Tillbaka i Göteborg. Tillbaka i min tillflyktsort som jag börjar känna mig hemma i. Tillbaka där oron och nyfikenheten lättar lite, men ändå finns kvar. Tillbaka.

Jag älskar att vara på resande fot, att vara påväg. Men jag älskar ännu mer att komma fram. Tågresan på 15 timmar gick bra, den var lång och sömnfri men helt okej. Jag tycker om att åka tåg, att se hela Svergie utanför och jag bara åker förbi, påväg mot något annat. Påväg någonstans.

Jag är 21 år gammal och har under tre gånger i mitt liv känt mig nära utbrändhetsgränsen, ikväll är tredje gången. Mitt huvud exploderar i huvudvärk, jag ser stjärnor, kan inte fästa blicken, balansen falerar och de ända som gör att de känns lite mindre jävligt är att ligga ner. Då snurrar inte hela världen.
Så tanken slår mig, varför jobbar jag så mycket att jag nästan blir utbränd? Varför jobba människor överlag så mycket? Varför vill vi jobba övertid så ofta? Och, om jag har dessa tecken nu, vid 21 års ålder, hur mår jag om 40 år om jag fortsätter i samma takt? Om jag fortsätter i samma takt i 40 år till så lever jag troligtvis inte. Och de borde ju få mig att fatta, de är dags att lugna sig, rejält.
Men varför vill vi jobba så mycket? Varför strävar vi efter att jobba, tjäna mycket pengar och sen, långt fram i tiden, ska vi ha de bra? Kan man inte komponera dessa och göra de samtidigt?

Jag har snart nått taket för antalet övertidstimmar en undersköterska max får göra per år, de är inget jag är stolt över eller ser som något positivt, snarare en läxa att detta är första och sista året som de blir så mycket övertid.

Jag ska återgå till soffan, ligga raklång och bara ta de lugnt.
Nyårslöfte Nr. 1; Mera lugn och ro, mindre övertid.

Over and out.