Avsky för ljud

Av , , Bli först att kommentera 5

Så länge jag kan minnas har jag alltid, mer eller mindre, varit känslig för höga, skarpa ljud. Förmodligen bidrog det till att jag aldrig blev nån jägare, trots att jag är oppstillt på landsbygden och hade en far som sköt på allt som rörde sig. Ljudkänslighet kallas på fint språk för misofoni och är en form av neurologisk störning – och såna störningar har jag gott om.

Det är en störning i hjärnan som gör att intensiva, plötsliga, skarpa ljud (särskilt om de kommer bakifrån) gör en blixtförbannad eller åtminstone rejält irriterad och ofta rädd. Vanligt är att ljudet skapar en stark ångest. Detta bara för att nån slår igen dörren för hårt, skriker till, skratta för högt eller avlossar ett skott. Höga ljud blir med andra ord rejält plågsamma. Så många som 20 procent lär lida av denna störning. Misofoni är även känt som ”selektivt ljudkänsligt syndrom”  och är ett neurologiskt problem där ljudintryck förväxlas med andra stimuli i det centrala nervsystemet. En person med misofoni kan inte ignorera irrelevanta ljud och koncentrerar sig på den obehagliga situationen, som då leder till att lättretlighet uppstår.

Om man lider av misofoni så kan man även känna ”avsky för ljud” och då gäller det inte enbart skarpa, plötsliga och skrämmande ljud, utan sådana ljud som uppstår när bordsgrannen sörplar i sig soppan, smackar mellan tuggorna eller långsamt gnager i sig en morot. Redan i barndomen upptäckte jag ilskan som uppstod när folk kring matbordet satt och pratade med mat i munnen, smackade och sörplade. Som tur är försvinner olustkänslorna efter att måltiden är avslutat. Det handlar ofta om en plötsligt stark känsla som lika snabbt klingar av.

Det är alltså därför jag blixtsnabbt knyter nävarna, vänder mig om och stirrar på den som tappat ner en kniv bakom min rygg eller nyst till eller slagit igen dörren för hårt. Hela larmsystemet går igång av ett ljud, systemet med fly-eller-slåss automatiken när vi blir utsatta för fara. Det är inget tillstånd som tar sig tid att passera förnuftet i pannloberna för att resonera sig fram till att inte få hjärtklappning och bli förbannad för att att någon sitter mitt emot och smaskar med öppen mun. När det gäller uselt bordsskick brukar jag titta ner i bordet eller spika fast blicken i min egen tallrik för att slippa se och höra någon långsamt tuggar i sig en morot. Att smyga sig på mig för att på skoj skrämma mig, brukar sluta med att jag skriker till och sedan skäller ut en förvånad person som bara velat skoja med mig. Barnskrik klarar jag inte av. Ungar som skriker i de butiker jag brukar handla, kan i sin yttersta form leda att jag helst sonika lämnar affären.

Det värsta är att det är svårt att ”lära sig” att stå ut med denna avsky för starka ljud. Det rekommenderas i bland terapi. Somliga lider av en sådan stark misofoni det leder till isolering, svår stress med risk för hjärt- och kärlsjukdomar, depression – ja, till och med att somliga önskar sig dövhet. Så – detta är inget hitte-på-tillstånd. Så om du upptäcker att du vill trycka in en limpsmörgås i käften på den som sitter mitt emot pratar stort med en halv palt i käften, så har du kanske misofoni – samt att din bordsgranne borde skickas i väg på en kurs i elementärt bordsskick.

Ps! Läser i en text om Misofoni. Att känna irritation och avsky när folk sörplar i sig soppan kan tyda på att du är ett kreativt geni.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Man med käpp

Av , , Bli först att kommentera 6

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så  måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”

Maria och havet

Av , , Bli först att kommentera 4

Ett suddigt fotografi. Tre syskon träffas nån gång under tidigt 70-tal talet. De håller på att bli gamla.

Tre syskon. August, Stina och Magnus.

De hälsar på August Olofsson som lämnat Arvsele och flyttat till ålderdomshemmet i Åmsele. Kvinnan i sällskapet är min farmor, Stina Lundholm, som lämnat trakterna kring Bäckmyran och flyttat till Lycksele och ute till höger har vi Magnus Olofsson som efter många år i Amerika flyttat hem och bosatt sig i Lycksele.

