Var övergår tolerans till att bli intolerans ?
Låt mig ta ett hypotetiskt exempel som likväl har en direkt bäring på ett aktuellt ämne – samvetsfrihet.
En kinesisk man har flytt hit till Sverige från politisk förföljelse och tortyr och har fått anställning på Scan slakteri i en mellansvensk stad. Alla papper är klara och han är numera svensk medborgare.
Han har träffat och gift sig med en svensk kvinna som arbetar som barnmorska på BB inte långt från slakteriet.
Mannens första arbetsdag inleds med slakt av nötboskap, varvid han upplyser förmannen om att hans buddistiska tro gör det mycket svårt för honom att döda djur större än han själv, varvid förmannen rycker på axlarna, lägger handen på mannens axel och säger, ”-Det är lugnt, vi är flera som kan sköta slakten, så du får ägna dig åt skitjobbet att städa för slakthallen vid avslutat pass, så ordnar det sig säkert ska du se.
För mannens hustru går det inte lika bra. Hon har från att ha varit inbiten ateist kommit till insikten om att hon valt fel väg i livet och har anslutit sig till kristna katolska kyrkan. På hennes arbetsplats medför detta bara ett enda problem och det gäller abortering av foster. Kvinnan är mycket omtyckt av både arbetskollegor och förstföderskor, med sin sympatiska och trygga framtoning, men när hon säger att hon inte längre kan utföra aborter, blir hennes arbetsledare rasande och meddelar att hon betraktar detta som arbetsvägran och meddelar en varning. Därefter följer en skriftlig varrning, förhandlingar med facket och kvinnan får sparken från sitt arbete och går ut i arbetslöshet.
Sverige är världens mest sekulariserade land och intoleransen tar sig ibland proportioner av ren och skär förföljelse mot de troende som uppbär vår egen författningsgrundande religion.
Ska det behöva vara på det sättet?
Av och till möter jag människor som uppvisar förvånansvärt lite inkännande tolerans mot sina egna, men som glatt och välvilligt ställer upp för utifrån kommande kulturyttringar. Det gör mig inte så lite förbryllad?
Senaste kommentarerna