Personliga ansvaret – garanten för medmänsklighet?

Det finns en typ av debattörer som gör mig ställd.

Du vet den här sorten som aldrig har en egen åsikt om någonting, utan konsekvent vägrar utsätta sig för risken att hamna i en situation där man tvingas väga för och emot något?

Det spelar ingen roll hur mycket man öppnar upp sig själv för att få till stånd ett levande och därmed sårbart tillstånd, som ger dialigen en mening och eventuellet kan utmynna i att man själv ser saken från en ny synvinkel.

Istället bemöts man bara med en upprapning om befintliga regler och lagar eller förklaringar och fakta man redan känner till, men inte en tillstymmelse till egna åsikter, än mindre några försök till att kritiskt granska och ifrågasätta dessa befintliga regler och uttolkningar.

Det blir som att resonera religion med Wikipedia elller Nationalencyklopedien!

Jag förstår inte själv varför dessa individer klarar av att göra mig så förbannad och irriterad, men jag tror att jag innerst inne fruktar och räds sådana personer. Räds dem därför att jag kan genom historiens gång se hur just den typen används som verktyg till att genomföra känslobefriade byråkratiska övergrepp mot precis vilka mänskliga rättigheter som helst, bara de kan finna stöd i något reglement eller får chansen att slippa ta eget ansvar för sina handlingar, genom att ha en dokumenterad order att hänvisa till.

Jag fylls av avsky inför denna helkapslade personlighet långt mycket mer än inför naken och blottad ondska.
Den som låter sig bli ett redskap för bestämmelser som någon annan författat, utan att ens försöka ta personligt ansvar för konsekvenserna, framstår för mig som moralbefriade varelser mer än självständiga mäniskor och undslipper alltid det ansvar alla vi andra fostrats till att ta för våra egna handlingar.

“Le petit funtionaire” (den lille jänstepersonen) som kan bli långt mera bisarr än den mest utpräglade sadist och mer än gärna den senares verkställande organ.