De är resultatet av sin mors handlingar, av hennes tvekan och skräck för havet. Det har naturligtvis även påverkat mig och kommande generationer fram över.

Historiens vingslag handlar mycket om det val som min farmorsmor Maria Britta Persdotter gjorde. Olof Andersson, var arbetare i Kryckeletjärn, när Maria kom dit och började som piga. Han var tio år äldre än henne. 1886-06-11 gifte de sig. Detta utspelade sig när var och varannan åkte till Amerika. På Marias sida var det många som gett sig av. En dag skulle turen komma till Maria och Olof.

Maria var förmodligen knappt 20 år gamla när de 1886 gav sig av på resan söderut mot Göteborg. Stora delar av resan gjordes med tåg. Olof som var tio år äldre kom från en familj där man gärna höjde rösten, gjorde sig grym och om så behövdes, klippte till med knytnäven. Ändå vägrade hon på kajen i Göteborg. Vad sa hon? Vad svarade han? Bråkade de? Eller slog han henne i ett desperat försök att få henne ombord för att omsätta de dyrköpta biljetterna.

I vilket fall som helst så kom de sig aldrig ombord. Sanningen lär vi aldrig få veta. Kanske var det till och med så att det var Olof som vägrade? Eller var de överens om att aldrig ge sig ut på detta oändligt stora hav… Det talas mycket lite om detta i släkten, som om man inte visste. Minns inte att farmor nämnde det. När jag intervjuade Magnus 1991, så berättade han om saken, men utan att försöka förstå. Enligt honom var det tydligt att det var Maria som sagt nej i Göteborg. Men inte varför. Var hon med barn? Hon födde Arvid en tid efter den misslyckade resan. De köpte sig ett litet hemman i Mesele, på annsia Vindelälven, mittemot Vindeln.

”De var stadda att emigrera till Amerika. Väl komna till Göteborg var de klara att gå ombord. När Hustrun fick skåda den båten och det stora vida havet sade hon ifrån. Aldrig skulle hon våga att åka över detta oändliga hav! Resan fick inställas. De återvände och slog sig ner i Arvsele.” Citat från ”Nybyggaröde i gamla Degerfors” av Henning Larsson. (Det sista var fel: Det var i Medsele de började om.)

”Strax efter giftermålet ordnade de pass och biljetter till USA och reste ner till Göteborg. Men när Augusta fick se det stora havet, blev hon rädd och vägrade följa med. De hade då inget val än att återvända till Norrland och tog upp ett torpställe i Mesele Dfs sn. År 1906 blev Olof Andersson arrendator på ett bolagshemman i Arvsele samma sn, och familjen flyttade dit.” Citat ur boken ”Hans Görans-släkten”.

Strax efteråt gör Marias tre systrar resan över havet. Fyra av Maria och Olofs barn flyttar till Amerika: John åkte till Amerika 1910, Arvid 1912, Andreas (Andy) 1923, Magnus mellan 1926-36. Lockport Illinois var målet där mors systrar slagit sig ner. De uppfyllde Marias längtan och besegrade hennes skräck.

Den 6 januari 1908 föder Maria en dotter som får namnet Gärda Sofie. Den 25 februari dör barnet. 25/2). Den 11 december samma år avlider Maria. Efter döden bärs hon ut ett av uthusen och läggs på ett bord. Om natten saknas Edvin, då ca två år gammal. När de kliver ut på farstubron ser de spår i snön. Spår efter två bara barnafötter. De leder mot uthuset där Marias kropp ligger och väntar på den sista vilan. De finner honom i uthuset; sovande intill sina döda moder. Han har krupit ihop tätt intill henne.

En märklig släkthistoria. Tyvärr hinner jag inte skriva romanen om Maria. Det fattas både tid och ork.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Pappa och veden

Av , , Bli först att kommentera 6

Min far, Nisse Lundholm, tillbringade en hel del tid bakom lagårn hemma i Bäckmyran. Där fanns hans vedhop. Det var dit han drog  björkar, tallar, granar med snöskotern. Träd som han fällt på Kronans mark. Eftersom han var kronotorpare och anställd huggare i Domänverket, ingick fri ved i kontraktet. Även om han slet ut sig i skogen, så var det förmånligt vad veden. Gratis och gratis, veden skulle dras hem, kapas i lagom långa bitar, klyvas, torkas och sen staplas.

