Kämpar dygnet runt

Av , , 2 kommentarer 8

När jag var ung så lämnade jag aldrig en rolig fest.

Det känns som jag blivit bjuden till en trevlig och livgivande fest, befolkad med intressanta människor, men när efterrätten bärs in, en glassbomb med ett fräsande tomtebloss, så måste jag resa mig, tacka för en trevlig fest och sedan ensam traska hemåt. Det är ju så som mitt liv blivit. Jag reser mig upp och går. Orkar inte ens med livets glädjeämnen, om så det bjuds på en glassbomb.

Folk verkar inte tro mig när jag säger att jag är slut som författare och att Älskade Ester är min allra sista roman. Men så är det. Kroppen urlakas på ork och styrka, dag för dag, och jag kommer allt närmre ett ständigt sängläge och har på grund av alla motoriska biverkningar svårt att vistas bland folk. Men jag ger inte upp.

Kämpar, kämpar …
Jag kämpar som en galning för att fixa höstens framträdanden, att stå där på scenen, sårbar, krokig och sned med en röst som inte orkar bära hela vägen fram och med en hjärna som går på lågvarv och när minst lilla stressmoment får mig att darra och skrika.

Stora känsloyttringar får mig att antingen tokskratta eller gråta. Det hände under Esterdagen på Gammplatsen i Lycksele. Minns inte varför jag plötsligt började gråta, men det var väl något om Ester. Det blev alldeles tyst på tunet utanför Ruselegården då författaren stod där och hulkade, för att plötsligt skratta till. Dopaminbristen i min hjärna tar sig de mest märkliga uttryck, och jag är chanslös, kan omöjligt svälja gråten.

 

 

Jag verkar krympa.

Värken i kroppen, segheten i skallen, en allt sämre finmotorik i händer och fingrar gör att jag inte klarar av att skriva ytterligare två år (minst), 8 timmar per dag, på en roman som jag inte ens vet om den blir klar.

Det svänger fort kring Parkinsons sjukdom: Den kroniska, obotliga hjärnsjukdomen. Den taskiga finmotoriken i händerna gör att det tar dubbelt så lång tid att skriva en sida, mot för 5-6 år sedan. Dessutom händer något med ordens transport från hjärnan till fingertopparnas tryck mot tangenterna. Jag kan tänka ut en vacker metafor som jag försöker skriva ner, men när jag läser vad jag skrivit står där något helt annat. ”Solllemn kka op fk8” Typ. Sitter jag för länge och glömmer bort min medicin med timme, så kan där stå skrivit (som om jag drömt) en helt annan berättelse. När jag höll på med Esterboken, så klev jag upp var morgon med skräck i sinnet. Japp, där hade ”någon annan” varit framme och skrivit något helt annat. Det är verkligen någon annan som skrivit något riktigt knäppt, som inte hade något som helst med Älskade Ester att göra.

Lär mig aldrig stava rätt
Jag är impulsiv på grund av min ADHD och skriver fortare än jag tänker. Samtidigt har min älskade ADHD gett mig det flow, den kraft som behövdes för att skriva samman de 600 sidorna som finns innanför pärmarna. Men jag är och har alltid varit en ”felstavare” som dessutom tappar ändelser, bindeord vilket får mig att tro att jag även har någon form av dyslexi. Därför har förlaget tvingats kalla in extra korrekturläsare var gång jag lämnat ifrån mig ett manus. Denna gång var omfånget lika stort som två böcker. Fyra personer har lusläst texten, men för säkerhets skulle har jag och förläggaren läst korrekturet ett par gånger till – och se på tusan. Trots att fyra proffs lusläst texten så hittar vi fler småfel. En tidsödande process, samtidigt som jag kan vara säker (ganska säker) att den text som går till tryckeriet är utan småfel.

Jag orkar inte med den processen en gång till.

Vilse i skogen.

