Jag har inte följt debatten och turerna kring den 38 åriga kvinnan i Italien som legat i koma i 17 år men jag hörde på nyheterna att hon äntligen fått gå bort igår på dagen. Jag skriver äntligen för att jag tycker att de är ett lidande att ha en patient i koma i 17 år. Jag har inte hört talas om något liknande fall i Sverige och har svårt att tro att de skulle vara möjligt här. Dom svenska läkarna är oftast snabba på att ta beslut och ta bort livsuppehållande medel. Därmed inte sagt att vi använder oss av aktiv dödshjälp i Svergie.

Aktiv dödshjälp är inget jag är för, inget jag vill ska införas i svergie och inget jag tror på. Däremot så tror jag på värdiga liv, värdiga avslut och etiska aspekter. Jag tror på att man ska utveckla vården, rädda fler liv och fortsätta använda sig av teknikens under som hjälp till människor som är svårt sjuka. Men i detta, så tror jag och hoppas, att läkare, doktorer, sköterskor och anhöriga stannar upp och tänker till. Vad räddar vi den här patienten till? Får den här patienten att värdigt liv när han/hon är medicinskt färdigbehandlad?
Många läkare är duktiga på att dra den gränsen, på att sätta stop och på att se att detta blir inte bra, vi räddar inte den här patienten till något värdigt eller bra liv. Vi måste stänga av respiratorn och låta patienten dö.

Jag funderar på om man verkligen kan kalla de dödshjälp när de gäller kvinnan i Italien. För mig så finns de två olika nivåer, skillander. Att vara vid liv eller att leva. En människa som ligger i respirator, i koma, lever endast tack vare en sond är vid liv. Men en människa som lever har ett bra liv, ett värdigt liv, gör saker som hon/han trivs med, mår bra av.
Kanske var de dödshjälp att dra kvinnas sond, eftersom att hon dog. Kanske var de inte dödshjälp eftersom att hon inte riktigt levde innan.
En svår balansgång men ett ack så viktigt samtal att föra.

– Vi har inte förlorat när en patent dör, naturen måste få ha sin gång.