Min far Nisse Lundholm och hans vedhop.

Vedhopen var en fristad för min far. Där fick han utlopp för sina känslor. Det gick faktiskt höra på själva vedklyvandet vilket humör han var på. De rappa, snabba, distinkta yxhuggen tydde ofta på att han var  förbannad. När huggen var lugnare och blandades med hans blistrande på egenkomponerade låtar var han på bra humör.

Kanske blev han med tiden en samlare på ved, för där bakom ladugården fanns ved till förbannelse och skulle komma att räcka många år efter hans död. Vedtravarna var långa och raka och sträckte sig på sina ställen högt upp mot himlen. Han tänkte väl: ”Onga mina ska då int behöv frys ihjäl när jag är död.”

Klart var att pappa och de som samlat på sig ved, blev vinnare 1974 när energikrisen slog till och det blev ransonering av såväl el som olja. De som saknade ved höll på att bli ruinerade.

Nog kom pappas vedhantering att inspirera mitt skrivande av romanen Vedtjuven som släpptes 2012. Många undrade hur jag kände till så mycket om vedhanteringen. Jag hade studerat min far.

 

 

Själv var jag usel på att hantera både yxa och motorsåg och till slut förbjöd min far att använda dessa redskap, då risken var stor att jag skulle skada mig själv och andra. Det fanns fog för hans oro. Jag var född oslög. Jag var mer skapt till att fantisera och polemasa.

Det är en  konst att klyva ved.

Mitt livs första yxhugg (jag var kanske 7 år) träffade mitt smalben. När pappa skulle lära mig att hantera motorsågen  sågade jag först rakt igenom hans stövel, men som tur var hans stövlar försedda med skyddande metall. Sedan högg kedjan fast i en kvist och rev upp hans ena handske. Utan att skada hans händer.

Pappa började i timmerskogen i en ålder av 13 år. Den vintern var snödjupet större än hans längd. De andra huggarna var rädda för att fälla en tall över den lille gossen. Det var då som en av de äldre männen kom på att sätta en röd, stora luva på pappas skalle. Nu syntes han.

Han var utsliten redan i 50 års åldern. Axlarna började kärva och värka. Sedan slog Parkinson till. Med sorg insåg han att han inte längre kunde hantera motorsågen och yxan. Händerna skakade för mycket.

De gånger jag färdas längs inlandets vägar, brukar jag hålla utkik efter vedhopar och vackra vedstaplar. Men numera är dessa sällsynta.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Vårdens hjältar och en bikt

Av , , Bli först att kommentera 6

Covid-19 slår till runt om i världen – nu när man mot allt sunt tänk öppnat gränserna så att folk kan flyga kors och tvärs över delar av världen. Har en känsla av att storhopen av folk tror att myndigheterna blåst faran över. Folk trängs på barer, restauranger, folk flockas på gator och torg, låter sig packas som sardiner i de snikna resebolagens flygplan och på tågen. Trots att vi borde förstå att det inte finns några ”giftfria” zoner dit vi kan åka gömma oss.

I delstaten Victoria i Australien har coronan slagit slagit till och nu ska man isolera folk igen och stänga gränserna mellan delstaterna. Från Indien rapporteras en kraftig ökning av coronafall. I USA råder kaos och i vissa delstater har man nått 95 procent av IVA-vården = man kan inte ta emot fler patienter. Folk får vackert dö i sina hem och som vanligt är det de fattiga och svarta som råkar värst ut.

I det aktuella numret av Vårdfacket (facktidning för oss som är sjuksköterskor) finns en gripande artikel som heter ”När döden kom till jobbet” och som handlar om hur sjukvårdens hjältar var dag riskerar sina liv för att rädda covid-19 patienter från att kvävas till döds. Ärrade sköterskor och läkare har aldrig nånsin varit med om nåt liknande, tro jag det. Vi får gå tillbaka till 1918 då Spanska sjukan skördade 50 miljoner offer.

Det är inte bara vi högriskpatienter som suttit isolerade i månader som kommer att behöva någon slags kristerapi för att vi inte ska utveckla någon form av social fobi, men det gäller i synnerhet vårdpersonalen som löper stor risk för utbrändhet, ångest, sömnsvårigheter. Beskrivningarna hur plågsam döden kan vara för den som drabbats av covid-19 är som att läsa en tortyrmanual från medeltiden.

