Flytt till ”Chokladhus”

Av , , Bli först att kommentera 6

Pust. Snart är 13-års boende nerpackade i Biltemas flyttkartonger. Nu är det mest ”rate” som ska ner i kartonger och påsar; småkrafs som ska med: Typ när jag tömde badrumsskåpet. Är slut i kropp, själ och mentalt. Men nu börjar det dra ihop sig. Hjälp kommer från Lena, på fredag ansluter min dotter, lördag kommer flyttgubbar i form Movinga flyttfirma och ett par av polarna. Söndag städning. Måndag avsyning av städning med knorrande, kvidande hyresvärd.

Men mina nya hyresvärdar som är en kombo mellan socialtjänsten och Bostaden, var så trevliga, så snälla och tillmötesgående och så insatta i mina problem. Anar att det funnits människor, vänner, som i tysthet arbetat för min sak. Fick en ny varmluftsugn, ny diskmaskin, ny kyl- och frys. Fick nycklarna  en vecka innan formellt inflyttningsdatum – då jag behöver tid på mig att packa upp. Skrev under kontraktet med drygt två meters avstånd till de övriga och avslutade detta med en handtvätt. Märkliga tider. Inga handslag. Detta ständiga hot av ett coronavirus.

Från och med söndag räknar jag mig som boende på Ostvägen, på andra våningen i ett av de s.k. Tobleronehusen uppe på Ersboda, 6 km från centrum. Känns bra, men ingen jublande glädje då flytten gjordes på grund av sjukdom. Annars hade jag nog varit trogen Pig Hill och Backenvägen 9 trogen några år till. För avsides hamnar jag ju.

Räknade härförleden ihop alla de gånger jag flyttat och fick hop det till 23 gånger. De flesta mellan jag var 16 – 30 år. På den tiden då långtråkigheten fick mig att ständigt att byta boende och ort. En och annan separation spelade även in, skulle jag tro.

Så en viss flyttrutin har jag. Men tusan så långsamt det går numera. Igångsättningsproblematik, koncentrationssvårigheter, värk i nacken, kramp i ryggen, balanssvårigheter, yrsel, ett ständigt snubblande och blodtrycksfall. Ovan på det hotet från Coronaviruset.

 

Även korrekturet till romanen om Ester ligger nerpackad. Dock ej i flyttkartong utan i min resväska med mycket viktiga handlingar. Har noga läst igenom de 450 sidorna och noterat att en hel del ändringar måste ske. Dels av dessa irriterande, små dyslexifelen (bindeord som fallit bort, omkastade bokstäver, ändelser som fallit bort), dels för att komprimera storyn som i dagsläget är för lång. Har beställt ett nytt skrivbord, av tung metall. Det ska stå stadigt och vara en värdig ersättare till det läkarbord jag suttit vid sedan i mitten av 1980-talet. När jag packat upp det nödvändiga ska jag ge mig i kast med texten. Kanske, kanske är den klar att skicka till förlaget nån gång i maj. Vi får se. Tänker inte publicera den så länge Coronaviruset förlamar världen.

Precis som när jag skrev romanen om Valfrid Johansson ”Konungarnas konung från Baklandet”, så börjar det dyka upp oroliga människor som indirekt och direkt menar att jag inte borde gräva i Esters liv. Sedan hör allt fler av sig och anser sig veta allt om Ester. Men det faller platt när de inte ens vet när hon flyttade till Lycksele och när påstår sig känna henne ”väl” och ha träffat henne i hemtrakterna tio år efter flytten …När jag skrev om Valfrids liv var det ett par personer som hotfullt ”befallde” mig att inte skriva den romanen. Den, som romanen om Ester, engagerar många människor. Det respekterar jag. Men då dan de inte komma dragande med lögner och gamla skrönor …

Många tror fortfarande att det är en biografi jag skriver på, då jag gång på gång jag poängterat att det är en roman med historiska personer som en gång funnits, men som ”lever” under mina tolkningar, min människokännedom och medlidande. jag har i mina romaner gång på gång skildrat  människoöden med stor respekt och med målsättning till en upprättelse för mina karaktärer. Precis som jag gjorde med Valfrid (Konungen). I brist på fakta får jag som författare treva mig fram och ständigt undra vad som skulle ha kunnat hända. Till det kommer ju en dramaturgisk bearbetning av historien som ska göra romanen spännande och engagerande. Men det är ju författarens uppdrag.

