’Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en lokalbuss’ sa en gång en fransk kvinnlig författare. Jag håller inte riktigt med henne. Jag har inte gråtit i en Jaguar någon gång men väl i en lokalbuss, eller snarare, en av länstrafikens bussar som går mellan Skellefteå och Umeå.
Jag var 6 år gammal och skulle för första gången åka buss ensam från Sikeå, där vi då bodde, till Umeå där pappa skulle möta mig. När mamma hade lämnat av mig och jag hade satt mig längst fram i bussen och vi började åka så kom tårarna. Och när jag såg mamma stå utanför och vinka och skicka slängpussar så fyllde tårfloden på sig drastiskt. Den äldre kvinna som hade satt sig bredvid mig kom då till undsättning. Hon pratade med mig, torkade mina tårar och bjöd på saft som jag snällt tackade nej till (eftersom mamma varnat mig för främmande människor).

Jag har även gråtit i ett flygplan. Jag hade hunnit fylla 10 år och jag och min storebror skulle flyga till släkten i södra Sverige. När planet började köra ut mot banan så insåg jag allvaret; jag skulle inte få träffa min mamma på 2 veckor och tårarna började spruta. Min storebror höll min ena hand och sa att allt skulle bli bra medans en vänlig flygvärdinna höll min andra hand och sa exakt samma sak fast på ett vuxnare sätt.

Min poäng är, gråter man bland andra människor så finns de oftast någon som tröstar en men de finns de inte om man sitter ensam i en Jaguar och snorar ner skinnklädseln.

Jag har varit och besökt min släkt i helgen, åkt tåg, fikat, ätit, gått i affärer, målat naglar på små flickor, beundrat kusiner som simmar hem medaljer och sovit ut.
Och SJ, ja, dom gjorde ikväll de dom är allra bäst på – vara försenade. 50 minuter fick vi spendera i en kallt falköping idag på grund av att SJ:s personal växlade tågen fel i sthlm, är de inte likt så säg.

Nu är de bara 3 veckor och 5 dagar kvar och ångesten, ja, den krymper faktiskt.

Adjöken.