Igår fyllde jag och Lena på vår andliga spänst med att besöka en glest befolkad kyrkstuga som ligger vackert vid Nydalasjön. Vid ett av bordet satt en ung tjej med prästkrage med en skylt framför sig: Prata med en präst. Sagt och gjort. Den unga prästen gick före till den nybyggda och gulmålade altanen nere vid vattenlinjen. Har redan glömt hennes namn, men på sjungande finska berättade prästen att hon vuxit upp i finska Karelen.

Bikt i det fria.

Jag hade en del frågor som rörde romanen, fakta om bland annat diakonin, som prästen besvarade så gott hon kunde. Sen berättade jag om romanen om Ester Nilsson (Duva) och hon häpnade när jag berättade om Esters deltagande i 2000-4000 begravningar och ett tusental bröllop. ”Åjo, nog är den kvinna värd att bli omskriven”. Sen biktade jag mig kort om min oro om ett förväntat kort liv, om känslan att förlora kontrollen över den egna kroppen och rädslan för att bli liggande som en stenstod. ”Jag retar mig på Guds tystnad”, sa jag. ”Du råkar inte han hans direktnummer. Skulle behöva byta några ord med honom”. Vi avslutade samtalet (ett bra initiativ av Ålidhems församling).

Spridda skurar blev till ett störtregn på hemvägen till Ersboda. Det öste ner i sådana mängder att jag fick för mig att vi befann oss i den yttersta tiden.

 

Lite sött å gött är jag väl värd …

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Is till punschen

Av , , Bli först att kommentera 5

Covid-19 har vänt upp och ner på vårt resande. Visserligen har resandet till en del länder blivit tillåtna, men det finns inga tomma, smittfria fläckar på vår jord dit vi riskfritt kan bege oss. Pandemin pågår alltjämt, många fruktar en andra våg. I det läget öppnas gränserna och resebolagen tar chansen att packa flygplanen proppfulla. Häromdagen åkte ett gäng soltörstande svenska semesterfirare till Grekland. Skulle väl gissa att hälften återvänder smittade av coronaviruset.

Vi kan inte fly från en pandemi

Även om grekerna längtar efter att få tjäna en slant på dumdristiga turister, så har ju Grekland ännu inte hunnit ställa om från isoleringen och få ordningen på transporter och logistiken kring livsmedelsförsörjningen. Något som fått några av de tillresta svenskarna att rikta kritik mot sitt resebolag (och grekerna) för att frukosten och middagsbuffén varit allt för klent tilltagen. Fattades månne Kalles kaviar, husmansbröd? Det är så att man skäms. ”Kyparen! För bövelen var är isen till punschen?”

Var isen till min punsch, kyparn?

Generellt så är det märkligt att vi ena dagen ska isolera oss för stoppa smittspridningen, för att dagen därpå kunna resa till ett flertal länder i Europa. Vi släpper greppet.

Bara en sväng på apoteket visar på hur folk börjat stå i klungor, struntar i avståndet, ingen bär munskydd längre. I mina ögon verkar det galet.

Bli först att kommentera

Musik som helar

Av , , Bli först att kommentera 8

(Krönika från Lokaltidningen juni 2020)

Många måste ha tyst omkring sig då tillfället kräver koncentration. Trots min röriga ADHD-hjärna kan jag lättare fokusera, sitta stilla och skriva när musiken fyller mitt arbetsrum. Däremot störs jag av ”vardagsljuden”: den väsande ventilationen, brummande kylar och frysar, regndroppar mot fönstren. Då flaxar mitt fokus upp i det blå.

Musiken verkar samla krafterna i min hjärna. Det har också visat sig att det är lättare att träna upp ett uselt arbetsminne med hjälp av musik och att hjärnhalvorna jobbar mer samstämmigt. Men jag har mina hårda krav. Den musik jag lyssnar på ska vara variationsrik både vad gäller rytm och ackord. Det krävs dynamik och spänning. Älskar musik som byter riktning, ljudmattor som växer, men som återvänder till refrängen.

Musik kan, precis som droger, ge oss ”kickar”, eftersom belöningssystemet påverkas av låtar vi gillar. Då får vi en dopamindusch. Eftersom vi med ADHD har en förmåga att snabbt bli uttråkade, klarar jag inte av treackordsmusik, typ blues. Blir faktiskt irriterad när musiken trampat vatten ett par minuter.

