Ester och Konungen

Tung period. Trög i skallen, cement i skorna, strul på livets alla fronter. Men de tre senaste dagarna har jag åter kunnat skriva och då har jag kört hårt med filmmanuset. Har skrivit 60 minuter – men nu har jag filat på mallar, format, filat på dialogerna. Det tar så irriterande att skriva för film.

Sitter mest och jävlas med tabbar som ska sitta på millimetern. Varför då? Är det inte storyn som är viktigast? Nja … På ett par-tre ställen skriver man att det är för att filmmakarna är vana med att alla manus ska se ut exakt likadana … Ja, Ja.

Meddelande: Nu finns Konungarnas konung att beställa från förlaget.

ordvisor.se

Kontakta förlaget

Begravning i Lycksele. Jag och Hanna kvar i Umeå. All stress klippte benen av mig. Jag och Hanna ordnade en egen minnesstund.

Fullt upp med att bju in mej hos främmen.

Ser att flitige Lundholm inte har bloggat på länge, men tiden vill inte räcka till. Jag fick lägga ner många timmar, dagar på bli av med asen som ID-kapat min mail-adress. Det verkar som tur är, som om de misslyckats med att komma över kortnummer, koder. Pengarna är kvar på banken. Men vem vet, om några månader dimper det ner räkningar från bilhandlare, utländska lyxhotell då IT-bovarna levt loppan i mitt namn.

Samtidigt plågade jag mig igenom en käk/tandoperation. En kirurg som var oppstillt i Vilhelmina höll på att dräpa mig (misstänker att han var en skogshuggare, som han sågade i min käke).

I den vevan dog mor. Hon rasade ihop på väg till sängen – sen aldrig mer. Pang bom och miljoner tankar och minnen raderades. Dubbla känslor. Sorg och ilska. Storebror och författaren skrev nekrologen, minnesorden som publiceras i VK/Folkbladet kommande måndag.

Till minne av min mor.

Mor spelar på sitt dragspel

Gunhild Lundholm, född Hansson 1934 i Hacksjö, Vilhelmina, avled hastigt den 22 april i sin bostad. Hon blev 88 år. Hon växte upp med fyra syskon och sina föräldrar. Livet kom tidigt att präglas av hårt arbete, men hon fann glädjen i musiken. Med sin gitarr och sitt dragspel slog hon följe med brödernas orkester. 16 år gammal blev hon kocka i väglöst land; en uppgift som krävde skinn på näsan.

En period strök och manglade hon lakan i Stora hotellets tvätteri. Sedan begav hon sig mot en utpekad plats: Bäckmyran, där hon blev hushållerska hos Filip Brändström. Två kilometer bort fanns hennes blivande make, torparen och skogshuggaren Nils Lundholm.

De gifte sig 1958 och gav livet åt tre barn: Kent f. 1958, Agneta f. 1960, Anneli f.1967.

Med åren skapade hon en färgsprakande, vacker trädgård. En plats för återhämtning. De dagar doften från hennes nybakade kanelbullar spred sig över trakten, var det fullt i köket. Alla fick en kopp kokkaffe och ett par kanelbullar. Där gjordes ingen åtskillnad. De som var eljest, och höll till i traktens utkanter, visste att även de var bjuda.

Men nog hade även mor sina trötta dagar, när hon försjönk i tystnad och ville vara i fred, då hon klapprade med stickorna och gick fyromfot i pärlandet och rensade ogräs. Dessa dagar kunde hon sitta i timmar vid orgeln och spela låtar från förr. Efter makens död 2003 lämnade hon Bäckmyran och flyttade till Lycksele. Ända in i sin död var det en hederssak att klara sig själv. På ålderns höst kände hon sig trygg med de människor inom vård och omsorg som hjälpte henne med det onda knäet och med hjärtat som brukade slå för fort.

Den sista av dagar hade hon klätt upp sig. Hon hade bjudit in grannarna på fika och därför lagt fram en påse med kanelbullar och några småkakor. Hon gick mot sängen för att vila en stund. Sen aldrig mer.

*

Tja, allt har sin tid. Det är bara att ta plats i kön. Nu längst fram.

Mot himmelriket.

LÅNGFILM OCH BJUDNINGAR
Har skrivit intensivt på långfilmsmanuset som ska vara klart vid årsskiftet. Det går långsamt framåt, snart är den första timmen klar. Ester ska börja i skolan.

Förutom det har jag haft fullt upp med att bju in mig hos några av mina trogna läsare. Jag bju tillbaka. Gratis. Torde vara en av ytterst få författare som gör sig till nasare i ord, och som slår sig ner i vardagsrummen hos okänt folk och läser högt ur Älskade Ester. Men vilken succé. Tre besök genomförda, tre kvar. Först ut var det i Brännland (se tidigare blogg).