Att uttrycka sig konstnärligt är att dela med sig av ens rädslor, sin sårbarhet, sorg, glädje och längtan. Till detta krävs ett viss mått av mod.

Fikapaus, sen fortsatt packande.

För övrigt märker jag av min Parkinson allt mer. Kanske pga av stressen. Men jag tappar precis allt till golvet: glas, skruvmejslar, tandborsten. Finmotoriken är usel.

Jag och Bror Duktig

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

 

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.

Stoppa biblioteksdöden

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag vill påstå att biblioteken räddat mig undan den språkförbistring som ockuperade min hjärna under uppväxten. Jag har beskrivit det ganska ingående i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & Visor förlag). Det är inte helt ovanligt att barn med ADHD på grund av koncentrationssvårigheter får lässvårigheter. Det kan till och med vara så att dessa barn även lider av dyslexi – som i mitt fall. Men med hjälp av en klok skolfröken i årskurs sju, lärde hon mig att förstå språkets byggstenar. Hon uppmuntrade mig även att läsa mycket.

Bokbussen viktig
Det senare hade jag redan börjat anamma några år tidigare. Märkte ju hur läshastigheten och läsförståelsen ökade de perioder då jag läste och skrev mer intensivt. Då kom kom bokbussen att spela en betydande roll. Det var stort för en liten grabb att som ensam låntagare i Bäckmyran, få ynnesten att förfoga över en stor bokbuss. Läste en hel del om kosmos på den tiden, något som bibliotekarien snappade upp och alltid tog med några böcker från stadsbiblioteket i Lycksele som avhandlade ämnen om kosmos, stjärnhimlen, planeterna. Tack vare bokbussens besök läste jag fler böcker än jag annars skulle ha gjort. Jag blev en bokmal som genom läsandet fick kunskaper och tränade upp mitt språk.

Och ett nyktert bokskåp
Samtidigt  föll det sig så att IOGT hade övertalat mor och far att deras bokskåp skulle placeras i mitt barndomshem. Ett bokskåp fullt av bildning. En hel del svenska klassiker, många böcker om jakt och natur dock inga om universum.

 

Skammen försvann
När jag i årskurs 8-9 fick fart på  mitt läsande så sköt betygen i höjden och jag blev av med skammen som omgärdat min dyslexi. Hur många gånger hade jag inte i skam stakat mig fram genom obegripliga texter, när jag tvingades till högläsning.

Livslång kamp
Hela livet har jag fått kämpa mot dyslexin och alltid läst långsamt och stavat fel. Men ju mer jag läste och skrev, desto bättre blev mitt språk och numera läser jag utan att staka mig. Men det krävdes läsning av många böcker till det och ett tålamod. Jag är än i dag förvånad över att jag kunde bli författare och har sex publikationer bakom mig (den sjunde på gång), varav några blivit belönade med priser och stipendier. Många recensenter menar att jag har ett vackert språk. Att jag påminner om Slas. Visst var väl även han dyslektiker? Dock är jag beroende av goda och duktiga korrekturläsare då dyslexin så ”skickligt” gömmer en del märkliga småfel.

Författarbesök
Jag har så mycket att tacka biblioteken för – kanske särskilt mycket bokbussen.

I dagsläget, som etablerad författare, har jag en hel del att göra med länets bibliotekarier. Det är de som arrangerar alla dessa författarframträdanden som sker i biblioteken. Sen debuten har jag besökt (nästan) alla länets bibliotek i Västerbotten under mina ca 60 framträdanden.

Har fortfarande publikrekordet i Lycksele bibliotek då ca 120 personer trängdes för att höra mig berätta om och kring en av mina romaner.

Ett trix med att jag numera läser så bra, är att jag memorerar stora delar av texten. Istället för att läsa ur boken, kommer orden från minnet.

Med den inledningen vill jag belysa vikten av våra bibliotek. Det som nu sker, med nedläggningar av bibliotek runt om i landet tyder på okunskap. Men även på en dold agenda hos somliga politiker.

STOPPA BIBLIOTEKSDÖDEN!

