Att vara ofärdig

Av , , Bli först att kommentera 6

Tröttheten påminner om en blöt, tung filt.

Sjukdom och smärta kan verkligen påverka ens tankar, liv och inte minst ens personlighet. Den skrattande Kent har blivit en sur gammgöbb, som inte har mycket gott att säga om livet här på jorden. Smärtan upptar varenda skrymsle i hjärnan och har spärrat vägen för den glädje som en gång gjorde mig så kreativ. Det jag skriver saknar spänst och i slutänden saknas den röda tråden.

Ofärdig
Efter en lång period med kraftiga parkinsonsmärtor (ländryggen, ljumskarna) och som om inte det vore nog – tillkommer ett par tunga ben. Jag håller på att bli långsam som den Ester jag så ofta skriver om. Min karma?

Dialektalt brukar man säga att ”han där ha vorte ofärdig”. Dålig på att färdas, förflytta sig, fått fel i benen. Kan det även betyda att jag inte blev färdiggjord i skapelseögonblicket; att Gud slarvade med sin Skaparyxa och högg snett – så att jag inte blev färdig att vara en männisch här nere på jorden?

Brist på sömn
Men så vaknade jag i går morse och hade varken värk och med ben som kändes färdiga och var lätta att förflytta. Den natten sov jag 5 timmar mot vanligtvis två-tre. Kroppen och hjärnan skrek efter vila och sömn. Men med Parkinson går det inte att dra några enkla slutsatser. Det handlar om bristen på transmittorsubstansen dopamin. Dopamin som styr muskelrörelserna, som belönar mig med glädje och njutning, håller på att utrotas.

Vi är omslutna av evigheten

Luktsinnet har pajat
Mitt lukt och smaksinne har försvunnit. Märkte det förra helgen då jag öppnade en burk surströmming – utan att känna minsta tillstymmelse av stanken från sur fisk. Stoppade ner näsan i burken. Nä, ingen avskyvärd lukt. Lena stod en bit bort med handen över mun och näsa. Det luktar lik, påstod hon. Jaså, svarade jag. Det luktar –  ingenting.

Begravning
Befinner mig i Skellefteå. I morgon stundar begravningen av Lenas syster Karin Berglund. För nåt år sen – en liten knöl i tjocktarmen. För några månader sedan syns en liten knöl i mitten av hjärnan. Nu är hon borta och ska ner i jorden.

Där hamnar vi alla en dag. Trots att vi alla delar vetskapen om att Döden väntar oss alla, så kan jag som individ försöka göra ett fåfängt uppror mot denna sanningens sanning och under några korta ögonblick inbilla mig att jag är undantaget från den regeln. Men jag vet ju att evigheten sluter sig kring min kropp och täpper igen alla flyktvägar. Det är väl denna insikt som ÄR meningen med livet. Livet är begränsat. Det tar slut en dag. 

Kärleken – och dess mening? Vi måste lära känna varandras innersta drömmar, för att kunna ge och ta. Först då når vi fram till varandra. Hur man nu gör? Kanske genom att fråga. Vi blir lätt till flytande öar. Där står vi på dess stränder och ropar till varandra. Våra rop når inte fram.

Göra uppror mot döden … Ganska meningslöst.

Ester lockade 300

Av , , Bli först att kommentera 10

Det var Cirka 300 firade Esterdagen i Öretorp – platsen där Ester Nilsson Duva födes 1896. När hon skulle fylla 6 år tackade pappa Gustav ja till arrendet Nygård. Den plats på jorden där det en gång måste ha regnat sten. Ester var naturligtvis närvarande. Bilden: Från Nygård där Ester bar sten i 20 års tid och gömde sig undan från de som tvångsomhändertog barn som var eljest. John Gunnar Jönsson och Knaftens intresseförening arrangerade Esterdagen.

.Det blev en lyckad och känslosam upplevelse. Det blev en värdig sorti i mitt författarskap.

Yr man lyssnar på resenär

Av , , Bli först att kommentera 10

Halv efter solhetta och bland post-it-lappar.