Min personlighet håller på att förändras på grund av Parkinson och hjärnans brist på dopamin. Jag har blivit allt mer svårtydd då mitt kroppsspråk bit för bit faller bort pga stelhet, då min mimik stelnar. Till det ska läggas trögheten i tankeverksamheten och ett sämre minne. jag förlägger nycklar, snusdosor och viktiga papper. En gång återfann jag plånboken under Bregott-paketet inne i kylskåpet. Fan, det går åt så mycket tid att hitta det jag gömt undan för världen. Igår var det slut på snus, trots att jag köpt tre dosor tidigare under dagen. Så vid 20.00 fick jag ta bilen ner till Coop Ersboda och köpa mer snus.

Så blev mitt liv. Det skapar sorg och en jävla massa ilska. Det är så orättvist. 

Nu ska jag vila. Ryggen håller på att gå av. Jag har suttit med den här bloggen i en och en halv timme, sedan brukar jag korr.läsa det jag skrivit och rätta de värsta felen (trots det kommer ni att finna ett tiotal småfel). Det tar en halvtimme. Sålunda, två timmars jobb för en dylik bloggtext. Förstår ni då vilka krafter som krävs för att skriva en roman?

För närvarande är jag bekymrad över att ”Älskade Ester” inte ska bli rättvist behandlad, att det jag skrivit ska tystas ner. Boken följer författaren i graven. Synd, för det är det bästa jag någonsin skrivit. Trots att Parkinson stört mig hela tiden, dygnet runt.

2 kommentarer

Hundratals drog till Gammplatsen

Av , , Bli först att kommentera 11

Esterdagen på Gammplatsen

Var helt slut när jag återvände till Umeå. 2,5 timmes signaturskrivande och ett kort hyllningstal över överlevaren och kämpen Ester Nilsson (Duva), fick mig att se dubbelt. Tur att jag hann smaska i mig två paltar i Ruselegården. Kön väntade därute.

Jag skrev och skrev – allt mer oläsligt.

Jag har aldrig varit med om dess like under mina år som författare. Jag signerade drygt 250-300 böcker. ”Hur har du lyckats pricka in Esters inre egenskaper så träffsäkert?” undrade en kvinna. Ja säg det. Jag tackar för den hjälp jag fått från Lyckseleborna, Lycksele kommun, kyrkan, lantmäteriet osv

Kön ville inte ta slut.

Räddades av stämpeln jag köpt

Min handstil blev allt mer skakig, darrig men som tur var hade jag köpt en stämpel med mitt namn, som jag kunde trycka dit mitt namn när min signatur allt mer liknade ett ”bomärke”. Det blev nog en värdig sorti, för i djupet av min själ ligger sanningen väl förankrad: Lundholm nu har du skrivit klart. Det är över nu.

Radio Västerbotten var på plats, medan övriga lyste med sin frånvaro.  Visst, jag kan luta mig tillbaka och suga åt mig folkets hyllningar, men nog finns där en tagg i mitt hjärta.

Du skall icke förhäva dig! 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Läsarnas betyg

Av , , 2 kommentarer 9
Älskade Ester

Jag och Ester. Sant.

Snart torsdag. Esterdagen på Gammplatsen i Lycksele – och i morgon tar jag andra vaccinationsspruta. Får offra en get så att jag inte får feber och värk i skallen. Jag ska trots allt sitta och signera böcker i tre timmar och dessutom tala till folket i en halvtimme. Har fått otroligt många positiva reaktioner från läsarna, blir faktiskt rörd.

Några exempel som kommit via e-post, messenger, telefonsamtal. Totalt en bra bit över 100.

”Har i helgen läst boken om Ester. Den var så välskriven. Har både skrattat och gråtit. Ester var i kyrkan när vi vigdes. Tack för alla minnen som väkts till liv.”

”Har nu läst boken Älskade Ester. O så bra du skrivit, levande. Jag drogs in i boken. Du skall vara stolt över den boken.”

”När jag inte håller i boken, kommer jag på mej att tänka, undrar vars Ester är nu å vad gör hon? En bok som finns med i medvetandet är en BRA bok!”