Det är med bävan och sorg jag noterar den nedläggning av biblioteken som pågår inför öppen ridå. ”Rusta biblioteken för det demokratiska uppdraget!” är rubriken för Svenska författarförbundets landsomfattande bibliotekskampanj. Det är dags att vi författare står upp för bibliotekens viktiga roll som försvarare av det öppna samhället. Alternativet skrämmer mig.

Bibliotek som försvinner
Under de senaste 25 åren har en dryg fjärdedel av landets folkbibliotek och filialer lagts ner. Vi talar om biblioteksdöden. Kommunernas fortsatta besparingar hotar nu tre av tio bibliotek. I tider då falska nyheter och felaktig information hotar samhället, har biblioteken en nyckelroll med sin samlade kunskap.

Biblioteken är ju så mycket mer än en lagringsplats för böcker. De viktiga kulturspridare och en mötesplats där vi människor skaffar oss kunskap och bildning. Biblioteken spelar en oerhört viktig roll för att bevara och utveckla vårt öppna samhälle och våra demokratiska principer.

Biblioteksdöden förklaras ofta med brist på pengar – men vi måste vara medvetna om att det även finns grumliga, ideologiska baktankar om vår kultur. ”Obegriplig konst” ska bort och bibliotekens nyckelroll som demokratins kunskapsspridare ska tonas ner.

Vi känner till vikten av kunskap. Vi får den genom att läsa. Då blir vi bildade och kan lära oss att förstå knepiga sammanhang. Bekymmersamt är det att endast elva procent av 18-åringarna läser dagligen böcker och tidningar, enligt en rapport från Statens medieråd. Onekligen krävs det vakter även vid skolbiblioteken.

En del kommuner väljer att privatisera biblioteken. I mina ögon är detta bara ett sätt för politikerna slippa undan sitt ansvar. Vad händer med de bibliotek som ska gå med vinst … Nej, folkbiblioteken ska ägas av samhället för att garantera att de förblir öppna. Biblioteken är och ska vara en av pelarna i demokratins infrastruktur. En plats där alla kan skaffa sig kunskap och bildning. Rusta upp och bevara biblioteken! I denna oroliga och snabbt föränderlig värld behövs de mer än nånsin.

Biblioteksdöden är en skam för Sverige!

Länge leve biblioteken
och alla kunniga och duktiga bibliotekarier!

Kent Lundholm.

Böcker som tröst

Av , , Bli först att kommentera 3

Läsningen kan liknas med en nyckel till dörren vi öppnar mot världen. Genom läsandet tror jag att vi lär oss mer om empati, att kan förstå vad medlidande är och vi ökar vår förståelse och acceptans för det annorlunda.

Kanske är det även så att vi söker efter våra egna liv i de romaner vi läser. Orden, meningar blir den spegelbild där vi ser oss själva. Vi kan också läsa böcker som tröst, för att ge mening åt vår ensamhet. Vi läser för att förstå. Vi får även förmånen att följa en stig som en författare trampat upp genom okända skogar och över vida myrar, serverat och klart för vår alldeles egna tolkning.

En bok kan var en tröst i ens privata elända – jag är inte ensam! Nån annan har redan upplevt nåt liknande. I tider som dessa behöver vi all visdom vi kan få. Det är en tid då klokskap och godhet ska hyllas, när dårskap bekämpas.

Varsågod, ger dig några boktips för läsning i tider som dessa. En blandning av skratt och vemod.

 

”Den som vandrar om natten” 1988, Marianne Fredriksson

Den handlar om ondskans livskraft i en värld utan medkänsla och om kärlekens kraft och helande förmåga. Vem är berättaren? Spännande, många bottnar.

 

 

 

”Under tiden” 1993, Göran Tunström

Minnesfragment, drömsekvenser, reflektioner och ögonblicksbilder. Tunström om kärleken till liv och fruktan för döden. Om faran med självuppfyllande profetior. Ingen kan skriva lika vackert som Tunström.

 

 

”Oblomov” 1855, Ivan Gontjarov

Är dessa ändlösa dagar i sängen inget riktigt liv? Där, mellan lakanen, är han varken förtvivlad eller förbittrad. Mannen som aldrig får något gjort. En klassiker.