Efter att ha suttit på huk en timme och sorterat lagfarter, studerat kartor, läst hundratals post-it-lappar var jag tvungen att krypa in i köket och gripa tag i diskbänken för att ta mig upp på de ben som vägde si så där ett par ton – fick i mig ett par L-dopamintabletter. Smakar skit. Men de hjälper  mig att så sakta hasa mig in i arbetsrummet igen. Sex pärmar så gott som klara. Mitt litterära bokslut. I varje fall vad gäller Ester. Frågan är vad jag ska göra av all denna information jag samlat på mig under årens lopp. Skulle så gärna vilja finna en plats i Lycksele med omnejd; en plats där folk som är intresserade av foto+text pärmen där olika årgångar av hur Storgatan i Lycksele såg ut 1910, 1930, 1970 eller de ark med lyckselebornas tips om vad jag MÅSTE skriva om – eller varför inte ta del den utförliga instruktionen om huru man handhar en rubank.

Städa bilen
Stapplade i går ut till parkeringen med vattenhink, trasor, liten dammtrasor, sprejflaska med fönster-tvättmedel. 27 grader, minst.  Som parkinsonsjuk ska jag undvika att böja mig fram, då sjukdomen leder till blodtrycksfall. Tuppade av med huvudet under ratten när jag skulle dammsuga golvet. Yr. Fortsatte. Mekaniskt.

Svart för ögonen ett par gånger till. Ingen skyddande hatt (trots att ett tiotal snygga hattar ligger på  hyllan i hallen.) Det skulle ju vara fixat på några röda minuter. Törst – men allt jag tagit med mig i flytande form var den sprejflaskan med fönsterputs och grumligt vatten i hinken med såpa i. En dryg timme senare vacklar jag mot ingången  och vad mina sinnen uppfattar är där TRE dörrar. Chansar på den i mitten – men husnycklarna i bilen, någonstans …  Men bilen var i varje fall ren och fin.

Jag fattar inte …

Vatten – ahhh!
Hann dricka ett par liter vatten och byta kläder när det privata hemtjänstbolagets utsända kvinna ringde på dörren. En effektiv kvinna med ett väl utvecklat sinne för logistik. Prick två timmar (den tid jag betalar för) är tvätten torkad och elegant vikt, diskmaskinen tömd, golvet torkat, soporna bortburna. Hon tar sig tid att snacka en stund. Hennes berättelse gör mig tårögd.

Gummibåt över havet
Flykten från det nu glömda kriget i Syrien, där alla fortfarande skjuter på alla. Hennes beskrivning av hur familjen delade upp sig, så att intet alla skulle bli utplånade vid en missilattack. Föräldrarna döda. Systrarna flyr – åter uppdelade så att inte alla skulle drunkna under färden med gummibåt, först till Turkiet, sen till en Grekisk ö, efter det landvägen till Danmark och slutligen Sverige.

Allt hon har kvar är en dotter som hon erkänner sig överbeskydda. ”Det är ju bara jag kvar.” Nu tränar hon hinderbana, springer och klättrar för att klara proven till Polisskolan. Antagnings läger i september. Uppmuntrar henne att läsa mycket, ständigt prata svenska, att vara vaksam på hur vi infödda svenskar strör cynism kring oss och listigt stoppar in ironi mellan raderna. Jo då, det har hon redan märkt.

Rasismen gror
Jag skäms när hon berättar om den rasism, den främlingsfientlighet som drabbar lite varstans. Kommentarer, blickar. Hon är optimistisk, tålmodig. Hon har gjort en jävla resa. Är nu svensk medborgare och tror på det goda, det  kloka inom oss får oss tillslut att genomskåda Sverigedemokraternas dolda agenda. Jag säger inget i den frågan, då min tro på en sådan klokhet knappast finns.

Om hon inte blir polis, så skulle hon kunna åka runt i landet och berätta om sin resa.

Sverige är så vackert. Inga öknar. Inga krypskyttar, missiler. Innan hon går frågar hon: Varför är alla så glada över att Sverige blivit medlem i NATO? Det är en lång historia, svarar jag. I korthet sa jag något om att vi Storsvenskar har haft för vana att då och då banka in lite vett i huvudet på någon av de ryska furstarna. Problemet att det var på den rostiga svärdens tidevarv. Om dagens krigföring kan vi inget. Vi har inte ens några skyddsrum.