”Många händelser skär in i hjärtat. Bara ett exempel, när hon köpte fika till sej själv och Henry för tiokronorssedeln hon fick i Konfirmationspresent av sin far, då kom en tår på min kind.”

”Vilket jobb du har lagt ner. Det går nästan inte att fatta. Önskar att jag hade fått träffa Ester en gång. Vilken speciell person hon måste ha varit. Enda negativa är att jag läser i sängen och boken är i tyngsta laget.”

”Alla vi som fått förmånen att träffa Ester uppskattar denna bok. Varmt tack!”

”Det är ett livsöde jag inte visste mycket om, skildrat med värme, och humor. Plus för dialekten.”

”Mycket läsvärd bok. Tack Kent”

”Fin och kärleksfull skildring av Ester och hennes liv, så intressant att läsa! Tack”

Även män med käpp kan ibland skriva bra böcker.

 

Har spelat in del fyra av korta avsnitt ur Älskade Ester.

Kents poddcast Del 4

 

2 kommentarer

Minns till bilder

Av , , 2 kommentarer 9

Var filosofiskt upplagd – men det var innan jag åkte och tankade, tvättade bilen, kollade däcktrycket och slutligen försökte sopa upp allt smågrus och avbitna naglar från durken. Förr i tin hade OK en stor dammsugare som man fick låna i tjugo minuter för 25 spänn. Nu måste man hyra en gör-det-själv hall för att få köpa loss lite tid från dammsugaren.

Jag  har svårt för värmen och har inte suttit på balkongen i många minuter idag. Istället har jag tvättat ett ton sängkläder, inklusive täckena. Klibbig värme. Nä, nåt hände efter stroken 2015. I värmen får min hjärna att koka.

Det får bli lite minnesbilder från  förr i tin, då allt var så jäkla mycke bätter. Det enda man behövde frukta på den tin var dinosaurierna, särskilt köttätarna. Ja, nedan ämnar jag att lägga in bilder från tiden då jag vann terrängserien i Lycksele flera år i rad. Jag har för mig att jag var 16-17 år, smal som en sticka. Tränade som en tok när jag märkte att jag blev lugnare, att motorn stannade av inne i skallen och att mitt språk blev bättre. Idag vet man att barn och ungar med ADHD ska träna stenhårt – då blir det fart på upptaget av dopamin som dessa barn lider brist på.

Jag vann!

Lockade kusin Rikard – även hann var en jäkel på att springa fort.

Sedan följer en gammal, svartvit bild jag laddat ner. Då de fattiga ärvde fattigdomen. I det här fallet gissar jag att gumman ovan på lasset skjutsas raka vägen till fattigstugan för att bli mat åt vägglössen.

Mot fattigstugan! Detta i en tid då inga sociala skyddsnät fanns – jo för de som kunde köpa sig vård och hjälp – som idag med andra ord …

Försöker att klura ut om det är en begravning eller … Det är nog ett dop eller nåt. Farsan, morbror Alvar, moster Elsa.

Sedan en bild på några riktiga muntergökar, som om de vore uppställda under  pistolhot. Farmor med sina ungar.

Alla sedan länge nergrävda i den västerbottniska tjälen.

1986 var ett riktigt skitår! Först sköt nån okänd Palme, sen Tjernobyl och sen dog farmor. Drog till Kina

Fick lunginflammation i Thailand.

Sommaren år 2000. Nybliven farsa och året innan romandebuterade jag.

 

 

 

2 kommentarer

Bilder från en solig dag

Av , , 2 kommentarer 10

En härlig dag. Vildmarkssafari i Hagaparken med Lars Erik.

Inlandsmän som är vana med djupa skogar.

Jag Lars Erik har samma brinnande intresse för litteratur och skrivandets konst. I dag var det en hel del snack om Jung och dennes märkliga memoarer.

Gammal bild på Jag och Ulf Brändström i Hjukensjön.

