Jag åkte till Boden i helgen. Till fina, döda, nostalgiska Boden. Jag missade tåget dit, klantiga, förvirrade jag. Men jag fick tag i en billig flygbiljett och tog således flyget upp i fredags. Jag satt förresten på raden framför Björn gustavsson på flyget mellan Arlanda och Kallax, han ser så moloken ut till och från.

Iaf, min helg i Boden blev trevlig. Fick träffa mammsen, Frida och Dag för första gången på 3 månader, mycket trevligt! Hann en sväng till Luleå också och så ’grånd finale’ Balen med försvarsmakten. Vi lockade mitt hår, mamma sydde upp klänningen och balskorna åkte på. Och så tjusiga som vi var! Krister, min allra bästa killkompis, var klädd i sin finkostym från militären, med märken och hatt och handskar och hela baletten och jag i min tradera-klänning.
En väldigt trevlig kväll blev de iaf, balkvällen. En slutsats drogs; Även militärer som är så stela och allvarliga kan faktiskt dansa, skratta och ha roligt.

Så på söndagen blev de en promenad i regnet, fika och mitt älskade renskav till middag sen blev de dags att sätta sig på tåget till Göteborg. Och den molande känslan i bröstet steg. Så när mamma skulle lämna av mig kunde jag inte se henne i ögonen och när hon ringde mig efteråt och stod utanför och vinkade, tappade jag rösten och fick inte fram mitt hejdå. Min fina mamma. Hon hade gjort äggmackor åt mig, men glömt saltet.

Så följde en tågresa på 18 timmar. En hel del tankar, minnen och funderingar hinner passera genom ens huvud på den tiden. Fina, jobbiga, svåra, glada och ledsna minnen. Allt i en salig blandning.
Men så kom jag fram till slut, for på jobbet och fick lite perspektiv på livet.

De som är mest negativt med att dra norröver såhär, är att man får en sådan grotesk längtan hem. Vill bara boka en flygbiljett och gå i land på känd Umeå-mark. Vill bara göra en massa saker som går att göra i Umeå.
Men de är kanske positivt att jag längtar? De kanske innebär att jag inte helt kopplat bort umeå ur min hjärna, vilket jag ibland tror.

Work-time.