Trygghetslagar som skapar otrygghet

Svenska arbetsmarknaden styrs av lagar som siktar mot anställningstrygghet.

Jag hävdar att den långsiktiga effekten motverkar det syftet.

Jag pekar mot den massiva utflyttningen av våra dominerande företag, som stöd för den tesen.

Det har inte visat sig att Lagen om anställningsskydd (LAS) har bevarat ett enda arbetstillfälle, utan enbart konserverar anställningsformen.

Alla potentiella uppdrag som bara kräver temporär insats vägs, vad gäller behovet av att få jobbet gjort, gentemot kostnsderna i form av anställningsavtal. Avtal som blir svåra att ta sig ur. Många uppdrag blir därmed aldrig bemannade och genomförda.

Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är en relation som måste motiveras dag för dag, precis som relationerna mellan parterna i en familjerelation. Skulle ett motsvarande lagreglerat avtal som LAS, kunna ersätta äktenskaps- eller samlevnads-löftena och skapa ökad trygghet i det familjära samlivet ?

Jag tror inte det !

Jag tror heller inte att lagreglering av relationerna på arbetsmarknaden skapar ökad trygghet, bara ökad tröghet och ökad kostnadsbelastning.

Ansvaret för att skapa en fortvarighet och trygghet i ett företag åvilar inte bara företagsägarna, utan även var och en av löntagarna. Varje löntagare måste tillskapa ett mervärde som minst motsvarar dennes egna kostnader. Det är inte företaget som har försörjningsplikten för de anställda. Det ansvaret bär var och en av de som har sin utkomst av företaget.

Jag ser en stor näringslivspotential som trängs undan i kniptången mellan utländsk konkurrens kontra LAS.

Slopa LAS och släpp företagandet loss, så blir det näringslivsvår !