Hade tur och fick träffa Ulf Brändström när jag kom med en bok till hans bror Rolf. Numera ses vi typ vart femte år. Skrattar fortfarande åt (ungefär) samma skämt och vi stampar ännu i takt när Gentle Giant lirar.

En viking som heter Viking.

En gång i livet var vi grannar på Älvans väg uppe på Tomtebo. En stunds samtal på verandan, efter att jag levererat en bok.

Ester och jag på balkongen.

I solen. Ibland är det bra att ha ett rejält magstöd. Esterboken väger hela 1.3 kg.

Ja, det var allt för idag.

2 kommentarer

Hon är fri att gå

Av , , Bli först att kommentera 5

Ester, du är fri att gå!

Jag befinner mig i skrivandets depressiva fas. Det är inte så märkvärdigt. Du har säkert sörjt någon nära som gått bort. Det är än värre med författandet. I år lever man nära, nära en huvudkaraktär och bifigurerna som kommer och går. Jag har ju grävt upp Ester ur sin grav, gett henne nytt liv och när det är klart, efter ett par år, så överlåter jag henne till läsarna. Det är som att förlora ett barn. Det är en sådan sorg jag känner.

Nu när jag inte har skrivandet att luta mig mot, så blir det tid över till vända blicken mot mig själv och ställa frågan: Jaha, vem har vi här då? Vad är det för en herre?

 

Detta är onekligen jag. Eller …

Introvert eller folkskygg
Ja, jag är utåt sett en stillsam man. Somliga anser att jag är en lat och folkskygg karaktär. Tja. Däremot är det felaktigt, och oförskämt, att påstå att jag är så högfärdig, att jag inte kan umgås med vanligt folk. Mina belästa vänner menar att jag är introvert – ett finare ord för de som grubblar för mycket, som tycker att större anhopningar av folk är störande och som högaktar stunder av ensamhet och tystnad.

Social analfabet
Somliga menar att introverta människor är sociala analfabeter, som inte lärt sig att umgås med folk. Skitsnack! Det är snarare en genomskådande visdom som får mig att fly bullriga miljöer, som undviker skränande fyllhundar, och som går hem, utan att tacka för maten, när ”samhällsvetaren”, som på Bolibompanivå beskriver problemen som drabbar oss på grund av den slappa migrationspolitiken. Då är det njutningsfullt att komma hem, att få stänga dörren efter mig, och stå i hallen och lyssna på den bitande tystnaden. Det är i denna enslighet som jag kan koncentrera mig på göra något meningsfullt: som att skriva en roman på 600 sidor.

Det är skillnad på ensamhet och ensamhet
Jo, jag har ett stort behov av avskildhet. När jag får välja ensamheten. Naturligtvis. En påtvingad ensamhet, som under pandemin, kan skapa rädsla och oro. Ett arv från tiden vi levde i grottor. En ensam grottman blev snabbt uppäten av en sabeltandad tiger.

Om folk vill nu nödvändigtvis vill sätta en etikett på mig, så föreslår jag kuf. Det kan jag gå med på. En särling som suttit ständig beredskap. Ja, jag föddes nämligen med en motor inne i skallen, som kan börja brumma precis när som helst. Då måste jag bryta upp, då blodet i benen byts mot sockerdricka. Vid ett av dessa tillfällen köpte jag en enkelbiljett till Kina. Jag räknar tyst. Herregud, jag flyttat drygt tjugofem gånger till och från olika hyresrätter. Att skaffa ett eget hus, som polarna, skapar en kvävande känsla. Tanken på ett gigantiskt bolån, får mig att associera till fotbojor av järn.

Eller bor jag i ett torn …

Numera bor jag i ett höghus i Umeå. Hyresrätt. Jag kommer förmodligen inte att lära känna några av mina grannar. Den enda kommunikation som förekommer, är via de lappar som ”Irriterad granne” sätter upp i tvättstugan. ”Rengör luddfiltret, din dumma jäkel!”