 

Alla drar till Nygård

Av , , Bli först att kommentera 10

Intresset växer och växer. Det kommer att bli fullt med folk som vill besöka Esters födelseplats och Nygård. John-Gunnar Jönsson och övriga i Knaftens Intresseförening har lagt ner många arbetstimmar på att blottlägga det igenvuxna arrendet Nygård och göra vägen körklar. Undertecknad ser fram emot att se Nygård och födelseplatsen Öretorp … som jag aldrig besökt – men skrivit en 600 sidor tjock roman om.

All ä bjudd! Glöm ej att förhandsbeställa tårta och kaffe.

 

Nu finns där en väg

Av , , Bli först att kommentera 8
Esters favorittårta

Prinsesstårta, o sä gött. Då ä jag å bjudd.

Det finns människor som lyser upp ett rum. Det finns de som släcker ljuset. Onekligen finns de som med sin blotta närvaro lockar fram godheten i oss människor, som med sin existens, levande eller döda, blir en bro mellan då och nu. Det är dem vi minns. Men de är ett fåtal.

När de dyker upp, blir synliga, så var rädda om dem; vårda dem ömt. Tyvärr tvingas ljusspridarna ofta att löpa gatlopp. Ett annat högt pris som de tvingas betala är ett utanförskap och en ensamhet.

Det är inte många människor, förutom en och annan kung eller upptäcktsresande, som 40 år efter sin död startar politisk debatter, vars tankar och ord ännu citeras. Ester är en sådan männisch. Hon kan locka fram det goda i folk, framkalla varma känslor och hjärtliga skratt.

Tårtan på bilden bakades hemma hos Bertil och Kerstin Holmberg i Nyåker när jag bjudd in mej hos de läsare önskade sig ett besök av författaren.

Fick ett oväntat samtal för nån vecka sedan. Det var den evigt unge John Gunnar Jönsson, mannen som gett idrottsföreningen Örån ett ansikte som hade ett viktigt besked. ”Nu är vägen upp till Esters Nygård körbar och lövslyet på tunet och kring husgrunden bortrensat.”

Ester på gamla dar.

I 27 år bar Ester sten från åkern och pärlandet, innan svälten höll på att dräpa henne och föräldrarna. Fattigvården tog dem till ett ålderdomshem i Lycksele. Året var1929. Ester var 32 år. Då låg Nygård i väglöst land. Nygård blev både Esters skydd och räddning, då fadern, Gustav Nilsson, gav tusan i att till kyrkan anmäla flytten från Öretorp. Ester var gömd och glömd. Riksarkivet hittade till slut en kyrkobok med årtalet när de flyttat till Nygård, Det var samma år som Fritz Johansson flyttade till Örträsk. Han lämnade ”stenhelvetet” i januari 1902 och familjen Nilson flyttade från födelse platsen i Öretorp till Nygård.

 

John Gunnar Jönsson

Nu finns där en väg … ”Kan du komma när vi ska öppna Nygård  för allmänheten.” Visst, det var ju givet. Jag förklarade att jag numer är nalta ofärdig i bena och kan endast en färdas längs plana ytor. ”Om så skulle vara, så bär vi dig.”

Den 5 augusti 13.00
Startar vi i Nygård, Stenriket
sedan finns det tårta och kaffe
att köpa i Öretorp.

Där ska blir det sång och musik och överraskningar

Detta händer 40 år efter hennes död. Hon vilar i en grav
som av kyrkan är kulturminnesmärkt – i all evighet.

Bilder från Nygård. Husgrunden är 7 x7 meter. En koja.

Vi ses!

 

 

En märklig tid

Av , , Bli först att kommentera 8

Ester och Konungen

Tung period. Trög i skallen, cement i skorna, strul på livets alla fronter. Men de tre senaste dagarna har jag åter kunnat skriva och då har jag kört hårt med filmmanuset. Har skrivit 60 minuter – men nu har jag filat på mallar, format, filat på dialogerna. Det tar så irriterande att skriva för film.

