Alla vet att saker och ting kommer och går i ens liv. Människor, jobb, boenden, möten, känslor, relationer osv.
Det var nog först igårkväll som jag fattade att en epok i mitt liv är över.
Första gången som jag flyttade hemifrån var jag 18. Andra gången var jag 19. Tredje gången var jag 20. Och först nu, vid 21 års ålder så har jag klippt navelsträngen så att säga. Jag har tagit alla mina banankartonger, alla mina sparade minnen och möbler ifrån mamma och bunkrat dom i mitt eget förråd.
Och igår när vi hade lite inflyttningsfest så slår de mig, att detta är mitt hem. Jag spenderade hela dagen med att sy gardiner och göra fint för att det är mitt hem. För att jag ville visa hur fint vi faktiskt kunde ha. Och även om jag bor till 33 % på mariestrand så håller jag som bäst på att skapa ett eget boende, ett hem som är mitt. Och hur skräckinjagande och hemskt och ångestfyllt det än kan ha känts så känns det just nu bara väldigt bra. Fint och högtidligt på något sätt.

Jag har någon sorts idè om att alla borde veta, borde fatta, att slag och våld mot huvudet leder till otäcka skador och därför undviker våld mot huvudet, nu funkar ju inte världen riktigt så och därför bli jag så ja, less, när jag läser om dessa gäng som slår varandra sönder och samman och man läser i media att ’18-åring fick mycket svåra skallskador och vårdas nu på sjukhusets intensivvårdsavdelning’. Slår man mot huvudet för att man vill skada någon så fruktansvärt mycket? Kanske till och med för att man vill döda?
Man ska ha det klart för sig att man kan ha lungor som andas och ett hjärta som slår men på grund av våld mot huvudet så kan man iaf inte röra en enda liten fena i kroppen, kanske öppna ögonen på sin höjd. Och vem vill ge de tillståndet, de livet till någon annan? Vem önskar det till sin värsta fiende?
Jag förstår faktiskt inte.

Kanske ska man inte förstå heller, kanske av den enkla anldeningen att just den sortens våld inte bör finnas.