Jag är en oslög man, som är glad över att kunna ringa vaktmästaren när en packning ska bytas, elementen måste luftas eller när ett stopp i toalett måste åtgärdas. Ett gott råd: Se till att stå på god fot med vaktmästaren. Jag bjuder alltid på kaffe, senast när han bytt en propp som lagt arbetsrummet i mörker. Jag stärker hans Jag-känsla, genom att berömma hans ovärderliga, unika kunskaper.

Främlingar som inte hör ropen
Jag trivs utmärkt i sina två rum och kök. Ko-ko. Dessutom får jag av kommunen hyra ett larm för 300 kronor i månaden. Inom tjugo minuter kommer en patrull – om jag skulle ramla och bli liggande på köksgolvet. I detta åtta våningar höga betonghus, bor bara främlingar och ingen av dem hör ett rop på hjälp.

Drömmer om att få dyka ner i en sjö. Jag som glömt hur man simmar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Upplagan slut – redan.

Av , , Bli först att kommentera 10

Sista postrundan med Ester till till folket.

Mitt tillfälliga inhopp som postgubbe, är avklarat då mina friex. som vi författare får av förlaget, tog slut på ett par dagar. Det gjorde förresten även förlagets. Det tog inte många dagar att sälja iväg dem till vänner och bekanta. I början gick det trögt, till dessa jag erbjöd mig att köra hem böckerna till de som beställde. Med andra ord – jag har en lång rad lata polare. Men det blev en liten slant på banken, som skall användas till en eller flera lustresor till fina platser i övre Norrland. Jag och min kära har blivit bekväma och åker inte längre utomlands. Kanske har vi blivit närsynta i geografins snårskog. Men min ork pallar inte för några längre äventyr.

Nån som har en liten stuga att hyra ut en vecka i sommar, till en sjuklig författare och en pratglad kvinna som lider av fibromyalgi.

Fick ju som sagt två stipendier med ett par veckors mellanrum, pengar som ska droppa in på bankkontot om ett par dagar.

Fasen, vi har sålt så förbaskat många böcker att första upplagan håller på att ta slut. Har fått klura ordentligt för att få ihop 100 ex till Esterdagen på Gammplatsen den 10 juni. Så förlaget får trycka på knappen. Igen. Fler böcker. Det är rekord vad gäller förhandsbeställningar, det är rekord i att sälja ut första upplagan så snabbt.

Och folk ringer och skriver (de som läst ut tegelstenen på 600 sidor) och öser beröm över mig. ”Nog måste du väl fortsätta att skriva, inte kan du sluta nu!?” ”Det är klart”, svarar jag, ”att det är synd att tvingas sluta nu, efter sju romaner, då jag äntligen lärt mig att stava rätt”.

Fast några små noveller kanske jag orkar stava ihop, några spretiga dikter. Men ett nytt romanprojekt, det säger kroppen och hjärnan nej till. Men jag har vansinnigt långtråkigt, här i mina två rum och kök. Därför kom postutkörningen lägligt. Har åkt mellan gamla bekanta och gamla vänner, spelat Genesis på högsta volym, sen hejat, överlämnat en stycke bok och fått höra plinget från Swish när pengarna trillat in på kontot.

Sedan ett drygt år tillbaka bor jag i ett åtta våningar högt hus i Ersboda. Detta är den tjugofemte hyresrätt jag bor i, kanske den sista. Endast en gång har jag bott i en bostadsrätt. I denna betongklump bor det mängder med främlingar. Men jag vet inte namnet på en enda av dem, däremot kan vi alla kosta på oss ett artigt hej när våra vägar korsas i trapphuset. Alla kan omöjligt vara introverta troglodyter. Men bor man i en hyresrätt får man leva med detta främlingskap, eftersom så många som valt den boendeform som lever efter devisen: ”I våra rum helgar vi vårt privatliv. Stör ej!” Bryter man mot den regeln, ja då blir det genast dålig stämning i trapphuset; rent av hotfullt i hissen.

 

En lånad bild på en arg lapp. Värre har jag sett.

