Idag längtar jag hem, längtar hem till umeå och hösten som jag är van vid. Längtar hem till kylören, vindpinade träd och gula löv. Längtar efter varm chocklad, frusna fingrar och kalla mackor. Längtar efter en massa saker som jag inte kommer att få, inte under hela denna höst. För jag ska ine åka hem. Jag ska stå ut, jag ska lära mig att bo någon annanstans, jag ska inte bara fly hem till tryggheten och familjen.

Ni ska dock inte tro att de är pest och pina att bo här. Jag trivs riktigt bra, annars skulle jag inte ha skrivit på för att stanna tills april. Man längtan finns ändå, vissa dagar hjärtskärande stark och andra dagar inte alls.

Var på universeum igår, såg hajen Herman, nemo-fiskar och gick i regnskogen. De var riktigt trevligt faktiskt, även om 90 procent av dom som var där precis hade lämnat blöjåren. Jag var dit med Emeli och Marie, båda två gick jag i mellanstadiet med och jag har inte träffat eller umgåtts med någon av dom på 10 år. Marie träffade jag på torget en dag och vi började prata, de visade sig att hon också flyttat hit, att hon bor bara 15 minuters promenad ifrån mig och att hon gärna ville ta upp kontakten igen.
Och så skulle Emeli komma och hälsa på henne nu i helgen så vi passade på att ses och sablar vad trevligt vi hade! Visst är vi oss lika, både i sättet och utseendet även om de hänt en del sen sist.
Men en tanke slog mig verkligen när vi satt där, mitt i våran 3 timmarslunch, i filmen ’populär musik från vittula’ så säger han i slutet ’Och här slutar de, den första tiden i våra liv, barndomen. Folk jag delade liv och vardag med, jag har ingen aning om vad dom gör längre’
Och de är så sant, Marie och Emeli som jag delade liv och vardag med, vi försvann ut ur varandras liv och först 10 år senare ses vi igen.
Vi pratade iaf gamla minnen, lärare, klasskamrater, discon och alla småkillar man var kär i. Och då märker man verkligen hur mycket som har hänt sen dess.

På tal om något helt annat, så fick jag de bekräftat i fredags igen, att jag inte kan och inte ska jobba med barn. De gör så ont i hjärtat när man vårdar barn, Barn som är sjuka, barn som aldrig kommer att få växa upp, barn som aldrig kommer att få chansen att skapa ett liv, barn som har hela livet framför sig men som aldrig kommer att få uppleva de. Då skär de i mitt hjärta, de skaver och gör ont, grusar sig lite i ögonen och jag tar en extra sekund till att andas i behandlingsrummet och jag är lite extra vänlig, lite extra serviceinriktad och lite extra snäll när jag träffar barnet.
Men å andra sidan, bland de finaste som finns är när ett barn, eller en vuxen, överlever. (vilket är nästan hela tiden) Och dom går hem och är så lyckliga som en människa bara kan bli. Då lever jag, då mår jag. Då vet jag att jag hamnat rätt.

Läste precis Nils Lundmarks blogg, och jag kan bara säga en sak; jag tänker också försöka.