Offerrollen inte framgångsrik inom politiken

Med anledning av Åsa Össbos inlägg kring politikstatistiken senaste året ser jag mig föranledd att kommentera ett par saken som utelämnats.

Flertalet frågor som strömmar genom kommunstyrelsen, är av en karaktär som har ingen eller ringa betydelse för kommunens ekonomi. Det kan gälla allt ifrån prövning/omprövning av serveringstillstånd till rena delgivningar.
Därför bör man beakta de enskilda frågorna betydelse för saneringen av driftsunderskottet för att specifikt kunna väga röstningarnas betydele i beslutsprocesserna.

Innan en fråga hamnar i kommunstyrelsen har den genomgått en eller flera tjänstemannaberedningar i kommunstyrelsens arbetsutskott, där jag sitter med som en av 5 ledamöter och där PA, M och SD saknar representation. Mina anteckningar och ställningstaganden har jag obedd delat med mig av till samtliga dessa partier.

I arbetsutskottet arbetar vi tämligen befriat från partipolitiska låsningar eller blockeringar, utan där dryftas frågorna utifrån både beredningarnas och ledamöternas olika utgångspunkter.
Eftersom jag oftats varit klart nöjd med de kompromissval vi gjort samt kommunicerat detta med våra KD-medlemmar, vore det märkligt ifall jag plötsligt i kommunstyrelsens sammanträden skulle sätta mig på tvären mot mina egna ställningstaganden?

I de fåtal fall jag ändå gjort det, beror det på att nya fakta presenterats som gör att kompromisserna måste ruckas en aning åt ena eller andra hållet. Således påvisar statistiken Össbo redovisar vilka som är mest öppna för att låta samlade argumentationen styra ens egna beslut.
Jag tror att det är vad de flesta menar med begreppet ”samarbetsförmåga” och utgör ett generellt karaktärsdrag.

Att driva oppositionspolitik ser inte jag som att sätta sig på tvären i de viktigaste beslutsfrågorna, utan att så bra som möjligt beakta uppdragsgivarens(kommumedborgarnas) nytta och så gott man förmår framlägga de argument som leder dit. Lyckas man med det så behöver man inte opponera och reservera sig vid de slutliga omröstningarna. Misslyckas man däremot att övertyga övriga ledamöter, så kan man vända det hela till att man är ensam och utsatt för personlig förföljelse, vilket jag kan tycka Össbo visar tendenser till.