Genesis

Musik är ofta knutna till känslor och minnen. Minns än detaljer i Uffes rum och doften av purjolök. Det var om kvällen i Lycksele 1976. Han spelade två plattor som förändrade mitt liv: Genesis ”A trick of the Tail” och Gentle Giant ”Octopus”. Adoptionen skedde direkt. Detta var min musik! Där fanns spännande rytmer och tunga, svävande ackord; musik som skapade vemod och lycka på en och samma gång.

Musik påverkar HELA hjärnan. Det finns inget särskilt ”musikcentrum”, utan både höger och vänster hjärnhalva engageras. Viss musik kan vara rena rama medicinen och bland annat lindra smärta och förbättra immunförsvaret. Men den kan även manipulera våra känslor. Tänker på film- och reklammusiken: Blå, blå vindar och vatten”.

Patienter med stroke och demens kan stimuleras av musik. Såg en dokumentär där ett tiotal ”stenstoder” plötsligt vaknade till liv och började sjunga när de fick höra sina favoritlåtar. Viss musik kan göra oss alla lugnare och mindre stressade. I det fallet ska visst Albinonis ”Adagio” vara mycket effektiv.

Detta med att diskutera vilken musik som är bäst torde vara bortkastad tid. När jag blir inspirerad av Genesis, spyr en annan. Alla har vi våra favoriter.

Musiken är mitt allt. Då och då, när ett par vackra ackord träffar mitt hjärta, kan jag förlora fattningen och få kalla kårar samtidigt som ögonen blir vattniga. Det handlar om musik som borrar sig in i mitt allra innersta, ner i mina hemliga rum. Då får jag krafter så att jag lättare kan uttrycka mina känslor samtidigt som fantasin tar fart.

Sån musik måste väl passa en kuf som jag?

Länkar till MIN musik:

Genesis

Peter Gabriel

Jethro Tull

Supertramp

Bok om att färdas

Av , , Bli först att kommentera 4

KENTS BOKTIPS. Första veckan var månad skriver jag om böcker jag anser vara läsvärda och puffar för dem. Det är inga regelrätta recensioner, utan mer som min högst privata åsikter om vad som är bra eller inte.

En inspirerande och vacker reportagebok

Konsten att färdas
Göran Lundin, text
Erland Segerstedt (foto)
Ord & visor förlag

En inspirerande reportagebok om att resa.

Covid-19 har vänt upp och ner på våra liv. Inte minst vårt resande. Visserligen har resandet till en del länder blivit tillåtna, men det finns inga tomma, smittfria fläckar på vår jord dit vi riskfritt kan bege oss. Istället lär vi oss kanske i större utsträckning att uppskatta att resa i det ”lilla”, i våra lokala omgivningar. I alla tider har människan rest och återvändarna har samlat folket kring elden berättat om sina äventyr. Vi reser då som nu för att upptäcka nåt nytt, för att vidga våra perspektiv. Vi reser också för att vila och ladda batterierna. Vi är skapta för att resa. Det ligger i den nyfikna människans natur.

Kärleken till fjällen
Reportageboken ”Konsten att färdas” (Ord & visor förlag) av författaren Göran Lundin och fotografen Erland Segerstedt är en tung, innehållsrik och vacker bok som omsluter 360 sidor av texter och bilder. Göran Lundin och Erland Segerstedt har speglat resandet i stort och smått, och de har lyckats skapa bok som bör tilltala en bred läsekrets. Jag började att bläddra igenom boken och insåg snart att det är fullt möjligt att börja läsa vilket kapitel som helst. Läsaren kan göra anhalt vid de kapitel som påminner om ens egna resor, eller vid de reseskildringar som beskriver de drömresor vi så länge velat göra – eller de man inte längre orkar genomföra. Boken nådde mig i juni då en kvävande värmebölja parkerat över landet. Jag ”kylde ner mig” genom att börja läsa Görans berättelser om färdsätten i fjällen, på skidor, skoter, i kängskor, och samtidigt titta på de vackra foton som kompletterade texterna. När jag läst hela boken framstår just dessa fjällresorna också en av bokens verkliga höjdpunkter, då såväl text som foton utstrålar en ovillkorlig kärlek till dessa platser och de människor de stött ihop med.