Besök i Pepparkasbyn

Hemma hos Bertil och Kerstin.

Förra veckan åkte jag och Lena till Nyåker, till Kerstin och Bertil och ett tiotal av deras grannar och bekanta. Bertil som aldrig läst en roman i hela sitt liv, lånade en dag ”All världens lycka” av frun Kerstin.

Sedan var han fast. Han slukade mina övriga romaner och började sedan om med All världens lycka. Värt att belönas.

Det hela började med en impulshandling. Sent en kväll skrev Helena till mig och tackade för äventyret i min roman ”Älskade Ester” (Ord & Visor förlag. 2021) Hon hade hade högläst de 600 sidorna för maken Hans. ”Rösten har blivit hes”, skrev hon. Då flög det ur mig. ”Jomen, jag kommer förbi någon dag och hjälper dig att läsa högt för Hans.” På den vägen är det. Jag måste erkänna att jag var rejält nervös. Det är ju rena rama tokforen att bju in sä själv hos främmenfolke. Det blev en fantastisk eftermiddag.

Hemma hos Hans och …

… och Helena i Brännland.

Det fattas ljus i mörkret

Skriver allt mindre mängd texter, då trögheten tagit tankar och kreativitet till fånga. Tre dagar, inte ett ord, men det har sin förklaringar. Det finns alltid en förhistoria till de berättelser vi tar oss an och stundom får för oss att tro att vi skapat något nytt. Trött och dagavill.

I början av förra veckan spatserade över Rådhustorget i centrala Umeå – förmodligen med  ett drag av högmod som ut smetat över ansiktet.

Morgonen förra fredagen började icke bra. ID-kapning och ett besked om att mina personuppgifter hamnat i DarkNet, en otäck plats vid sidan av internet och där man livnär sig hände på att stjäla uppgifter av naiva person, sedan börjat de att göra inköp i mitt namn. Räkningarna kommer till mig.. Då måste j vara på tårna och bestrida  fakturorna  och återsända dem i rekommenderade brev.

Det var inte allt .Hittade inte mina glasögon och min intelligenta TV gick inte att slå av. Snusdosan hade fått ben. Glasögnen. Ingen ro att skriva. Gömd och glömd för världen.

Under denna kaosartade dag ringde de från Lycksele lasarett och meddelade att mor var död. Hon hade tydligen nyss bytt om till finkläa då hon bjudit över grannarna på kaffe med doppa. Hon gick till sängen. Antingen rasade hon ihop efter en stunds vila elle så stöp hon å skall vid sängen. Hon bet sig fast vid tystnaden.

Svarte Petter mår gott.

Har mått uselt idag. Parkinson i precis hela kroppen.

Vilset ser jag mig omkring
En oändligt stor surmyr
vars gyttja  slutit sig kring skorna
Ingen karta, ingen kompass.
Spelar ingen roll,
För en hemlös ordnasare.

Vem fan är detta?

Om man ska bli författare, leder det till att man på ett eller annat sätt lär känna sig själv. Det går inte skriva trovärdiga romaner och samtidigt förneka den person som parkerat i min kropp. Dessutom använder man sig av egna erfarenheter i skrivandet, den kunskap som man ser var gång en blick kastas över axeln. Men vad är att ”lära känna” sig själv? Äre nödvändigt? Kan jag lura mig själv genom att påstå att gubben i min spegelbild påminner om en bekant som jag då och då har stött ihop med. Nja, då är man inte ärlig.

Det torde väl vara så att man istället försköna bilden av sig själv. ”Jodå, gammgöbbben däri spegeln jer ju jävligt välhadd å småsnygg, å var gång han öppen käften så flyg  hä visdom ut över väla.” 

Detta med att förstå sig själv är en grannlaga uppgift. En människa kan vara ömtåligare än man tror. Att lära känna sig själv, att förstå sina innersta tankar, sina känslor, kan ju för bövelen ta ett helt liv. Det blir ingen tid över till att leva livet – då man är fullt upptagen med att studera sitt navel ludd.

Jag har  slösat bort många år av mitt liv för att försöka FÖRSTÅ och LÄRA KÄNNA mig själv. Nu sitter jag här, gammal i förtid, och undrar vem han vid datorn, han som skriver dessa rader är för en lönndryg jävel?

Det är lättare än du tror att gå vilse längs stigen som sträcker sig mellan öronen.

Kan jag springa ifrån mig själv?

Jag vill nog påstå att jag som författare lärt mig ohyggligt mycket mer om omvärlden, än vad jag lyckats gräva fram om mig själv. Jag har under mitt något förkortade liv mest ägnat mig åt detaljer som jag skrivit ner i små svarta anteckningsböcker.