Sitter mest och jävlas med tabbar som ska sitta på millimetern. Varför då? Är det inte storyn som är viktigast? Nja … På ett par-tre ställen skriver man att det är för att filmmakarna är vana med att alla manus ska se ut exakt likadana … Ja, Ja.

Meddelande: Nu finns Konungarnas konung att beställa från förlaget.

ordvisor.se

Kontakta förlaget

 

 

Begravning i Lycksele. Jag och Hanna kvar i Umeå. All stress klippte benen av mig. Jag och Hanna ordnade en egen minnesstund.

Det är mycket nu

Av , , Bli först att kommentera 14

Fullt upp med att bju in mej hos främmen.

Ser att flitige Lundholm inte har bloggat på länge, men tiden vill inte räcka till. Jag fick lägga ner många timmar, dagar på bli av med asen som ID-kapat min mail-adress. Det verkar som tur är, som om de misslyckats med att komma över kortnummer, koder. Pengarna är kvar på banken. Men vem vet, om några månader dimper det ner räkningar från bilhandlare, utländska lyxhotell då IT-bovarna levt loppan i mitt namn.

Samtidigt plågade jag mig igenom en käk/tandoperation. En kirurg som var oppstillt i Vilhelmina höll på att dräpa mig (misstänker att han var en skogshuggare, som han sågade i min käke).

I den vevan dog mor. Hon rasade ihop på väg till sängen – sen aldrig mer. Pang bom och miljoner tankar och minnen raderades. Dubbla känslor. Sorg och ilska. Storebror och författaren skrev nekrologen, minnesorden som publiceras i VK/Folkbladet kommande måndag.

Till minne av min mor.

Mor spelar på sitt dragspel

Gunhild Lundholm, född Hansson 1934 i Hacksjö, Vilhelmina, avled hastigt den 22 april i sin bostad. Hon blev 88 år. Hon växte upp med fyra syskon och sina föräldrar. Livet kom tidigt att präglas av hårt arbete, men hon fann glädjen i musiken. Med sin gitarr och sitt dragspel slog hon följe med brödernas orkester. 16 år gammal blev hon kocka i väglöst land; en uppgift som krävde skinn på näsan.

En period strök och manglade hon lakan i Stora hotellets tvätteri. Sedan begav hon sig mot en utpekad plats: Bäckmyran, där hon blev hushållerska hos Filip Brändström. Två kilometer bort fanns hennes blivande make, torparen och skogshuggaren Nils Lundholm.

De gifte sig 1958 och gav livet åt tre barn: Kent f. 1958, Agneta f. 1960, Anneli f.1967.

Med åren skapade hon en färgsprakande, vacker trädgård. En plats för återhämtning. De dagar doften från hennes nybakade kanelbullar spred sig över trakten, var det fullt i köket. Alla fick en kopp kokkaffe och ett par kanelbullar. Där gjordes ingen åtskillnad. De som var eljest, och höll till i traktens utkanter, visste att även de var bjuda.

Men nog hade även mor sina trötta dagar, när hon försjönk i tystnad och ville vara i fred, då hon klapprade med stickorna och gick fyromfot i pärlandet och rensade ogräs. Dessa dagar kunde hon sitta i timmar vid orgeln och spela låtar från förr. Efter makens död 2003 lämnade hon Bäckmyran och flyttade till Lycksele. Ända in i sin död var det en hederssak att klara sig själv. På ålderns höst kände hon sig trygg med de människor inom vård och omsorg som hjälpte henne med det onda knäet och med hjärtat som brukade slå för fort.

Den sista av dagar hade hon klätt upp sig. Hon hade bjudit in grannarna på fika och därför lagt fram en påse med kanelbullar och några småkakor. Hon gick mot sängen för att vila en stund. Sen aldrig mer.

*

Tja, allt har sin tid. Det är bara att ta plats i kön. Nu längst fram.

Mot himmelriket.

LÅNGFILM OCH BJUDNINGAR
Har skrivit intensivt på långfilmsmanuset som ska vara klart vid årsskiftet. Det går långsamt framåt, snart är den första timmen klar. Ester ska börja i skolan.