 

 

 

 

”Vägen till Klockrike” 1948, Harry Martinson

Luffaren Bolles vandring längs ändlösa grusvägar, genom tät barrskog och förbi de leende insjöarna. En blandning mellan fattigdom och frihet. Fantastiskt språk.

 

 

 

 

 

 

 


”Tango för enbenta” 
1983, Sture Dahlström,

Karl Andersson är mycket ensam. Han skriver tangotexter till Swedenborgs ära och sjunger till eget dragspel i sin ensamhet. Hamnar i krig med myndigheterna, skjuter skarpt. Dahlström när han är som bäst.

 

 

 

 

 


”Kollektivt självmord”
 1997, Arto Paasilinna,

Överste Kemppainen och direktör Rollonen stöter på varandra i en avsides belägen lada, dit de kommit för att ta sina liv. Varför inte samla ensamma självmördare och genomföra historiens mest anmärkningsvärda kollektiva självmord? Vanvettigt rolig.

 

 

 

 

 

 

”Norrlands akvavit”  2007 Torgny Lindgren

Under 1950-talet upplevde den frikyrkliga väckelserörelsen en sista uppblomstring i Västerbottens inland. En av de dominerande predikanterna var Olof Helmersson, vida berömd för sina imponerande kroppskrafter och sin kraftfulla predikan.

 

 

 

”All världens lycka” 2003 Kent Lundholm

Varför inte läsa en av mina romaner? En rad märkliga händelser får till slut Isak att tro att Gud Fader försöker dräpa honom. Men räddningen är närmare än han anar. Tålmodigt har änkan Märta väntat på att få ge honom all den värme och kärlek som en genomfrusen man behöver.

 

 

 

Hela listan med tips: kentlundholm.com/lastips/

Jagad av Corona

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har alltid varit duktig på att skjuta problemen framför mig, i tron att de löser sig av sig själva. Emellanåt har jag liknat en man på flykt. Fast på gamla dagar så inser jag det krävs en personlig kraft för att nåt ska bli gjort. Nu börjar det så sakta gå upp för mig vad gäller Coronaviruset, att jag är en av de som stryker med ifall sjukdomen Covid-19 sätter tänderna i mig.

Verkligheten kan ibland vara en riktig käftsmäll.

En som blivit smittad av coronaviruset får besvär från lindrig förkylning till en allvarlig lunginflammation. Ur detta utvecklas en infektionssjukdom. Covid-19 är en ny sjukdom och var inte känd innan coronavirusutbrottet i Kina 2019.

Om detta sker så krävs ett starkt immunförsvar, vilket jag inte har. Jag lider dessutom av diabetes, astma och Parkinson. Respiratorvård återstår. Jag har alltså nedsatt lungkapacitet. Jag är 61 år men torde ha en kondis som är sämre än de flesta 70-åringar då mina balanssvårigheter har gjort det svårt att träna. Jag börjar förstå. Jag håller mig inomhus, undviker folksamlingar. Blir jag smittad så stryker jag med.

Jag har under det senaste året jagats av tanken: Måtte jag hinna skriva klart romanen om Ester. Då har jag trott att det skulle vara min Parkinson som skulle hindra mig. Men det är ett virus. Det är pesten.

Gruvar mig för flytten den 28 mars. Ska jag fly till skogs? Jag måste väl vara på plats när flyttfirman och mina vänner kommer för att hjälpa mig med flytten och städningen. Får sitta här och invänta ett mer positivt tänkande.

 

Too Old to Rock ’n’ RollToo Young to Die! (Jethro Tull 1976)

En farlig tid

Av , , Bli först att kommentera 2

Ibland bör vi kasta en och annan blick över axeln för att få perspektiv och lära oss av gamla misstag. Vad gäller pandemier, typ dagens Coronapandemi är egentligen inget nytt. Gång på gång har mänskligheten överraskats av små, osynliga virus som dräpt miljoner på miljoner av oss.

Känner oro
Jag börjar faktiskt känna en stark olust. Bristen på kontroll, gör mig fjättrad, snudd på panikslagen. Som multisjuk (diabetiker, Parkinson, stroke) med en usel kondition så torde jag höra till riskgruppen; då vi Parkinson patienter har svårt att hosta upp slem från lungorna – och det är just lungorna som slås ut av sjukdomen Covid-19.

