Att vara ofärdig

Tröttheten påminner om en blöt, tung filt.

Sjukdom och smärta kan verkligen påverka ens tankar, liv och inte minst ens personlighet. Den skrattande Kent har blivit en sur gammgöbb, som inte har mycket gott att säga om livet här på jorden. Smärtan upptar varenda skrymsle i hjärnan och har spärrat vägen för den glädje som en gång gjorde mig så kreativ. Det jag skriver saknar spänst och i slutänden saknas den röda tråden.

Ofärdig
Efter en lång period med kraftiga parkinsonsmärtor (ländryggen, ljumskarna) och som om inte det vore nog – tillkommer ett par tunga ben. Jag håller på att bli långsam som den Ester jag så ofta skriver om. Min karma?

Dialektalt brukar man säga att ”han där ha vorte ofärdig”. Dålig på att färdas, förflytta sig, fått fel i benen. Kan det även betyda att jag inte blev färdiggjord i skapelseögonblicket; att Gud slarvade med sin Skaparyxa och högg snett – så att jag inte blev färdig att vara en männisch här nere på jorden?

Brist på sömn
Men så vaknade jag i går morse och hade varken värk och med ben som kändes färdiga och var lätta att förflytta. Den natten sov jag 5 timmar mot vanligtvis två-tre. Kroppen och hjärnan skrek efter vila och sömn. Men med Parkinson går det inte att dra några enkla slutsatser. Det handlar om bristen på transmittorsubstansen dopamin. Dopamin som styr muskelrörelserna, som belönar mig med glädje och njutning, håller på att utrotas.

Vi är omslutna av evigheten

Luktsinnet har pajat
Mitt lukt och smaksinne har försvunnit. Märkte det förra helgen då jag öppnade en burk surströmming – utan att känna minsta tillstymmelse av stanken från sur fisk. Stoppade ner näsan i burken. Nä, ingen avskyvärd lukt. Lena stod en bit bort med handen över mun och näsa. Det luktar lik, påstod hon. Jaså, svarade jag. Det luktar –  ingenting.

Begravning
Befinner mig i Skellefteå. I morgon stundar begravningen av Lenas syster Karin Berglund. För nåt år sen – en liten knöl i tjocktarmen. För några månader sedan syns en liten knöl i mitten av hjärnan. Nu är hon borta och ska ner i jorden.

Där hamnar vi alla en dag. Trots att vi alla delar vetskapen om att Döden väntar oss alla, så kan jag som individ försöka göra ett fåfängt uppror mot denna sanningens sanning och under några korta ögonblick inbilla mig att jag är undantaget från den regeln. Men jag vet ju att evigheten sluter sig kring min kropp och täpper igen alla flyktvägar. Det är väl denna insikt som ÄR meningen med livet. Livet är begränsat. Det tar slut en dag. 

Kärleken – och dess mening? Vi måste lära känna varandras innersta drömmar, för att kunna ge och ta. Först då når vi fram till varandra. Hur man nu gör? Kanske genom att fråga. Vi blir lätt till flytande öar. Där står vi på dess stränder och ropar till varandra. Våra rop når inte fram.

Göra uppror mot döden … Ganska meningslöst.