fokuseringar på personlig lycka genom ohämmad njutning.
      Innefolket ska givetvis dricka vin och ha provat att röka på, samt ständigt brottas med barnsligt neurotisk självfixering.

      Men någonstans på vägen anser jag att vi blandade ihop njutning med lycklighet och inget kan vara mer felaktigt!
      Resutatet ser vi nu i form av vår skenande kostnad för socialomsorgen, där äktenskap ingås och upplöses i en aldrig sinande ström på jakt efter egen tillfredsställelse och där det personliga ansvaret för andra i familjen åsidosätts.
      Ibland till den grad att man glömmer omsorgen om sina egna barn, vilket gör att samhället måste ta över ansvaret.

      Omslutande kring allt detta finns rädslan och otryggheten, vilken söks febrilt men som inte kan återfinnas i den sekulära tillvarons nya paradigm, med egna njutningen som enda överskridande mål.

      Svara
  2. Lennart

    Det finns flera dimensioner i det du skriver. Jag tror att det somär svårast, åtminstone borde det vara svårast, är att ändra den egna moraliska och etiska kompassen. Det är den som i mångt och mycket gör oss till de individer vi är. Sedan är det en fråga om hur öppna är vi för nya influenser och intryck. Att resa ger nya vyer, och en resa kan mycket väl företas i litteraturens värld. Genom att skaffa sig kunskap om olika kulturer kan man troligtvis bättre se vad som är bra och mindre bra i den egna. Inom företag talar man om ”gate keepers” dvs de som bevakar företagets affärsidé. Ibland går det helt fel, som med Facit. Inom alla organisationer finns inslag av detta. Kanske för att det bevarar och förädlar dåtiden i nutiden. Jag fick en riktig aha-upplevelse när jag var i 15 årsåldern och en mycket vidsynt lärare fick oss att läsa Leo Hubermans ”människans rikedomar” Ett alternativ till skolans historieskrivning. Samtidigt en ögonöppnare, är sanningen alltid sanning.

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Bra beskrivet Lennart och tack för din kommentar!
      Kärnan i det du beskriver tror jag är uppfattningen att man ensam kan äga sanningen.
      Men jag anser att ingen kan göra anspråk på sanningen.
      Vi kan bara beskriva det vi själv uppfattar, vilket bara är en sida av sanningen och dessutom filtrerad genom vår egen omvärldsuppfattning och tolkningsmallar.
      Den som befinner sig på andra sidan av samma sanning, ser normalt helt andra saker än vad jag gör och dess sanning är precis lika god som min egen.

      Kunde vi enas om att sanningen är omöjlig att till fullo definiera, skulle vi nog även kunna acceptera att ingen enskild eller grupp kunde göra anspråk på den.
      Då skulle heller ingen kunna göra anspråk på att gå guds ärenden och dess enda rätta väg.
      På samma sätt skulle tvivlet ställas före alla former av ideologier och viktigast vore tvivlet på en själv, inte att förväxla med dålig självtillit.

      Att vara obenägen att förändra sin uppfattning inför nya intryck är ju lika onaturligt som att ett träd skull bestämma sig för att sluta växa inför solens ljus och att sluta växa som individ anser jag vara att bryta en av naturens och evolutionens viktigaste grundkrav. Vår art har uppstått och formats genom just utveckling och anpassning. Den som inte vill delta i den processen har omedvetet beslutat sig för att kliva av den resan och förbereda stelnadet i sina egna begränsningar och ofullkomligheter.

      Att acceptera sin ofullkomlighet är ett viktigt steg mot att börja arbeta med sin egen ständigt pågående omformning.
      Att kapsla sig inom ramen för en religios tolkning eller politiskt/filosofisk tes innebär ett brott mot ständigt pågående omformning och anpassning.
      Så ser jag på saken.

      Svara
  3. Ann-Sofie Gavelin

    Hejsan svejsan!

    Först när jag läste så ”reste sig håret på ryggen”, som mamma ibland uttryckte det, för att jag tog det som information. Sedan känns det som om ni gemensamt försöker lösa världsproblemen. hahha… Att ni tillsammans resonerar er fram till en eventuell sanning. Det är underhållande att läsa, men mycket som påstås är inte vetenskapligt bevisat och jag anar inte att det någonsin kommer att bli det heller. Ni måste ursäkta mig om jag är helt ute och cyklar och inte har förstått, då jag läser som jag läser och ibland läser fel.

    Men när man ställer krav på andra, så måste man naturligtvis vara bättre själv, och förstås slår kravet tillbaka på en själv, ibland i dubbel dos. Och jag undrar med vad eller vilkens måttstock man mäter andras begränsningar? Här läser jag mycket av bättre och sämre människor. Och min absoluta uppfattning är, att alla gör sitt allra bästa utifrån sin förmåga. Att klaga eller kräva anser jag bara stör enskilda personers mekanismer t o m för den klagande och krävande.
    Jag gillar hellre att uppmuntra. Men håller absolut med om att ju mera kunskaper man ”hams ååt sä” desto friare och tryggare blir man i tanke, själ, hjärta och handlande.