 

Detta har hänt förr
Skillnaden är att vi numera kan följa Coronaviruset minut för minut på ständigt uppdaterande sajter, genom massor med presskonferenser och nyhetsredaktionerna som sänder live dygnet runt. En annan skillnad: Mängder med mera kunskaper. Ändå finns känslan där: Ett litet virus dikterar villkoren. Människan, Skapelsens krona, kan i slutänden stå handfallna, igen. Som under Digerdöden. Vi kan se på, vi kan gömma oss. Man aldrig känna oss helt trygga. Gemensamt för epidemierna är att de fattigaste och svagaste drabbas hårdast.

Kunskapsförakt och förnekare
Vi måste både vara närsynta och långsynta. Då kan vi blicka bakåt och samtidigt vara vidsynta i dagens tillvaro. Kunskaper är A och O. Motsatsen är fördomar som bygger på lögner. Sånt som skapar rädda människor. De finns där ute: Förnekarna, som tyvärr så ofta lider brist på kunskaper – i deras ögon består ju kunskap mest av påhitt. Vi lever i en tid då grogrunden för förnekarna är mycket goda. Det finns ett vildvuxet förakt mot kunskap och kultur. Vi har hört dem förneka klimatkrisen och de börjar ta utrymme nu när Coronavirusets sveper fram över världen. Konspirationsteorierna är mångt mer spännande, än tråkig evidensbaserad vetenskap (som tar tid att tränga in i). Det är ju så lätt att tänka: Detta gäller väl inte mig?

Träna på empatin
I tider är som dessa kommer vi att få många chanser att träna på vår empati och vårt medlidande. Sådana egenskaper är inte givna, utan kräver aktiv handling. En elitlöpare kan ju inte slå världsrekord utan att ha tränat … Det räcker inte att tänka: ”Stackars alla gamla sjuka”, och sedan tro sig vara empatisk lagd. Godhet är inte något karaktärsdrag vi föds med – och som sedan gäller livet ut. Goda människor utmanar ondskan. Goda människor måste dagligen utmana sina rädslor och sedan gå emot dem. De vet vad rädsla kan göra med oss människor.

Historien upprepar sig
Den stora, svarta döden förändrade människors tankesätt. Digerdöden. Detta utspelades då inga botemedel fanns, inget effektivt smärtstillande var uppfunnit. Allmänt ansågs det vara Guds vrede över människornas synder som orsakat Pesten. (Det finns många som tror det än i dag). I Bergmans ”Det sjunde inseglet” speglas det hopplösa mörkret på ett skrämmande sätt. Botgörartågen, människor iklädda trasor, som slog sig själva, drog högljutt längs vägarna. En mardrömsbild från medeltiden då alla måste ha varit livrädda, inte minst pga. av sin okunnighet. Ordet virus fanns ju inte ens.

Den svarta döden
Digerdöden. Förmodligen den mest kända epidemin som plågat livet ur människorna på jorden. Uppemot 200 miljoner dukade under. I Europa dog en tredjedel av befolkningen. Den svarta döden. Pesten tog ju aldrig slut, utan började om och började om igen. Digerdöden kom till Europa år 1347 och härjade i omgångar fram till 1700-talets början. Den drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713. Pestbakterien, Yersinia pestis, slår ut immunförsvaret och människor blev smittade genom loppor från smittade råttor. Smittan spreds sedan även mellan människor, via närkontakt eller luften. 500 000 i Sverige beräknas ha dött under Digerdöden.

Kyrkan såg till att peka ut de skyldiga. Det ska ju alltid finnas sådana. Då som många andra gånger tidigare (och i framtiden) var det judarnas fel. Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. 1 000 judar brändes levande. Vilka ska utpekas som skyldiga för Coronapandemin?

Spanska sjukan (1918 – 1920)
I slutet av första världskriget började en dödlig form av influensa att spridas över hela världen. Ungefär 500 miljoner människor infekterades och upp mot 100 miljoner dog, de flesta unga och friska. Just, då var det ungdomen (unga män) som dog, under dagens Coronapandemin är det gamlingarna som stryker med. Några av symtomen var att man hostade blod. Lungorna fylldes av en rödaktig vätska som i princip dränkte de drabbade.

