När folk frågar vad jag jobbar med så svarar jag alltid ärligt, ’jag är undersköterska och jobbar just nu med tumörer, skallskador och hjärnblödningar’.
Dom blir alltid tysta när jag sagt de och sen kommer ’hur står du ut?’

De finns någon sorts idè om att vi som jobbar inom vården klarar allt. Att vi inte gråter vid dödsfall, att vi inte reagerar och att de som händer på vårat jobb inte bekommer oss eller påverkar oss, men visst gör de det.

I mångt och mycket så lär man sig att stå ut, att härda ut. Avföring, slem, kräk och urin, de vänjer man sig vid, faktiskt. Vissa saker vänjer man sig dock inte vid, klart att allt känns mindre och man lär sig att hantera saker på ett annat sätt, men van blir man nog aldrig.
Dödsfall, att göra i ordning en avliden, liv som hastigt tar slut eller förändras föralltid, anhöriga som faller ihop – de känns.
Min onda tå, min svaga punkt är barn. De kanske beror på att jag är ung och inte har jobbat så länge men jag finner de svårt att vårda barn.
Barn som har cancer, barn som mister en förälder, barn som mister ett syskon, barn som inte riktigt får vara barn. Det gör ont. Och visst har jag gråtit. I sköljrum och behandlingsrum, på personaltoaletter och i omkädningsrum har jag gråtit. Och det är okej att gråta.

Men Trots dödsfall, svårt sjuka människor, liv som aldrig mer bli sig lika så anser jag mig ha världens finaste jobb. För jag vet ju att jag gör mitt bästa, att jag i varje steg jag tar på jobbet, hjälper en annan människa att bli frisk.
Och när jag ser det, hur en svårt sjuk människa blir bättre coh bättre och till slut kan gå hem och tackar oss för våran insats, då vet jag att jag hamnat rätt. Då vet jag att de är värt det.

Men jag är ingen robot.