Utmanade Stålfarfar
I boken finns ett smörgåsbord av olika slags resor. Göran berättar om en del märkliga (och jobbiga) färdsätt han gjort. Men det är de lite mer udda resorna som fångar mitt intresse. Ett av de mest underhållande färdsätten som han gett sig på är när Göran Lundin ska resa i Stålfarfars (Gustav Håkansson) anda, med andra ord en cykeltur genom Sverige, från norr, till söder.

Stålfarfar 1951

Det uppstod en del vedermödor under detta färdsätt. Cyklarna kärvar och går sönder, motvinden suger kraften ur dem, och efter de dagliga 8–10 timmars cykelpassen orkar de knappt sätta upp tälten. Sen kommer smärtorna i smalbenen. Bakom de cyklande kommer fotografen Erland bekvämt körande i följebilen. Det intressanta i dessa berättelser ligger inte i den bitvis plågsamma cykelturen, utan mer i de anekdoter som Göran berättar om de platser de stannar till vid och framför allt de människor de möter. När de kommer trakterna av Vårgårda stöter de ihop med Gösta ”Fågelum” Pettersson, som i lagtempo tillsammans med sina bröder tog OS-brons 1968.

Resandet tar död på fördomar
Under denna pandemi ska vi minnas de resor vi gjort och längta till framtida färdsätt. Därför fyller reportageboken ”Konsten att färdas” en viktig roll. Våra tankar växer när vi reser och vi inspireras över världens storlek. När vi färdas genom geografin upptäcker vi att människor ser annorlunda ut och vi lär oss om andra kulturer och folk. När vi reser öppnar vi oss för världen. När vi släpper rädslan för att våga ta del av nya idéer och tankar, kan vi se förbi varandras skillnader och lära oss något nytt. Resandet i alla dess former är nog den bästa utbildning vi kan få. Att färdas i vår värld är det bästa vaccinet mot fördomar och rasism.

Det finns många skäl till att läsa denna reportagebok. Det är en bok som efter genomläsning kan ligga framme på bordet i vardagsrummet, så att man emellanåt kan slå upp en sida och haka på nån av författarnas föreslagna resor. ”Konsten att färdas” är en läsvärd och intressant inspirationsbok för alla de som drömmer om framtida resor – men det är även en bok för alla de som av olika skäl inte längre kan ge sig ut världen.

/Kent Lundholm 2020-07-02

Om:

Göran Lundin, född 1950 i Skellefteå men uppvuxen i Umeå.

Göran Lundin

Efter journalistutbildningen och några år i Stockholm började köra buss. Något han fortsatt att göra i Skellefteå. Det var författare han skulle bli och det blev han också. Han har gett ut ett tjugotal titlar. Sedan blev han förläggare.

Erland Segerstedt född 1954 var under många år pressfotograf hos Folkbladet innan han blev frilansfotograf med basen i Skellefteå.

Minns kring foton

Av , , Bli först att kommentera 5

Påbörjade storstädningen, men efter en halvtimme blev jag istället sittande vid datorn, som vanligt, och kikade på en del gamla bilder. Den första bilden, som jag knäppte nån gång i mitten på 70-talet. På farstubron i kronotorpet i Bäckmyran. Där sitter pappa Nisse Lundholm, lite nedanför har pappas farbror Henry Lundholm satt sig.

Pappa Nisse och Henry   

Två fantastiska berättare, fenomenala på krydda sanningar med små diskreta lögner, allt för att locka fram några skratt. När Erik Lundholm, min farfar dog i kökssoffan, 1951 tror jag (Kräfta i magen) här i Bäckmyran, blev pappa familjeförsörjare till fem syskon och en sörjande mor. Då klev Henry fram och flyttade till Bäckmyran och tog sin bror Eriks roll och blev t.f ”farsa” därute i Baklandet. Henry lärde pappa att käfta emot kronojägarna och hur man smög in fackligt arbete på Domänverkets revir. Båda var Godtemplare och medlemmar i Logen Arvåns framtid. Naturligtvis medlemmar i Partiet. Båda borta för alltid.

 

Jag och kusin Sune

 

Jag och kusin Sune från Hacksjö några mil utanför Vilhelmina. Vi är på väg till jäkla kalas. Det syns på hatten som morsan brukade sätta på mig när jag skulle se respektabel ut. Minns att jag avskydde hattjäveln, särskilt när Sune aldrig behövde bära nån ful hatt.