Spanska sjukan orsakades av viruset H1N1, som även låg bakom svininfluensan 2009. Det började med vanlig hosta och feber – sen kom den höga febern, huvud- och muskelvärk, kraftiga svettningar. Och, framförallt, en stor trötthet. Men för tiotusentals svenskar slutade det med döden. I världen i stort var det nånstans mellan 50–100 miljoner som dukade under i ”spanskan”.

Pågående katastrofer
Men det pågår ju samtidigt ”katastrofer” som inte uppmärksammas på samma sätt.
Kolera (140 000 döda per år).  Den dödliga diarrén.
Malaria (400 000 – 650 000 döda per år).
TBC (1,5 miljoner döda per år).
HIV (1,5 miljon döda).
Nutid – en ny virusattack

Nu har vi lärt oss namnet på ett nytt dödligt virus. Coronaviruset och sjukdomen covid-19. Vi börjar lära oss vad en pandemi är. Det går sakta upp för oss att vi som människor lever under dödligt hot. En lömsk, pytteliten motståndare som vi inte kan se eller höra. sprider sig både utomlands och här i Sverige uppstår både oro och frågor. Lita på de som vet. Lyssna på myndigheterna.

Var inte rädda!

Antal konstaterat smittade personer i Sverige: 1 167.
Dödsfall: 8.
Källa: Folkhälsomyndigheten, Region Sörmland
(Uppdaterat: 17 mars, klockan 15.50)

Gamlingar (över 70 år), håll er inomhus! Var observant på torrhosta och andningsbesvär!

 

© Kent Lundholm

 

 

 

 

Pesten – rykande aktuell

Av , , Bli först att kommentera 4

Nobelpristagaren Albert Camus roman ”Pesten” från 1947, har blivit rykande aktuell. Nu har den blivit svårt att få tag i …Har folk börjat hamstra Camus: Femton ”Pesten” och en kubikmeter toapapper … Även i Frankrike och Italien är varenda bok slutsåld.

Ett litet virus och vi människor, Skapelsens krona, faller ihop i chock och panik. Herregud, vi är dödliga!

Hoppet står till människan
Men precis som Camus tror jag på människan. Visserligen finns det somliga som (på fullt allvar) menar att vissa djur är klokare än människan. Varför har vi då inte sett till nån hund, katt eller rent av en apa som experter under alla dessa presskonferenser.

”En kamp för mänsklig värdighet”
”Pesten” är en tidlös roman som rent filosofiskt skildrar solidariteten som en revolt mot tillvarons meningslöshet. Den tidens existentialism lyser igenom, den som Sartré lanserade.  ”Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet”, som Camus skrev.

Ondska och okunskap
Isolerade från omvärlden är invånarna utlämnade åt varandra och åt skräcken. Läkaren Bernard Rieux, tar upp kampen mot pestens härjningar. Den är aktuell sin beskrivning om människans förhållande till det onda; om underkastelse och feghet, om ansvar och mod. Humanitärt tänkande, solidaritet och engagemang mot inskränkthet och egoism. Det är därför väldigt viktigt med förändring. Livet kan få mening genom upproret; kampen för mänsklig värdighet.

Farliga stollar
Detta känns ju rysligt aktuellt med dagens klimatförnekare och inskränkta typer. Såg här om dagen en republikan i USA som på fullt allvar menade att coronaviruset var något som Demokraterna hittat på … Okunskap är farligare än man tro – särskilt med en viss Trump vid rodret i USA. Camus menar att människan måste vakna upp och bryta sig ur det meningslösa mönster vi lever i.

Kloka citat av Camus:

  1. ”Att ge allt i nuet innebär att man gör vad man kan vid varje tillfälle. Alltid enligt det som vi vill ha. Det är så vi konstruerar vårt öde, genom att fokusera på varje situation och försöka ge det bästa av oss själva.”
  2. ”Att inte vara älskad är en enkel otur; det sanna nederlaget är att inte älska.”
  3. ”Varje gång en man är kedjad i världen, är vi kedjade med honom. Frihet måste finnas för alla eller för ingen.”
  4. ”I vinterns djup lärde jag mig till slut att det finns en oövervinnerlig sommar inom mig.”

