Så tynar hon bort, kroppen ger vika och sakta, sakta ger hon sig av. Vi, sjukvårdarna gör allt för att rädda henne. Lågt viskar hon ’nu går jag vidare’ men vi hör inget, vi är fullt upptagna med att rädda henne. Så ger hon sig av, till nästa hållplats, lämnar oss. En tystnad lägger sig över rummt, vi pratar, för en hektisk konversation men mäker tystnaden, för vi vet att hon gett sig av. Vet att hon bestämt sig och att vi bara kan se på, hon dör ifrån oss ändå.

Alla ska inte räddas, de bara är så.
De finns en skillnad, att leva eller att vara vid liv.

Att dö är en del av livet.