Den växer lite. Kommer i vågor. Dyker upp ibland och planterar planer och tankar i mitt huvud. De är hemlängtan jag pratar om. Längtan efter Umeå, efter att få handla på ett proppfullt Coop på fredagarna, längtan efter att få äta på max på nätterna, längtan efter att få impulsfika hos Erika, längtan efter att få sova i sin egen säng, längtan efter att få åka till stugan.
Längtan efter Umeå. Efter Lill-Umeå som jag har en så sann hatkärlek till att de just nu värker lite extra i bröstet.

Vad gör man då med längtan? Begraver den djupt inom sig så att den knappt känns? Beaktar den med avhållssamhet? Flyger med och längtar ännu mera?
Jag gör alltihop, fast helt beroende på situation.

Fick ett brev av mamma idag, de står grattis över hela kuvertet med röd penna och de är små hjärtan på. De står även på kurvetet att de inte får öppnas föränn på torsdag, dvs min födelsedag.
Jag blev nästan sentimental när jag såg de, de tårades lite. Faktiskt. Jag är blödig, jag erkänner.

Ang torsdag så känns de inte hemskt och ensamt längre.
De är min första födelsedag någonsin som jag inte blir väckt av att hela familjen som sjunger ’Ja må hon leva’, första födelsedagen någonsin som jag ska tillbringa ensam i min lägenhet, 120 mil ifrån de som jag kallar hemma.
Men på fredag kommer Emma och Camilla och ska stanna över helgen, de blir middag, shopping, dans, vin på balkongen och bakispizza i soffan. Jag längtar.

På tal om längtan så var jag och handlade idag, köpte bland annat ingredienserna för att baka en pollykaka tills på torsdag och jag längtade så mycket efter polly att jag blev tvungen att öppna den ena påsen och ta några, de är kärlek! 🙂

Förresten, Jag härmar Josefin Isaksson, hon är en mycket spexig kvinna som jag håller av varmt, men jag härmar henne ang rubriksättning, Shame on me.

På återseende.