    Men jag håller inte med om … 1.”att man kommer att hålla fast vid en viss politisk ideologi … 2. Därmed har man ju avsagt sig sin egen möjlighet att ta in nya intryck och även sin egen möjlighet att ifrågasätta”, då jag själv friskt använder 1. för att få styrkan att använda 2. Just för att ha möjligheten till nya intryck och ifrågasättande och slippa dansa efter någons pipa.

    Jag tror mera på att det är viktigt att människor finner sin egen trygghet i sig själv, att man aldrig ifrågasätter sina förnimmelser, eller känslor. Utan i stället fråga sig varför är det på det viset. Bara en själv har svaren. Jag tror att man blir starkast, utvecklas, blir harmonisk mm om man litar på sig själv och att många dörrar då öppnas. Ja, jag föddes in min ideologi, men det var inget tvång. Men av den finns inte mycket kvar. Den har utvecklats. Folk är rika på pengar. Jag står kvar, men känner mig stark, trygg, glad och tacksam, fast jag tyvärr inte har råd att nyttja subventionerna i sjukvården såsom jag skulle behöva. Men man kan ju inte mer än dö?

    Kan man göra något åt andras motvilja mot nymodigheter? Ibland undrar jag varför man försöker att ändra på människor, istället för att fråga vad dom behöver för att utvecklas, om det är deras utveckling man vill se. Jag skulle vilja se den som kan ändra på andra. Styrkan är ju att var och en bygger upp sina egna förmågor, så att man blir riktigt bra på dem. Och sedan lägger ner sin själ på att samarbeta med varandra. Det lär ju kunna försätta berg.
    Vi bodde mitt i ringen av pingstvänner i min uppväxt. Pappa jobbade i det närmaste dygnet runt med hårt kroppsarbete, så det fanns inte tid för alkohol. Tror inte att han var så intresserad heller att tappa balansen. Det fungerade alldeles utmärkt grannar emellan med samarbeten och arbetsbyten.

    I affärer heter det ju ”bra vara säljer sig självt”. Man kanske skulle lista ut olika saker att erbjuda eller locka med?

    Fråga folk vad dom behöver för att åstadkomma eller prestera förväntat OCH… lyssna. Kan vi lyssna nog bra på varandra?

    Att vi är olika är det finaste som finns. Det vore väldigt tråkigt och outvecklande att möta exakta kopior av en själv. A4:or som det visst heter.
    Mycket av det ni skriver håller jag också med om, men så skriver ni raka motsatsen i nästa mening. För mig vore det katastrof …1. ”om folk att ändra den egna moraliska och etiska kompassen”. Men så blir det rätt, 2. ”Det är den som i mångt och mycket gör oss till de individer vi är”. Vad händer om vi medvetet ändrar på det?

    Jag undrar också hur man vet om andra stänger igen sina möjligheter för utveckling i olika sammanhang? Liksom hur kan någon veta om man är hatisk eller h

    Svara
    • Göran Jonzon (inläggsförfattare)

      Hej och tack för din kommentar Ann-Sofie!
      Jag är långt ifrån säker på att jag förstår vad du vill säga, men visst måste det vara så att vi har ett bohov var och en att anpassa oss till den ständigt förändande omgivningen. Det som var sant igår behöver inte vara rätt idag. Då har man själv ett val att antingen stänga in sig i en rigid uppfattning och förneka allt i den nya verkligheten som inte stämmer med den gamla kartan, eller så kan man bestämma sig för att man aldrig blir klar med sig själv och att ständigt lyssna in omgivningen, precis som du skriver.

      Det är det allt handlar om.
      Att uttala att man ”för all framtid” kommer att ha en viss åsikt framstår då för mig som rent stupid åsikt.

      Svara
  4. Ann-Sofie Gavelin

    Hej Göran,
    Jag får nog läsa igenom mitt inlägg senare, när jag glömt vad jag ville säga, och se om jag själv förstår vad jag skrev. hihi… Jag tänkte även på det som skrevs i kommentarerna. Jag testade mig själv, om jag kunde tänka och skriva på svenska medan norska pratades runt omkring mig, även i radio.

    Kontentan av vad jag egentligen menade var, att det kan vara förspilld tid att fundera över andras ståndpunkter och vad det kan leda till för dem, då konstaterande i sig inte leder framåt enligt mig.
    Jag älskar att resonera med tjurskallar, liksom jag själv är, och få provocera dem lite. Man får så otroligt roliga svar. Men. jag vill inte ändra på dem/någon. Ha en fin helg och glöm inte lussebullen i morgon.

    Ann-Sofie

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se