Josefin Sahlström, Göteborg

Om skillnader

Folk pratar ofta om kulturkrockar. Jag vill inte riktigt se de så. En krock för mig, då pangar man ihop. Men skillnader mellan olika kulturer, det finns de gott om. Och visst har jag varit frustrerad och inte för mitt liv kunnat förstå varför vissa anhöriga från andra kulturer inte kan låta sjukvårdspersonalen sköta sitt arbete, utan måste vaka över sin sjuke anhörge som om vi inte kunde något alls. Men de är nog skillnader och oro som talar då.

Hur som helst så träffade en före detta patient idag, från en annan kultur. Han kom fram, kramade om mig och lyfte sedan upp mig i luften. Det är jätteroligt att träffa före detta patienter igen och se hur de gått för dom, höra hur dom minns sin sjukhusvistelse och se dom i sitt habitualtillstånd.

Vi satt och pratade lite, jag och före detta patienten, och jag fäller en kommentar varpå han säger ’fan, du är sååå feeeet!’ Herregud! Tänker jag, nog hade väl 99 % av tjejerna någon form av komplex i högstadiet men jag är på de klara med att jag inte är fet. Men vi snackar vidare och så säger han efter en annan kommentar ’Fan, du blir bara fetare och fetare!’ Och då fattar jag vad han menar. Han syftar inte på att min kroppshydda är överdådig, han syftar på att jag är cool. Och helt plötsligt så kändes de lite bättre att bli kallad fet.

Så ringer hans telefon och han svarar ’Hej gumman!’ och när samtalet är över så berättar han att de var hans mamma som ringde och var lite orolig. Och jag tänker ’kalla sin mamma för gumman?’ Jag kan ju säga hur många gånger jag kallat min mamma för gumman, ingen. Däremot så kallar jag henne hjärtat för jämnan, en helt annan historia dock. Men så minns jag att han kallade även mig och alla mina kvinnliga kollegor för gumman under sin vårdtid och att han, när han hälsade på mig idag, sa ’Hej gumman!’. Kulturskillnader.

Det är intressant med kulturskillnader och man lär sig en del, både om dom och om sig själv. Men inom vården så skulle jag verkligen vilja se att man satsade på att utbilda personal inom detta. Det är alltför ofta som de blir en källa till irritation och de pangas, ordentligt.

2 kommentarer

  1. Isak

    För 25 år sedan så låg jag inne på
    IVA ,Östra sjukhuset för hjärtpro-
    problem. Min sängkamrat var en
    åldrig kines som inte hade långt kvar. Problemet var att alla hans
    25 släktingar befann sig i rummet.
    Jag mådde inte bra men jag kunde
    inte förmå mig att klaga. Men jag
    tycker så här efteråt att sjukhuset
    hade kunnat låta min rumskamrat
    och hans anhöriga fått ha en egen
    plats på sjukhuset. Jag vet inte om
    personalen tyckte det var OK eller
    att man inte brydde sig. Men för
    mig var det en kulturkrock, att be-
    höva uppleva en människas död
    och dom anhörigas gråt och klagan
    när man själv mådde tjyvens. Men
    jag kan föreställa mig att det på
    andra platser på jorden är vanligt.
    Men ska vi ha det på det viset?

  2. Josefin Sahlström

    Man måste komma uhåg att de är en otroligt skillnad mellan för 25 år sedan och nu. Men jag perosnligen tycker verkligen inte att någon människa ska behöva uppleva någon annans patients död på sjukhuset, de kan för många vara en hemsk upplevelse.
    Idag försöker man så gott man kan göra utrymme så at pateinte som snart ska gå bort får ett eget rum där anhöriga kan vara och de kan bli lugnt stilla, men visst är de så att de inte funkar alla gånger.

    Hoppas att du repade dig.
    /J

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.