Vi människor är ju så måna vara attraktiva i andras ögon.

Jag föddes impulsiv, snabb och trög på en och samma gång. Jag började fantisera merparten av dygnets timmar, och vann fördelar då jag förställde mig. Särskilt lyckat är det att vara ständigt smårolig. Då tar man sig själv på mindre allvar.

Senare i livet kom jag, genom mitt skapande, att träna upp min kreativitet. Detta har gett mig förmågan att skapa nytt, lösa problem. Sägs det … Min kära tycker att jag blivit en bakåtsträvare, en bitter gubbe som får åt nerverna vid minsta lilla motstånd. Det beror i så fall på sjukdomen. Det sägs att Parkinson till slut raderar ut den ursprungliga personligheten.

När det gäller skrivandet, så är frågan jag måste besvara denna: Varför i helvete har jag nedtecknat alla dessa meningar, dessa plattityder, tomma ord. Men … Hallå, hallå! Jag har ju även skrivit några rader som kan bli odödliga. Nåväl, dagen jag vet varför jag skriver, så vet jag vad jag ska skriva härnäst. Om jag är vid liv så länge.

Jag skriver för att … Jag skriver med ambitionen att vara smårolig. Tja …

Varde ljus!

Gick i natt mellan rummen, två till antalet. Lägg lägg ett kök och en toalett, så kommer man under en natt lätt upp i ett par mil. Jag tänker bättre när jag går. Sov en timme i natt, mellan tolv och ett, resten av tiden funderade jag på var min kreativitet tagit vägen, alltså förmågan att tänka nytt, att uppfinna ett par nya karaktärer ur ingenting. Jag har under ett drygt år haft tre, ibland fyra, projekt på G. Detta i tron finna fram till den text som ska bli en publicerbar roman eller en självbiografi. Nu är det bara filmmanuset kvar. Skrivit cirka 40 minuter av ett manus som som landar kring två timmar och en kvart. För att någorlunda följa de dramaturgiska regelverket (som är är hämmande) bygger jag en värld i världen, alltså utanför de 600 sidor som är omfånget på Esterboken. Mariaboken har jag i skallen, men däruppe flyter floder med sirap fram i knapp styrfart. Brist på dopamin.

Parkinson ligger i för att dräpa allt dopamin som finns i hjärnan. Denna substans sköter om kontrollen av våra kroppsrörelser, men som även är kopplad till hjärnans belöningssystem. Det som får oss att uppleva glädje, lust och njutning. Bristen på dopamin gör oss långsamma och med tiden kan det bli långt mellan skratten. TYSTNADEN. Men underskatta aldrig tankens kraft. Vi mår bättre av fysisk träning då rörelser frigör dopamin. Genom att träna upp vår kreativitet och förmågan att tänka NYTT (eljest) kan vi locka fram dopaminet ur sina gömslen. Dessutom stärker det självkänslan. Kreativitet är VÅR INNEBOENDE förmåga att skapa något helt nytt.

Det gör vi genom våra livserfarenheter. ALLA människor är kreativa, men det krävs regelbunden träning. Kanske var det dopamin jag letade under nattens vandring? När vi skapar och är kreativa så ökar dopaminet, samtidigt som stresshormonet kortisol minskar. Det spelar ingen roll vad du skapar, inte heller om du är ett proffs eller är en glad amatör. Det blir samma reaktion i hjärnan.

Källargubben och Svarte Petter.

Snart Littfest i Umeå. Är för ofärdig för att orka trängas i Väven. Inte länge sedan jag var en av deltagarna och satt på scenen i Äpplet . Jag och Jögge Sundkvist samtalade om min roman om Ester Duva. Fullsmockat. Jag var en i gänget, vilket kändes bra. Beröm och bekräftelse skakade fram det dopamin som gömde sig i hjärnans vindlingar. Läste i Lokaltidningen att arrangörerna låtit tillverka en kortlek bestående av författare från den norra landsändan. Jag får vara nöjd med att ha blivit utsedd till Svarte Petter. Ett underskattat kortspel.

Vilken respons jag fått på min småknasiga idé om att bju hem mej till några av mina trogna läsare.  Min impulsiva del av min hjärna och personlighet, ADHD-delen, fick en idé. Kvinnan tackade för underhållningen. Hon hade läst mina sju romaner högt för sin make. ”Vi har skrattat och gråtit. Nu är min röst slut.” För tusan, jag kommer hem till er och läser en timme.” Gamlingarna jublade. Om två veckor påbörjar ska jag min resa mellan olika vardagsrum, där jag slå mig ner och läser högt ur Älskade Ester. Kön växer dag för dag. Jag tvingas välja. Får inte hamna i stressträsket och bli liggande igen. Men jag har så innerligt saknat mötet med mina läsare. Ska bli roligt – och nervpirrande.

