Mitt liv som lantis – en fråga om en myrstack

Det tog ett livsverk att komma hit.

Här växte jag upp sedan födseln och på samma kulle i skogen där jag byggde min första koja, kom jag en mansålder senare att ha timrat upp mitt hus. ”Kojbacken” med sin stora myrstack som kan vara flera hundra år gammal, blev den plats på jorden dit jag återvände och där jag kommer att sluta mina dagar.

Att jag byggt på fritiden och alltefter jag fått råd att köpa mer byggmateriel, gör att jag helt saknar åtaganden som hyror eller lån, jag är i den aspekten helt fri.

De flesta platser i vårt avlånga land har jag sett och någon gång besökt, men det märkliga är att hela tiden återkommer jag till min barndoms myrstack, där jag första gången lärde mig smaken av myrsyra, genom att skala av en björkkvist från löv och bark och sedan låta myrorna spruta sitt gift på den och därefter slicka på den skarpa sura smaken längs hela kvisten. När allt kommer omkring så är mitt liv inte hälften så märkligt som just denna mystack bland miljoner andra myrstackar. Förstår man inte en myrstack, då har man inte fattat någonting av allt väsentligt som naturen bjuder ut gratis åt oss att dela.

Cirkeln som är livet, ditt och mitt, sluter sig tillbaks in i sig självt, precis som universum i sin väldighet, där tiden och rummet möts och skiljs i början och slutet.

Människor strävar och slåss, kämpar mot toppen och ramlar baklänges nedför de sociala trapporna, alltmedan myrstackens generationer ständigt växlar av varandra och utgör den samlande punkten för allt som jag kan kalla min tillvaro. Ständigt stadd i förändring men samtidigt orubbligt beständigt i sin arketypiska form.

Nu står mitt egenbyggda timmerhus bara tiotalet meter från den barrsamling som utgör hemmet för tiotusentals individer i myrsamhället. Ibland förirrar några sig in till mitt badrum, men jag har inga problem med att umgås med dem på lika villkor.

Tänk om man kunde få bli lagd till mat åt samma myrsamhälle som var där redan när jag första gången öppnade mina ögonlock, när blodet en gång avstannat i mina ådror?

Allt som jag drömt om har nu landat till en verklighet som är precis så underbar som jag föreställt mig.

Här hör jag hemma och det är en ynnest att ha hunnit få uppleva denna harmoni, medan man fortfarande har kraft nog att tillgodogöra sig det hela.