De sägs att livet är en resa. Fyllt av nya upptäckter, glädje, sorg, lycka, möten och farväl.
Och min tid i Göteborg har varit en sjutusans resa. Om 5 veckor och 5 dagar så når den sitt slut. Och visst känns de. De knyter sig lite i magen, kliar lite i ögonen och klumen i bröstet, den växer. Och jag vet att när jag sitter på tåget till Umeå, den där fredagn, då kommer tårarna att spruta. Men jag kommer att le.
De känns rätt att avsluta nu. Sluta när man är på topp och vända hem igen. De känns rätt.

Och på tal om resor, denna helg har också varit en resa. 14 timmar sittplats på tåget är en riktig resa som pendlar mellan hopp och förtvivlan, haha.
Och mitt fina möte med Camilla både fredag och lördag.

Så åker jag tillbaka ikväll och vemodet växer. Det är sista gången som jag beger mig tillbaka till Göteborg för att jobba och husera på tionde våningen i huset bredvid Lidl. Och de känns som att de kommer att dröja tills jag åker till Göteborg igen.
Och Umeå, som bara blir bättre och bättre, som bara känns bättre och bättre, det är alltid lite tråkigt att lämna. Men snart är jag tillbaka!

Slutligen så måste de tilläggas, jag tog mod till mig igårkväll. Jag skulle vilja säga att jag stövlade in på rex men de gjorde jag inte, jag smög nästan för jag var nervös, hur som helst så tog jag in genom dörren och sa till Nils att hans blogg är alla tiders! Tillbaka fick jag först tysnad, sen ett leende, sen ett tack. Han var nog lika chockad som jag var nervös. Men jag gjorde de!
Och han blev glad och jag blev stolt.

Hur som helst.
14 nya timmar på tåget väntar. Och en flytt.

Hej så länge.