Förra torsdagen när jag jäktade till tåget, genom torget och spårvagnen och förbi lilla dagiset så tappade jag min ena vante. Min fina, fina vante.
Min käre mor köpte dom till mig i Kiruna en decemberdag för några år sedan och jag fick dom sen i julklapp, mina fina, fina vantar.
Jag har använt dom flitigt sen dess, i stockholm fick jag beröm av främmande damer som tyckte att jag hade vackra vantar och samma sak hände här i Göteborg på spårvagnen. Och nu är min ena vante förlorad.
Jag var till hemköp idag och frågade efter min vante men den var borta, och jag får väl insè de, att den är förlorad föralltid.

Jag insåg idag att jag endast inhandlat 2 av 4 julklappar, jag måste panikköpa två klappar på måndag, de strider mot mina principer, inte bra.

På söndag beger jag mig hemåt igen, efter en vecka i Götet. Ska bli skönt att få komma hem igen, måste fixa en massa saker när jag väl befinner mig på fredad mark.

Annars rullar de på, jag kommer till insikt efter insikt och inser hur snabbt livet är föränderligt på både gott och ont.

Ja, dags återgå till min paradfilm, Populär musik från vittula. De är kärlek de.

So long lovers.