”Det var en gång …”

Att bju in sej hos okänt folk och läsa högt i deras hem, torde vara unikt. Det är spännande med högläsning. Det sker något med oss människor. Det sitter väl i generna, nedärvt från tiden då människan strövade på savannerna och om kvällarna satt kring lägerelden – och berättade för varandra. Då fanns inga pennor, inget papper. Berättelserna fanns inuti människorna.

Nu ska jag gå en sväng  – på toa.

Har ingen lust, ingen ork.

Har hamnat i en grop. Ligger där och vilar, tar igen mig. Det har varit ett jävla spring hos läkare, sköterskor och apoteket. Känner mig utbränd. Skriva litterärt går då rakt inte, trots att jag har drivor av texter som jag borde gå igenom. Om jag försöker att skriva, så fastnar jag mellan orden, får för mig att allt jag skriver ska hålla … Nobel prisklass. Även inläggen på facebook..

Varje text, även inlägg på Facebook, ska vara av högsta litterära klass. Börjar rätta små stavfel, sedan kastar jag om hela stycken, ändrar ingressen, och då har det gått tre timmar. Jag sitter där med en text jag inte förstår. Skrev en krönika till Lokaltidningen, en betraktelse över hur vi lite vi vet om varandra och tog som exempel John Olson, född i Mesele, en släkting, en bror till farmor. En orolig själ som drog till Amerika och hamnade på Västfronten under första världskriget. Det tog mig tre dagar, typ fem-sex timmar per dag. Brukar i vanliga fall ta 2-3 timmar att skriva en krönika på 2800 tecken inklusive mellanslag.

Skrivkramp? Har råkat ut för det en gång tidigare. Det var efter ha skrivit ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006. En roman som fick strålande recensioner. En tidning menade den var årets bästa roman. Det tog sex år innan jag vågade skriva en ny roman. Kraven var höga. Påminner om de krav som jag känner inför skrivandet av en roman efter Älskade Ester – som är mitt livs roman. Jag har ju själv sagt: ”Jag kommer aldrig att kunna skriva lika bra som i den boken”.

Det finns med all säkerhet ett samband mellan bristen på dopamin, som uppstår när Parkinson tar död på de nervceller som tillverkar dopamin. Dopamin har en viktig roll när vi belönas med glädje och känner njutning. Är likgiltig i det fallet. Möjligtvis att jag tokskrattar åt min spegelbild.

Min senaste hatt

Det enda som får mig att ana något som påminner om välbefinnande, är när jag tar på mig någon av hattarna jag införskaffat. Det är inte klokt. Inbillar mig att hatten håller ihop skallen. Utan hatt sväller skallen, vecklar ut sig till en ballong, så att jag flyger väg. för att sedan landa på månens baksida….

Klev upp 03.25, satte mig och skrev det följebrev som ska skickas med min ansökan om ett stipendium. Det är Författarfonden som ska ha en kort sammanfattning. Denna sida i A4 format har jag säkert skrivit om (räknar ark i papperskorgen) elva gånger. Elva gånger! Ska skicka iväg hela rasket i afton. Annars sitter jag med texten till den första mars – deadline.

Långvarig smärta leder ofta till depression. Kan vara så. Jag har varit befriad från den i ett par veckor, men i förrgår högg det till i ryggen. Gick och la mig vid sjutiden. Vaknade 03.25, klev upp … Se där cirkeln är sluten. Känns som i filmen ”Måndag hela veckan.” Äsch.

(Denna text genomläst EN ENDA GÅNG.)

Kallt och dragit. Bostaden går verkligen in för att profilera sig som ett bolag där miljön ska komma i första hand. Bilplatsen har tvingas säga upp, så att hyran av en stolpe lär mångdubblas. Jag är så svagbent att inte orkar gå till den plats där all min överblivna mat ska samlas. Det blir en uppgift för mina gäster.

Det klart att de undviker att besöka mig, när jag bjuder på rutten mat ur papperspåsar som är fulla med bananflugor.

Mångdubblas p-platserna så måste jag på sikt göra mig av med min fina lilla bil – den som jag tar mig till matbutiken med och åker till veckans Gubbfika. Alla människor är inte lika pigga och raska som Bostadens miljöplanerare.

Marken under mig sluttar brant. All energi slukas av smärtan. Orkar rakt ingenting.

Vad gäller den så kallade vårdapparaten, så har den i mångt och mycket anammat Tystnadens strategi.  De kniper käft till dess patienten blivit nergrävd i vigd tjälfrusen jord.

Lev väl.