Långsamhetens lov.

Mot himmelriket.

Skärtorsdagen. Häxornas dag. I varje fall om man var oppstillt i Baklandet, i byn som inte fanns, Bäckmyran. Mina småsystrar tyckte förstås det var kul att morsan målade deras ansikten, satte på dem varsin hilka, klädde dem i stora förkläden, stora skor. Jag gick inte fri. Även jag gjordes till häxa. Sedan gav vi oss ut på landsvägen, gick de två kilometrarna till Filip och Elon. Där väntade ett berg med godis och Tomtebrus (ett pulver som brusande löstes upp med vatten.) Smakade hallon.

En märklig tid i livet. Har det hänt? Människorna från den tiden har börjat blekna, både vad gäller deras utseende som deras röster. Dramat jag skriver på, släktens hemlighet, utspelades ett par kilometer bort, i Arvsele, i en bagarstuga. Inget som jag fick veta förrän jag var sjutton år.

Är trött. Saknar ork. Får ingen hjälp. Skrev ett brev till min parkinsonläkare som inom loppet av tio minuter totalt ändrade strategi. Först skulle jag bege mig till akuten för att den vägen bli inlagd på neurologen. Sedan ändrade han det till att han skulle ringa mig under tisdagen eller onsdagen, för att sedan överlåta ärendet till en av sjuksköterska. Inte i fan ringde någon. Får väl som vanligt behandla mig själv.

Har gjort mitt ”hembesök” hos ett par i Brännland och åtta av deras vänner. Du som vill se bilder och läsa om denna begivenhet klickar HÄR.

I morgon: Långfredagen. Kristi lidande, död – och i slutänden återuppståndelse. Allvarsamt, Då ska vi äta ägg och klä björkris med färgat du. Så gjorde vi Baklandet, förr i tin.