Förutom det har jag haft fullt upp med att bju in mig hos några av mina trogna läsare. Jag bju tillbaka. Gratis. Torde vara en av ytterst få författare som gör sig till nasare i ord, och som slår sig ner i vardagsrummen hos okänt folk och läser högt ur Älskade Ester. Men vilken succé. Tre besök genomförda, tre kvar. Först ut var det i Brännland (se tidigare blogg).

Besök i Pepparkasbyn

Hemma hos Bertil och Kerstin.

Förra veckan åkte jag och Lena till Nyåker, till Kerstin och Bertil och ett tiotal av deras grannar och bekanta. Bertil som aldrig läst en roman i hela sitt liv, lånade en dag ”All världens lycka” av frun Kerstin.

Sedan var han fast. Han slukade mina övriga romaner och började sedan om med All världens lycka. Värt att belönas.

 

 

 

 

Det hela började med en impulshandling. Sent en kväll skrev Helena till mig och tackade för äventyret i min roman ”Älskade Ester” (Ord & Visor förlag. 2021) Hon hade hade högläst de 600 sidorna för maken Hans. ”Rösten har blivit hes”, skrev hon. Då flög det ur mig. ”Jomen, jag kommer förbi någon dag och hjälper dig att läsa högt för Hans.” På den vägen är det. Jag måste erkänna att jag var rejält nervös. Det är ju rena rama tokforen att bju in sä själv hos främmenfolke. Det blev en fantastisk eftermiddag.

Hemma hos Hans och …

… och Helena i Brännland.

ID-kapad av DarkNet

Av , , Bli först att kommentera 9

Det fattas ljus i mörkret

Skriver allt mindre mängd texter, då trögheten tagit tankar och kreativitet till fånga. Tre dagar, inte ett ord, men det har sin förklaringar. Det finns alltid en förhistoria till de berättelser vi tar oss an och stundom får för oss att tro att vi skapat något nytt. Trött och dagavill.

I början av förra veckan spatserade över Rådhustorget i centrala Umeå – förmodligen med  ett drag av högmod som ut smetat över ansiktet.

Morgonen förra fredagen började icke bra. ID-kapning och ett besked om att mina personuppgifter hamnat i DarkNet, en otäck plats vid sidan av internet och där man livnär sig hände på att stjäla uppgifter av naiva person, sedan börjat de att göra inköp i mitt namn. Räkningarna kommer till mig.. Då måste j vara på tårna och bestrida  fakturorna  och återsända dem i rekommenderade brev.

Det var inte allt .Hittade inte mina glasögon och min intelligenta TV gick inte att slå av. Snusdosan hade fått ben. Glasögnen. Ingen ro att skriva. Gömd och glömd för världen.

Under denna kaosartade dag ringde de från Lycksele lasarett och meddelade att mor var död. Hon hade tydligen nyss bytt om till finkläa då hon bjudit över grannarna på kaffe med doppa. Hon gick till sängen. Antingen rasade hon ihop efter en stunds vila elle så stöp hon å skall vid sängen. Hon bet sig fast vid tystnaden.

Svarte Petter mår gott.

Har mått uselt idag. Parkinson i precis hela kroppen.

Vilset ser jag mig omkring
En oändligt stor surmyr
vars gyttja  slutit sig kring skorna
Ingen karta, ingen kompass.
Spelar ingen roll,
För en hemlös ordnasare.

 

 

Långsamhetens lov.

Av , , 2 kommentarer 6

Mot himmelriket.

Skärtorsdagen. Häxornas dag. I varje fall om man var oppstillt i Baklandet, i byn som inte fanns, Bäckmyran. Mina småsystrar tyckte förstås det var kul att morsan målade deras ansikten, satte på dem varsin hilka, klädde dem i stora förkläden, stora skor. Jag gick inte fri. Även jag gjordes till häxa. Sedan gav vi oss ut på landsvägen, gick de två kilometrarna till Filip och Elon. Där väntade ett berg med godis och Tomtebrus (ett pulver som brusande löstes upp med vatten.) Smakade hallon.