Anar tidig vår i Bäckmyran. Fortfarande småkallt, men snön hade tinat bort.

 

Kanske skulle vi åka till Lycksele. Till farmor Stina och fika eller faster Inger och doppa bullar i starkt kaffe. Vi kunde även vara på väg till Godtemplarlogens möte i Arvån eller Ekorrträsk. Då skulle man sitta tyst,  knipa käft och anlända med hatt på huvudet. Tortyr för en ADHD-grabb (som jag var) som hade så förtvivlat svårt att sitta still.

Det var mycket roligare när vi åkte över stöttingfjället vintertid då vägen drevat igen och sikten var noll. Det snöde alltid då vi skulle åka till Hacksjö och hälsa på mormor och kusin Sune. Där fanns hemliga rum – hittade vi inte åt dem så skapade vi egna under täcken och filtar.

 

Terränglöpare i Hedlunda IF.

 

”Jag har sett att pojken eran omöjligt kan sitta still och att han springer omkring på myrarna eller i skogen som en osalig ande”, sa Herman Silén som bodde uppe på Berget. ”Jag skulle vilja lära honom att bli en god terränglöpare. Han har ovanligt långt löpsteg för att vara så mager och kortväxt.”

Tidigt 70-tal i Bäckmyran. Herman lärde mig intervallträning för att stå emot mjölksyran. Det var året innan jag skulle börja 7:an på Finnbacksskolan i Lycksele. Jag hade tränat hela sommaren. Från att ha varit en förvirrad ADHD-springare så blev jag snabbt målmedveten och började vinna tävlingar och i 18-20 års åldern var jag elitmotionär. I Lumpen sprang jag milspåret på I 20 på 37 minuter och 3 kilometer på 8,35. Senare ett millopp på 35,30. Tog DM-silver på 4000 meter.

Tack vare Herman blev jag så mycket bättre i min bitvis plågsamma ADHD. På senare år har det visat sig att hård löparträning ”botar” ADHD, eftersom Dopaminet pumpades ut i hjärnan efter målgång. Vi som har ADHD lider nämligen brist på just dopamin ”Lyckohormonet”. Först blev jag hög, sedan infann sig ett lugn och jag kunde faktiskt sitta still.

Sprang dagligen fram till jag var 30 år. Då började jag få ”ont” i hjärtat. Fick panikattacker ute i träningsspåret. Slutade tvärt  och har sen inte tagit många löpsteg.

Tre polare. Slutet på 80-talet. Vi levde livet. Alla tre sjuksköterskor: Lasse. LG och sen jag. Vi är på museet, försökte bygga upp lite andlig spänst mellan tokjobbandet i Mo i Rana och Arvidsjaur.

Vi tjänade sanslöst med pengar, upp mot 50 000 kr efter skatt (fria resor och gratis bostad) för 14 dagars raka dubbelpass (07.00-22.00). Vi var vrak när vi kom hem, men kunde då vara lediga ett par-tre månader. Passade mig perfekt som skulle bli författare.

 

Det var 1988, tror jag, mellan två arbetsresor till Norge, som Bonniers bjöd ner mig till Stockholm (flyg och hotell) för att diskutera utgivningen av min debutroman. Jag fick vingar. ”Men du måste fila lite på den bulnande undertexten,” sa Ola Larsmo. Va fan är det, tänkte jag. Men jag skrev om romanen på två veckor, utan att be typ dessa polare på bild läsa igenom texten. Icke, tänkte jag. Postade manuset och drog till Norge och tokjobbade. Jag var en trasa. Utarbetad och i väntans tider. Det skulle ju firas var och varannan dag nu jag skulle debutera på fina Bonniers. Sov än mindre. Så kom mitt manus tillbaka – med ett följebrev på tre sidor, där man återigen skrev om den där förbannade undertexten som störde min berättelse. Refusering. Panik. Jag hade ju berättat för halva Umeå om min kommande debut. Det snurrade om för mig och jag gjorde istället debut på akutpsyket.

Lasse och LG läste vidare till läkare. Jag omskolade mig till journalist och och åkte till ett Sovjetunionen i fritt fall. Jag skulle producera en film om bland annat barnhemsbarn och mentalvården. Det slutade med att jag och filmteamet blev jagade av ryska maffian. Skrev inget  på en massa år. Men så. 1998. Sa upp mig som kulturredaktör på Folkbladet för att skriva romanen ”Svin föder svin” (och bygga en boulebana). Debuterade 1999. Samma år som jag fick jobb som landshövdingens pressekreterare och fick besked att vi skulle få adoptera Hanna från Kina. Sen gick det utför för mig.