*

För övrigt har vår langare här på Pig Hill, Bov Berra, börjat sälja limpa (svart) utanför Coop för femhundra spänn styck. Alltså inte cigarettlimpor, utan i detta fallet en glutenfri limpa bakad med majsmjöl.

Bov Berra köpte helt sonika varenda jävla limpa på Coop och säljer dem sedan ute på parkeringen: ”Limpa, prima limpa! Ha limpafest till helgen!” viskar han när man passerar.

Han funderar även på att ge sig på toapapper, men tycker att just det är ett skitjobb – under hans värdighet. ”Författarn, va tror ru om Försvarets ärtsoppa, den på burk?”

 

© Kent Lundholm

2020-03-17

 

 

 

 

 

 

Sorterat gammord

Av , , Bli först att kommentera 6

Sorterat papper. Två tjocka pärmar med fakta och minnesanteckningar som hör till romanen om Ester. Sen har jag suttit och pulat på med alla gammord jag lärt mig under resans gång, sorterat dem i följd till dess det blev nåt som påminner om en dikt.

Mitt upprop kring Esters återfunna gravplats, har resulterat i ett stort gensvar. Det är hittills 250 som vill vara med och finansiera nån typ av minnessten. Hoppas det finns krafter att bilda ett Ester Duva-sällskap uppe i Lycksele och att det blir rest nån sten över hennes minne.

Klart är att Ester engagerar många i Lycksele. Själv tycker jag mig ha nog göra med mitt skrivande om hennes liv. Skulle varken hinna eller orka vara med i nåt praktiskt arbete. Däremot kan jag vara en katalysator som får saker och ting att hända. Det måste väl ske en djupare kontakt med Svenska kyrkan och på sikt även med kommunen.

 

 

Jo, här kommer min dikt på lyckseledialekt.

Den blev så där, men själv njuter jag av att få uttala orden, även om de kommer lite huller om buller.

 

 

Livet för gammalt (Dikt av Kent Lundholm) ©

Oppstillt,
krype fyromfot.
Pjöller nalta,
sen masa å gå.

Sursnön, skaran å blia,
bärjola på sörsia.
Gräv barhänt i jola,
bränn fönna om vår’n.

Sätt pären,
plock ogräse.
Slåttanna.
Hässjen jer full ve hö.

Skaff se gåven.
Läsa katekesen.
Gå te kyrka.
Gu nåde däg.

Tjockmjölka, bryta
rattåt å äta.
Tugg å svälj.
Lär dä magahove
å sitt bredave.
Blask ve öga å blister.
Klä på dä,
nu köm främmen!

Småfögla som väsa på.
Sviarn. Beckolja.
Korompa neri mjölkhinken,
stup å skall ner i dyngkasa.
Huvvaligen!

Hittna å dittna, hänna å dänna
å sen polemasa.
Napp brannbera å snattren,
bli huvvuvill, svim å.
Ränn vitöga.

Ligg ilag, goes nalta.
Äla å sä.
Bli bånut.
Stortissen, kvinnfolkforen
å småbåna.

Å så karaforen.
Bussaron å vadmalsbyxen.
Skrävel å bälj ti sä brännvine.
Hugg timmer te baklanne.
Klyv ven.
Bli karut å va okamme.

Åt å fram.
Ofuri, ohull, oitte.
Oslög men hannvass.
Dra fälen etter sä,
gå infött
å stappelbent.

Tokforen.
Jer du göjvut?
Nä, nalta eljest.
Äsch, hort hä va!

Gammgöbba, gammkärringen,
tannlös å klomrut.
Senadrage om nättren.
Nolaverä å snödrevan.
Misslagom,
kvir å järmes.
Harmes mest hela tin.
Tackel å, lut ikull sä.
Gå åttabak.
Gruv sä.
Kvamn å.

Kom, nu gör vi kvälln.

© Kent Lundholm
2020-03-16

Esters grav

Av , , Bli först att kommentera 8

Sent igår kväll hittade jag den. Graven: ME T 0079. Mellersta gravgården i närheten av kyrkan i Lycksele. Ester Nilssons grav. Hon som fick öknamnet Ester Duva och som i en ålder av 33 år flyttade in på ålderdomshemmet i Lycksele och bodde där till sin död 1985.

Ett livsöde jag nu skrivit en roman om: ”Älskade Ester”.

