I snigelfart

Dis och grått. det är en dag när livet går i knapp styrfart. Skulle jag anta en annan varelses form så bidde jag väl en snigel. Men alla har vi väl sådana dagar. Jag tog nog väldigt mycket stryk rent psykiskt när jag under fyra veckor kämpade med att vänja vid en medicin som jag i slutänden inte tålde. Avbröt försöket i söndags. Har i två dagar sökt min läkare för att berätta vad som hänt, men han verkar ha flytt landet.

Just i denna dag är jag less på att vara beroende av vården, att tvingas äta denna stora mängd av piller och att jaga läkare för att få recepten förnyade. Men jag inser ju att jag är tvungen att förlita mig på läkarna, psykologerna, sjukgymnasterna, arbetsterapeuterna och många fler för att hålla mig vid liv så länge som möjligt. De alla flesta är ju fantastiska, men så finns det förstås ett och annat stolpskott. Man ska ju aldrig acceptera att bli dåligt bemött, utan man ska se till att skydda sig själv och sätta gränser, men ibland har man inte orken att stå emot och försvara sig. Man är för trött, för svag. Man är sjuk.

Min kreativitet är som bortblåst. Elva rader på fyra veckor. Med den takten torde romanen vara klar om tjugo år. Till kreativiteten är arbetsglädjen knuten; man skriver i pur och ren glädje. Så har jag skrivit alla mina romaner. Det är en myt att en författare sitter i en mörk lya, djupt deprimerad, och skriver i hopp att se nåt slags ljus. I en depression skriver man inte mycket. Nu är inte jag deprimerad, utan all min energi har gått till att stå ut med biverkningarna av den nya medicinen. I fyra veckor har jag mått pyton. Därav mina elva rader.

För övrigt är det så att om ens värderingar blir ytliga blir också livet ytligt. Vi förlorar våra konturer.