Nu orkar jag inte filosofera nåt mer kring gamla minnen.

 

Avslutar med en bild från slutet av 80-talet. En refuserad författare som slutat springa.

 

 

 

 

En duvas färd till himlen

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrivandet av romanen ”Älskade Ester”, den om Ester Nilssons liv fortskrider mot sitt slut. Den märkliga kvinnan som blev känd i Lycksele med omnejd under öknamnet Ester Duva. Kommer idag (hoppas jag) att att färdigställa den senaste versionen, den tionde tror jag. Sen har jag en genomkörare till, för att stryka lite till och kontrollera grammatiken och stavfelen som brukar gömma sig i textmassan – som omsluter cirka 500 sidor. Ja, sen ska ju förlagets korrektur rättas och förmodligen strykas ner. Hela romanprojektet lär ta hela detta år. Jo, det kräver sin man att skriva en roman om Ester Nilsson …

Ester Nilsson även kallad Duva.

Jag har aldrig lagt så mycket krut på en roman som på denna. I början skrev jag i ren skräck då jag förra sommaren var så dålig i min Parkinson att jag bara kunde hantera tangentbordet med mitt högra pekfinger. Var övertygad om att detta skulle bli det sista jag skrev – om jag ens hann skriva klart ”Älskade Ester” innan jag skulle förvandlas till en stenstod, en oförstådd runsten. Men i början av augusti justerade en läkare på Neurologen medicindoserna och jag blev piggare än nånsin. Dock med en malande tanke: Skynda på Kent! Du vet aldrig hur livet är tänkt att fortsätta. Jag ljuger inte om jag påstår att jag skrivit cirka 8-10 timmar precis varenda dag sen i juni 2019.

Nu tänker jag ta några veckors semester från romanen och låta den ligga till sig ett tag. Målet är att ge ut romanen våren 2021. Om inte den andra vågen slagit till … Intresset för denna roman har varit rekordstort och jag har aldrig omgett med så många skrönor, så mycket fakta och information i något av mina tidigare romanprojekt. Det har varit på gott och ont. Eftersom jag inledningsvis litade för mycket på några av uppgiftslämnarna, tog romanen ständigt nya riktningar. Höll på att bli galen. För varje sanning fanns där en annan sanning som gjorde att en av dessa sanningar rimligtvis måste vara en lögn, i varje fall en skröna eller ett ”planterat” minne. Det finns de som tvärsäkert påstår sig har besökt Ester i Nygård på 40-talet – då hon i själva verket flyttade till Lycksele 1929 och som sedan aldrig återvände till sina hemtrakter kring Knaften och Örån. På 40-talet var byggnaderna i Nygård rivna.

Skrivandet kan ha ett högt pris.

Som tur var klev några av mina läsare och vänner, även min förläggare, fram och menade att jag var tvungen att sätta ner fötterna och som författare till denna roman bestämma riktning och innehåll. I och med valet av romanen som form kan jag ju krydda sanningar med rena rama lögner, för att kunna dramatisera MIN berättelse om Esters liv. Precis som jag gjorde i romanen om Valfrid Johanssons liv: ”Konungarnas konung från Baklandet” (2006 Ord & visor förlag). Med min empatiska förmåga och mitt medlidande kom jag rätt så nära sanningen – samtidigt som det blev en jävligt bra roman.

Men tusan så det tar på kroppen och psyket att tränga in i en annan människas psyke, tankar och kropp. Ibland blir det rent av svårt att skilja på Jag och DU. Lena har storögt lyssnat på mig när jag emellanåt berättat hur jag frågat Ester om råd, om vad hon skulle ha sagt och gjort i en del knepiga partier i mitt skrivande. Harreligen, nu har han vorte tokut!

Jag skyr coronaviruset och värmen.

Skönt med en molnig och lite kallare dag. Värmeböljan höll på att dräpa mig. Var det inte coronaviruset som höll mig isolerad, var det nu den 30-gradiga värmen som tvingade mig att sitta instängd med två brummande fläktar riktade mot mitt skrivbord, så att pappersarken kom i rörelse och föll till golvet.

Lev väl!

/Kent.