Jag hatar att träna på kvällen. Visst är de skönt att gå och lägga sig när man är riktigt trött och slutkörd men jag gillar ändå inte att träna på kvällen.
Det är så otroligt mycket folk på gymmet just då. Jag och hela övriga västra götaland ska samtidigt trängas i sportlifes lokaler.

Och sen har vi alla dessa män. Alla dessa pumpade, vältränade, muskulösa män. Som går runt i linne och pösiga byxor och skriker när dom tränar.
Jag kände en gång en man som hade tränat sig sönder och samman, vägt 110 kilo och inte ett gram fett på kroppen och jag frågade honom ’blev du nöjd?’ Nej, sa han. Och jag undrar om alla dessa pumpade män på gymmet som inte går, utan vaggar fram, någonsin blir nöjda?
Och varför tränar dom egentligen? Varför vill man bli sådär sjukt, galet stor? Vad ger de en, mer än försmå tröjor och fördomar hos övriga svenska folket?

Han som jag kände sa att ett av hans mål, när han tränade som värst, var att folk skulle vara rädda för honom, att folk skulle ha resepkt och vara rädda för honom, att dom skulle backa. Varför vill man uppnå det? Vad har man varit med om som får en att vilja att andra människor, som man inte känner, ska vara rädda för en?
Och jag undrar, dom där männen på gymmet, känner dom samma sak? Vill dom att folk ska vara rädda för dom?
Jag var aldrig rädd för honom jag kände. Och han sa det, att han visste nu att muskler inte ger den respekt han ville ha.

Nåväl, jag tränar i ett helt annat syfte.
Och helst inte kvällstid.

7 veckor och 1 dag kvar.

Farwell.