Jag är helt betagen !

När Anna Odell gjorde sig känd, för att ha testat hur man som suicidpatient blir bemött inom svenska psykvården, gjorde det mig upprörd och irriterad. Jag ansåg att hon gick över gränsen för vad en konstnär kan ta sig för friheter med offentligt finansierade verksamheter och att hon utnyttjade våra gemensamma resurser på ett otillbörligt sätt.

Med det som utgångspunkt var mitt omdöme starkt negativt även om henne som person, trots att jag aldrig träffat henne i verkligheten.

Så fel jag hade !

Efter att ha sett hennes film ”Återträffen” som handlar om en mobbad tjej, som efter 20 år återser sina forna klass-”kamrater”, inser jag hur otroligt stark och självständig kvinna hon faktiskt är !

Det bästa jag sett på decennier.

Jag tror knappast att det finns en enda f.d. elev som inte känner igen sig i någon av karaktärerna i filmen ?

Jag tror även att reaktionerna från hennes verkliga klass-”kamrater” är tämligen representativa för våra undanträngningsmekanismer, när självbilden krackelerar.

Själv var jag under flera år den som var mobbad och sparkad mellan benen, precis som hon berättade. Dock blev jag aldrig helt utfryst som hon blev, utan det var främst en 2 år äldre elev som använde mig som hatobjekt nr 1 och gjorde livet så djävligt som möjligt för mig.

Ännu mer sorgligt är att jag sjaälv delvis övertog den rollen när jag kom högre upp i klasserna och fast jag aldrig mobbade fysiskt, blev det psykningar som nog skadade minst lika illa.

Jag har vid vuxen ålder tagit kontakt med ett par av mina gamla lärare, för vilka jag gjorde jobbet till ett helvete, men den ene hade redan dött och den andra ville inte bekräfta hur elak jag varit utan slätade över och började nervöst berätta om sina examina?!

Likväl har jag burit med mig skammen över att ha varit plågoande själv och blir nog aldrig kvitt olustkänslan.

Dessa lärare tillsammans med några skolkamrater utgör kärnan av den skam jag bär med mig inombords.

Det är mot den bakgrunden jag känner så starkt för det mod Anna Odell visat som lyft sin roll som mobboffer till en nivå där hon vänt den gamla hierarkin uppochned, med sig själv som den som tagit kontroll över hela situationen.

Med stoiskt lugn konfronterar hon sina tidigare plågoandar en efter en och låter deras reaktioner visa om och hur pass mycket de var och en utvecklats efter skoltiden fram till vuxen ålder.

Hela upplägget är genialiskt genomtänkt och jag har sällan blivit så imponerad av en svensk filmproduktion.

Mycket effektivt och ger en mångbottnad analysmöjlighet.

Filmen borde ingå i läroplanen för grundskolan och ligga till grund för klassvisa diskussioner i både mallanstadiet och högstadiet, anser jag.

Hur många självmord som emanerat ur det utanförskap som skapats under skoltiden finns det nog ingen statistik över, men självbilden man får med sig som mobbad kräver mycken ansträngning för att ta sig ur.