Yr man lyssnar på resenär

Halv efter solhetta och bland post-it-lappar.

Efter att ha suttit på huk en timme och sorterat lagfarter, studerat kartor, läst hundratals post-it-lappar var jag tvungen att krypa in i köket och gripa tag i diskbänken för att ta mig upp på de ben som vägde si så där ett par ton – fick i mig ett par L-dopamintabletter. Smakar skit. Men de hjälper  mig att så sakta hasa mig in i arbetsrummet igen. Sex pärmar så gott som klara. Mitt litterära bokslut. I varje fall vad gäller Ester. Frågan är vad jag ska göra av all denna information jag samlat på mig under årens lopp. Skulle så gärna vilja finna en plats i Lycksele med omnejd; en plats där folk som är intresserade av foto+text pärmen där olika årgångar av hur Storgatan i Lycksele såg ut 1910, 1930, 1970 eller de ark med lyckselebornas tips om vad jag MÅSTE skriva om – eller varför inte ta del den utförliga instruktionen om huru man handhar en rubank.

Städa bilen
Stapplade i går ut till parkeringen med vattenhink, trasor, liten dammtrasor, sprejflaska med fönster-tvättmedel. 27 grader, minst.  Som parkinsonsjuk ska jag undvika att böja mig fram, då sjukdomen leder till blodtrycksfall. Tuppade av med huvudet under ratten när jag skulle dammsuga golvet. Yr. Fortsatte. Mekaniskt.

Svart för ögonen ett par gånger till. Ingen skyddande hatt (trots att ett tiotal snygga hattar ligger på  hyllan i hallen.) Det skulle ju vara fixat på några röda minuter. Törst – men allt jag tagit med mig i flytande form var den sprejflaskan med fönsterputs och grumligt vatten i hinken med såpa i. En dryg timme senare vacklar jag mot ingången  och vad mina sinnen uppfattar är där TRE dörrar. Chansar på den i mitten – men husnycklarna i bilen, någonstans …  Men bilen var i varje fall ren och fin.

Jag fattar inte …

Vatten – ahhh!
Hann dricka ett par liter vatten och byta kläder när det privata hemtjänstbolagets utsända kvinna ringde på dörren. En effektiv kvinna med ett väl utvecklat sinne för logistik. Prick två timmar (den tid jag betalar för) är tvätten torkad och elegant vikt, diskmaskinen tömd, golvet torkat, soporna bortburna. Hon tar sig tid att snacka en stund. Hennes berättelse gör mig tårögd.

Gummibåt över havet
Flykten från det nu glömda kriget i Syrien, där alla fortfarande skjuter på alla. Hennes beskrivning av hur familjen delade upp sig, så att intet alla skulle bli utplånade vid en missilattack. Föräldrarna döda. Systrarna flyr – åter uppdelade så att inte alla skulle drunkna under färden med gummibåt, först till Turkiet, sen till en Grekisk ö, efter det landvägen till Danmark och slutligen Sverige.

Allt hon har kvar är en dotter som hon erkänner sig överbeskydda. ”Det är ju bara jag kvar.” Nu tränar hon hinderbana, springer och klättrar för att klara proven till Polisskolan. Antagnings läger i september. Uppmuntrar henne att läsa mycket, ständigt prata svenska, att vara vaksam på hur vi infödda svenskar strör cynism kring oss och listigt stoppar in ironi mellan raderna. Jo då, det har hon redan märkt.

Rasismen gror
Jag skäms när hon berättar om den rasism, den främlingsfientlighet som drabbar lite varstans. Kommentarer, blickar. Hon är optimistisk, tålmodig. Hon har gjort en jävla resa. Är nu svensk medborgare och tror på det goda, det  kloka inom oss får oss tillslut att genomskåda Sverigedemokraternas dolda agenda. Jag säger inget i den frågan, då min tro på en sådan klokhet knappast finns.

Om hon inte blir polis, så skulle hon kunna åka runt i landet och berätta om sin resa.

Sverige är så vackert. Inga öknar. Inga krypskyttar, missiler. Innan hon går frågar hon: Varför är alla så glada över att Sverige blivit medlem i NATO? Det är en lång historia, svarar jag. I korthet sa jag något om att vi Storsvenskar har haft för vana att då och då banka in lite vett i huvudet på någon av de ryska furstarna. Problemet att det var på den rostiga svärdens tidevarv. Om dagens krigföring kan vi inget. Vi har inte ens några skyddsrum.