En märklig tid i livet. Har det hänt? Människorna från den tiden har börjat blekna, både vad gäller deras utseende som deras röster. Dramat jag skriver på, släktens hemlighet, utspelades ett par kilometer bort, i Arvsele, i en bagarstuga. Inget som jag fick veta förrän jag var sjutton år.

Är trött. Saknar ork. Får ingen hjälp. Skrev ett brev till min parkinsonläkare som inom loppet av tio minuter totalt ändrade strategi. Först skulle jag bege mig till akuten för att den vägen bli inlagd på neurologen. Sedan ändrade han det till att han skulle ringa mig under tisdagen eller onsdagen, för att sedan överlåta ärendet till en av sjuksköterska. Inte i fan ringde någon. Får väl som vanligt behandla mig själv.

Har gjort mitt ”hembesök” hos ett par i Brännland och åtta av deras vänner. Du som vill se bilder och läsa om denna begivenhet klickar HÄR.

I morgon: Långfredagen. Kristi lidande, död – och i slutänden återuppståndelse. Allvarsamt, Då ska vi äta ägg och klä björkris med färgat du. Så gjorde vi Baklandet, förr i tin.

Min småroliga uppgift

Av , , Bli först att kommentera 8

Vem fan är detta?

Om man ska bli författare, leder det till att man på ett eller annat sätt lär känna sig själv. Det går inte skriva trovärdiga romaner och samtidigt förneka den person som parkerat i min kropp. Dessutom använder man sig av egna erfarenheter i skrivandet, den kunskap som man ser var gång en blick kastas över axeln. Men vad är att ”lära känna” sig själv? Äre nödvändigt? Kan jag lura mig själv genom att påstå att gubben i min spegelbild påminner om en bekant som jag då och då har stött ihop med. Nja, då är man inte ärlig.

Det torde väl vara så att man istället försköna bilden av sig själv. ”Jodå, gammgöbbben däri spegeln jer ju jävligt välhadd å småsnygg, å var gång han öppen käften så flyg  hä visdom ut över väla.” 

Detta med att förstå sig själv är en grannlaga uppgift. En människa kan vara ömtåligare än man tror. Att lära känna sig själv, att förstå sina innersta tankar, sina känslor, kan ju för bövelen ta ett helt liv. Det blir ingen tid över till att leva livet – då man är fullt upptagen med att studera sitt navel ludd.

Jag har  slösat bort många år av mitt liv för att försöka FÖRSTÅ och LÄRA KÄNNA mig själv. Nu sitter jag här, gammal i förtid, och undrar vem han vid datorn, han som skriver dessa rader är för en lönndryg jävel?

Det är lättare än du tror att gå vilse längs stigen som sträcker sig mellan öronen.

Kan jag springa ifrån mig själv?

Jag vill nog påstå att jag som författare lärt mig ohyggligt mycket mer om omvärlden, än vad jag lyckats gräva fram om mig själv. Jag har under mitt något förkortade liv mest ägnat mig åt detaljer som jag skrivit ner i små svarta anteckningsböcker.

Vi människor är ju så måna vara attraktiva i andras ögon.

Jag föddes impulsiv, snabb och trög på en och samma gång. Jag började fantisera merparten av dygnets timmar, och vann fördelar då jag förställde mig. Särskilt lyckat är det att vara ständigt smårolig. Då tar man sig själv på mindre allvar.

Senare i livet kom jag, genom mitt skapande, att träna upp min kreativitet. Detta har gett mig förmågan att skapa nytt, lösa problem. Sägs det … Min kära tycker att jag blivit en bakåtsträvare, en bitter gubbe som får åt nerverna vid minsta lilla motstånd. Det beror i så fall på sjukdomen. Det sägs att Parkinson till slut raderar ut den ursprungliga personligheten.

När det gäller skrivandet, så är frågan jag måste besvara denna: Varför i helvete har jag nedtecknat alla dessa meningar, dessa plattityder, tomma ord. Men … Hallå, hallå! Jag har ju även skrivit några rader som kan bli odödliga. Nåväl, dagen jag vet varför jag skriver, så vet jag vad jag ska skriva härnäst. Om jag är vid liv så länge.

Jag skriver för att … Jag skriver med ambitionen att vara smårolig. Tja …