Enda stället där en viss kommunikation brukar uppstå, är via de lappar som någon tejpat upp runt väggar och på maskinerna. Den missnöjde och argsinte ”Irriterad granne”, håller till landets alla gemensamma tvättstugor. Med darrig handstil skriver den missnöjde grannen en massa påstående som tyck gälla alla som nån gång måste tvätta sina kalsonger. Det ord och inga visor:  ”Rengör luddfiltret, din förbannade slöfock! Jag håller ögonen på dig!” Social kontroll kallas det, och den växte jag upp med i den lilla byn Bäckmyran utanför Lycksele. Men inte nån som blev förbannad på det viset, utan kontrollen var ju av omtanke.

 

Här en folkhop i Bäckmyran som på 60-talet höll koll på varandra.

Nu har byn där jag växte upp, blivit nästan helt tom och ingen bryr sig om vart folk är på väg. Det är som i detta höghus. Därför har jag som vanligt gjort mig bekant med både vaktmästaren och vicevärden. Hjälpsamt och trevligt folk, som bytt varenda packning i min lägenhet. Men vilka som är mina närmaste grannar, har jag ingen aning om – och ingen av dem har märkt att jag flyttat in för ett år sedan.

 

Bli först att kommentera

Boklager i min tvåa

Av , , Bli först att kommentera 9
Kent Lundholm, roman

Åt en glass och bläddrade i Esterboken. Rykande färsk.

Har varit postgubbe under några dagar, då jag levererat beställda böcker till vänner och bekanta. Det blev några mil och några sålda exemplar av ”Älskade Ester”.  Men det krävs många sålda exemplar innan förläggaren ska få igen det han lagt ut på tryckning, omslag, bindning, transporter. Även om många tror att att vi nu går omkring med  buntar med sedlar, så är sanningen den att det lilla förlaget ligger ute med stora pengar. Känner mig ödmjuk att de verkligen tror på mig som författare och framförallt på den berättelse som jag skapat.

Även på Skogsmuseet säljer man böcker så att det står härliga till. Mer lär det bli när Esterdagen går av stapeln den 10 juni nere på Gammplatsen i Lycksele. Är vädret fint kan det komma många besökare.

Har böcker över i hela lägenheten och fler är på väg. Min lägenhet ska vara ett mellanlager som ska förse Lycksele med böcker. Har försökt bära de tunga lådorna, men stått på näsan. Tur att förläggarens som körde hit böckerna från Skellefteå

Har dåligt med ork, men mest bekymmersamt är att stresståligheten är lika med noll. Måste leva strukturerat, förberedda det som ska genomföras, inga överraskningar. Är jag lugn går jag hyggligt med käpp, vid stress blir det  rollator.

Hur det ska gå när hundratals Lyckselebor vill ha sina böcker signerade den 10 juni vid Ruselegården, vet jag inte. Förtränger det. Jag får förlita mig på stämpeln jag köpt ifall händerna börjar skaka.

Inte bara förlaget och dess förläggare tror på mig, då jag med en månads mellanrum fått två stipendier.

Länge leve Författarfonden!

 

Älskade Ester

Jag och Ester. Sant.

Förberedelser inför framträdanden.

Boklager i mina två rum å kök.

Bli först att kommentera

Ester landar i postlådorna

Av , , 1 kommentar 6

Sov ut till 06.00. Synnerligen ovanligt. Brukar vara i farten vid 04.00tiden, ibland tidigare. Sol därute, alltid något. Får förära denna dagen med ett apoteksbesök, rent av svänga förbi OK och tanka bilen. Livet leker!

Boken om Ester Duva Nilsson, har börjat skickas ut till beställarna.

Runt om länet (80 procent Lyckselebor), jublar när de fått Älskade Ester i sina brevlådor. Storhopen av läsarna började förhandsbeställa redan i januari, februari, så många har troget väntat på boken. Faktum är att jag redan hösten 2019, när jag skrivit på romanen ett halvår, fick fyra beställningar.