Trots att gravrätten återgått till Södra Lapplands pastorat, så har man klokt nog inte överlåtit graven till nån annan. Man har insett att det finns en kulturhistoria kring Ester. Instämmer! Hon torde vara en av Lyckseles mest kända personer, inte minst för att det var så tacksamt att mobba henne och döma henne utifrån hennes yttre.

Jag har aldrig blivit så starkt berörd av någon av mina romanfigurer, som jag kom att drabbas av Ester Nilsson öde. Utan att förhäva mig finns i min kommande roman underlag för en filmatisering. Vilket flera redan påpekat, utan att läst en rad i min roman.

Vi gillar av nån anledning människor som kämpar, de som simmar motströms och som vägrar att ge upp. Ensamma, tjuriga människor. Underskattade personer som lätt får stämpeln som idiot, men som är intelligenta bakom en något dyster fasad.

Jag har jobbat med denna roman i ett smått galet tempo. Jag ljuger inte om jag säger att jag i snitt jobbat 8 timmar per dag – sju dagar i veckan sedan i maj  2019. Jag hittar tio genomskrivna versioner, där omfånget pendlat mellan 400 och 500 sidor.

Dagens version är på 440 sidor. Nu är den utskriven, ska genomläsas, småfel ska rättas sedan skickas den till mitt förlag. Sedan en spänd väntan på vad de tycker.

Det intensiva skrivandet beror dels på allt spännande jag funnit i faktaväg kring Ester, alla gåtor som uppstått, dels på grund av min sjukdom som galopperar genom tiden i hög fart. Har skrivit det här tidigare: Detta är förmodligen det sista jag skriver i romanväg. Kommer inte att orka ge mig i kast med ett dylikt ämne en gång – min Parkinson säger stopp.

För övrigt har jag idag hamstrat en aning. Kunde inte stå emot. Många hyllor gapade tomma på Ica Kvantum. Så jag är inte ensam om att ha tänkt tanken. Mycket pasta, massor med bönor och krossade tomater. Frysen full, skafferiet välfyllt.

När jag höjer blicken från tangentbordet, upptäcker jag en värld i kris. Pandemin är ett faktum.

Inom kort kan samhället vackla till och stanna helt och hållet.

Detta är allvarligare än vi ens vågar tänka oss.

Vackerola jag glömt

Av , , 1 kommentar 7

Förra natten, nån gång vid två-tre tiden, då man ska tänka som allra bäst, som mest logiskt, satt jag och skrev om Ester. Då klickade det till i skallen. Mycket av min oro bottnar i flytten den 28 mars Hade bara fått ihop tre flyttgubbar, varav en har ljumskbråck, den andre har ryggbesvär.

Jag förstod plötsligt hur det låg till. Förr i tin då jag flyttade, i parti och minut, kunde det dyka upp tio-femton friska kompisar – på den tid då vi var 30-40 unga.Nu har polarna fyllt 60 år. Folk är vinklippta med artroser, diskbråck, stroke, hjärtbesvär. Så jag vände mig till en flyttfirma. Jag kan inte dräpa mina få vänner jag har kvar. Så de får bära lätta bokkassar och flyttlådor. Medan jag dirigerar och ger order – och glada tillrop.

Ostvägen 151 på Ersboda. Dit drar  jag. Där ska jag leva och dö. Hoppas jag flyttar för sista gången. Detta blir 24:e gången jag flyttar. Det är bara folk med ADHD som flyttar så ofta – som på grund av långtråkighet flyr i geografin.

Coronaviruset … Vilken mardröm. Skulle det bli en pandemi så får många sätta livet till. Men för Trump är det väl en tidningsanka, en journalistisk fejknyhet.

 

Vackra dialektala ord som jag jobbar med i romanen om Ester. En del är så vackra. Ord jag har glömt men påminns om.

Tjälan, skaran, ogräse, sursnön, råkes, i lönnom, illun och Gu nåde dä!

Få jag sätt mä bredave dä? Jo sätt dä bredave mä. (Hör så vackert!)

Fjaskut, gapahals, svinut, kryp fyromfot och utbölinga.

För övrigt torde det vara så, att ju mer obegriplig världen tycks bli, desto mer måste vi läsa om den. Helt enkelt lära oss mer om den.

1 kommentar
Etiketter: , , ,