Gubbar ska pinas

Vaknade som vanligt vid tresnåret. Med värk. Upp och skaka liv i parkinsonkroppen. Stel som en … staty. Ska av kommunen få biståndshjälp med tvätt, stryka skjortor, tvätta kläder och bära ut soporna. Förutom mina resor kors och tvärs i inlandet, då jag passerar någon av de surmyrar där Linné en gång passerade och spanade efter växter som han kunde kategorisera. Var det på en surmmyr han kom på att han även kunde kategorisera människoraserna? Därmed skapade han rasismen.

Försöker att plita var dag på ett treatment som sedan ska bli ett filmmanus. Men det är inte lätt att välja ut två timmar ur de 600 sidorna, som i lästid blev 20 timmar när ljudboken lästes in. Dessutom skriver jag på något som till det yttre liknar en självbiografi, i så fall del två.

Bokpratare i bullrig miljö.

Har blivit en troglodyt. Lämnar jag grottan, så är det för att bli körd till något föredrag jag ska hålla, eller så till lill-konsum här på Ersboda, för att köpa yoghurt.

Fast i onsdags fick jag träffa mina vänner i bokcirkeln ”Bokpratarna”. Dock var Gotthards krog lite för surrigt för min hjärna, som gång på gång slog på knappen ”Off” – då missade jag fem minuters prat. Kommer på efterkälken. Brist på dopamin, förstås som det råder i min parkinsonhjärna.

Inte får jag någon hjälp av vården. Ses väl mest som en lat tjockis.

Skynda, skynda …

Lördag idag? Beställde i går natt på rean en komplett podcastutrustning, så att jag kan bjuda in gäster och föra intressanta, publikfriande resonemang med: ”Äldre män minns böcker de glömt.” ”Äldre män bör använda käpp.” ”Äldre män förfasas över dagens ungdom.” Nåt sånt.

Nä, nu måste jag gympa lite. Höga upphopp, lyfta hantlar – om nu ryggen tillåter det. Jag har ju annars komahojen att trampa på. Åka cykel liggande och drömma om riktiga cykelturer när den varma vinden kupar sina händer kring min kinder.