”Harreligen, boka jer ju tjockare än bibla!” Ett citat av en av de som under gårdagen fick sitt exemplar.

Dock har Författaren själv ännu inte fått sina exemplar. Någon gång lär de 100 exemplaren som ska lagras här dyka upp. Ett par hundra ska finnas hos förlaget och 200 lämnats hos återförsäljarna i Lycksele, Skogsmuseet, som ska ha 150 ex, resten ligger och väntar på Förlagssystem. Med andra ord: Jag har aldrig tidigare varit med om att ha sålt så många böcker innan det officiella boksläppet. Det märks på kommentarerna på Facebook att läsarna längtat efter romanen om Ester Duva, som hon kallades i Lycksele.

Nu väntar en orolig väntan på övriga recensioner: Främst i Folkbladet, VK och Norran (om de nu tänker recensera Esterboken, det är inte säkert).

I övrigt har jag tagit av mig järnbojorna kring fötterna och börjat röra mig ute i den stora vida världen här på Ersboda. Besiktade bilen igår (inte en enda anmärkning). Sen handlade jag mat. Men med munskydd på och med ett rejält avstånd till folk inne i matbutiken och att då och då sprita mina händer. Det är lätt att tro man är säker – trots att det sagt att tre veckor efter vaccinationsspruta 1 har man mellan 60-80 procents skydd. Jo, jo polaren Peppe blev smittad under vecka tre och vilar nu i hemmet med en konstaterad Covid-19.

Nu ska jag skriva ett följebrev till den nya Hälsocentral jag tänker lista mig hos. Droppen var när jag efter att under ett drygt år träffat åtta olika läkare (flertalet AT-läkare som ”pryar” där under sin utbildning.) Bidragande var nog när jag blev utskälld av en sköterska, när jag frågade när vi multisjuka kunde boka tid. ”Träng dig inte före i kön” (vilket fullt friska redan gjorde).

När jag sedan, utifrån Patientlagen, begärde en fast läkarkontakt (alltså en lagstiftad rättighet) fick jag surt höra: ”Du får väl göra som alla andra å ta den läkare som finns till hands!” Men nog måste väl en sådan som jag, som bär på 13 diagnoser och räknas till de multisjuka, åtminstone få ställa frågan om en samordning och översyn, lite då och då, och att själv slippa  hålla koll på provsvar, felaktigt utskrivna mediciner och låta 75 procent av besökstiden gå på vänta på att en AT-läkare måste fråga om tillåtelse för att skriva ut en tub mot fotsvamp. En sköterska erkände att de råkat förlägga uppföljningen av min diabetes, vilket förklarade nya provtagningar och uppföljningen kom först efter ett år (för sent). Jag fattar att alla jobbar hårt med vaccinationerna – men den övriga vårdapparaten kan ju inte totalt avstanna. Jag har ingen lust  att dö i förtid för att personalen vägrar lyssna på mina frågor och argument.

Den dag när någon forskare i framtiden studerar pandemitiden och då ser hur många av de isolerade, de som inte fått övrig vård, som indirekt dött av inre stress, galenskap, hjärt- och kärlsjukdomar på grund av stillasittande och påtvingad ensamhet, så lär det vara chockerande siffror.

Våra kroppar och hjärnan blir sjuka av påtvingad ensamhet.

 

 

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Med en damhatt på huvudet

Av , , Bli först att kommentera 8
Kent Lundholm i Lokaltidnigen

Började onsdagen med att läsa Lokaltidningen.

Trevligt reportage i Lokaltidningen. Där står jag, författaren med stråhatten på flintskallen, och lutar mig mot den svarta käppen. Där står skrivet att jag lanserar en 600 sidor tjock bok om Ester Duva Nilsson. Mellan raderna står att jag lyckats skriva denna omfattande roman, trots allt elände som stört mig. Roligt att Lokaltidningen ville uppmärksamma min sista bok, mitt tack och farväl till det litterära skrivandet. Det fattas ork och tid. Några andra länstidningar lär inte skriva något om min person, utan jag får vara glad om de ens ids recensera romanen. Jag tycks ha råkat ut för en kulturell bannbulla.

