Ester-dagen och usla dialoger

Har återvänt från AIK-Land efter en lugn, skön helg hos min Älskade. Har varit Parkinsonsvag i benen ett par veckor och detta faktum tvingar mig att använda  rollatorn utomhus. Att färdas fram geografin styrande på en rollator av senaste modell och med det raspande lätet från skosulorna jag dra efter mig, är nog bland det mest osexiga en man i min ålder kan tänka sig. Lever ett relativt fritt tankeliv inne i skallen, medan det yttre livet får mig att framstå som en man som gjort sitt. På alla plan. Vem tar mig på allvar?

Finkultur är fin!

Det finns väl de bland kultureliten som menar att jag icke ska tas på allvar längre, inte ens när min senaste roman fått en lysande recension:

”Älskade Ester”
Fyra  + + + + av fem möjliga
av de svårflörtade lektörerna på BTJ. 

Jag ler inåtvänt, smått elakt, och kliver in bland mina ord och meningar; gömmer mig i en skog av metaforer och stavar tyst till: Den övergivnes bitterljuva hämnd.

Skriv en bok själv, era jäkla slöfockar!

Å nu över till nåt helt annat:

 ESTERDAGEN
Den 10 juni i Lycksele
Ruselegården, Gammplatsen
11.00 – 14.00

Jag ska sitta utanför, eller inne i Ruselegården, beroende på vädret och signera böcker till hugade köpare. Besökarna kan beställa kokekaffe och och en ”Esterbakelse” i fiket. Ester älskade prinsesstårta och lär ha ätit en och annan tårtbit då hon deltog i 2000-3000 begravningar och lika många minnesstunder.

Jag fick frågan vilken maträtt som kunde förknippas med Ester?

Tja, hon var allätare, men något seg kött kan hon knappast ha njutit av, tandlös som hon var. Men eftersom hon vid flera tillfällen smugglade in fläskpalt i sin rutiga handväska på ålderdomshemmet, lär hon ha gillat palt. Så palt blir det det till lunch.

Bakom mig står teven på: En svartvit gammal seg svensk film från 40-talet som visas på grund av programmakarnas usla fantasi; en film för de som förlorat hoppet under pandemin. Hör med ena örat hur karaktärerna säger den ena meningslösa repliken efter den andra. Inte nog med att svenska filmer från den tiden inte hade någon vettig handling, de talade på samma sätt som från en teaterscen: Halvskrikande, högtravande.

Då ringer en man från landets södra delar, tror jag jag. Han vill prata om en blogg jag skrivit. Nu åker jag på en avhyvling för nåt dumt jag skrivit, tänkte jag. Men så var inte fallet. Det var en mycket trevlig äldre herre som ville berömma mig för min raljerande och bitska blogg om de irriterande reklamavbrotten. En blogg jag skrev 2018. (Herregud, mitt bloggande håller på att göra mig odödlig).Han höll med mig om att reklamen är fördummande och synnerligen irriterande. Han håller på att spricka av ilska var gång de bryter för reklam. Vi är rörande överens att TV 4 är värst och att den kanalen borde bojkottas.

Jag berättar om dagens blogg, om de usla dialogerna i gamla svenska filmer. Han lär mig att på den tiden spelades ljudet in i mono. Då gick det inte att prata i mun på varandra – utan att skådespelarna fick tala en och en. Jag förstår. Då blir det inga dynamiska dialoger.

I gengäld håller jag en kort kurs i ämnet ADHD; vi med usel koncentrationsförmåga och dåligt arbetsminne. När TV4 bryter En Beck-film efter 45 minuter och kör ett halvtimmes långt uppehåll, så  har vi med ADHD sen länge bytt kanal, eftersom vårt dåliga arbetsminne gjort att vi glömt inledningen på Beck-filmen. Vi minns inte ens att det var en Beckfilm. Men det skiter TV 4 i – trots att vi är upp mot 200 000 med ADHD som vid det laget bytt kanal.

Nu ska jag jobba med min webb – en webb som ska bli världens mest innehållsrika i Övre Norrland.

Kolla in vad den har vuxit: kentlundholm.com

Tjena!