Fem arvoderade framträdanden blir nog lagom, men skulle tippa på att det blir ett par till – mer orkar jag inte med. 2019 när jag var ute på turné med ”Män som spelar schack” blev det 15 framträdande, men då höll jag på att dräpa mig. Blev liggande över Julhelgen. Sedan slog pandemin till i januari-februari 2020. Inte förrän den 25 augusti 2010, då jag ska framträda på Kafé Pilgatan, lett arvode.

Jag tappade ca 60 000 kronor under 2020 och fram till nu.

Dock – redan innan utgivningen har förhandsbeställningen varit fantastiskt bra, men det är en dyr bok att framställa, inbunden med hårda pärmar, vacker omslag och med titeln i guldfärg.

För att förlaget ska få igen för sina utlägg för storsatsningen på min roman, måste vi sälja många hundratals exemplar och sälja boken till ett pris per bok mellan 250-300 kronor. Den vinst som det eventuellt blir, utbetalas först om ett år. Jag lever på de arvoden jag eventuellt får. Vill det riktigt illa, att vi inte når taket i försäljningen – ja då kan både jag och förläggaren bli utan ”lön” – det skulle betyda 0 kronor för två års dagligt arbete, cirka 8-10 timmar per dag.

Så romantiskt är författarskapet. Nu känner jag mig säker på att Lyckselebornas köp av boken kommer att ge en slant i fickan. Men att leva mitt skrivande är omöjligt. Boken måste utanför länsgränserna, bli omskriven i storbladen (typ DN, Svenskan, Aftonbladet eller Expressen. Men de sorterar på förhand bort författarskap som är utgivna på små Norrländska förlag. Det hjälper inte att BTJ i sin recension gav min roman + + + + (4 av 5).

Kent Lundholm i Lokaltidningen 2021

En helsida i Lokaltidningen.

Dessa framträdande jag kommer att genomföra, trots att Parkinson biter mig i nacken och häller betong i mina ben, stelnat min mimik och sakta med säkert stjäl mitt språk och min röst.

Bokningar

10/6 Boksignering och ett kort tal till folket. Gammplatsen i Lycksele. Ett arrangemang som mina och förlagets återförsäljare av mina romaner. Roligt att Skogsmuseet vill sälja mina böcker som i stort utspelar sig i och kring Lycksele; i en trakt som jag döpt till Baklandet.
22/7 Tärnaby.
25/8 Pilgatan i Umeå.
22/9 Församlingsgården i Lycksele. Samtal med stadens prästerskap om och kring romanen om Ester.
13/10 Åmsele under Vindelälvens litteraturfest.
19/10 Bolidens bibliotek.
20/10 Skellefteå stadsbibliotek (Berättarfestivalen)

Sedan kan det bli ett eget arrangemang i Lycksele i slutet av augusti. Det beror på övrig bokning.

För övrigt hasar jag fram på hala golv och väntar på leveransen av ”Älskade Ester”. Till veckan ska lastbilen anlända till Gammplatsen, sedan fortsätter lastbilen till förlaget i Skellefteå och därefter till mig här i Umeå. Försöker klura ut var jag ska ställa alla kartonger innehållande hundratals med böcker.

Jag lever på hoppet och hoppas på en skön sommar då jag kan sitta på balkongen och läsa alla de böcker jag inte orkat läsa under mitt skrivande. Klas Östergrens senaste är en av de romaner som väntar. Även Karin Smirnoffs trilogi som börjar med ”Jag for ner till bror”, vill jag läsa.

Jag vill även meddela att jag inköpt en ny stråhatt. På H M:s damavdelning. Stråhattar för flintskalliga män verkar inte saluföras längre. Skit samma, jag är nöjd med min nya hatt.

Lev väl.

Kent Lundholms stråhatt

Min hatt från damavdelning.