Sveket mot Landsbygdskommunerna har pågått länge

Per-Ola Moström försöker i en debattartikel i VF 13 dec. ge sken av att det är alliansregeringen som utarmar landsbygden. Tyvärr är sanningen att utarmningen pågått under de senaste 60 åren och alla vet vi vilka som i huvudsak alltid varit i regeringsställning både i riket och i norra Sveriges regioner/landsting under den perioden. Det är socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna som senare blev vänsterpartiet, som krampaktigt hållit i rodret på de flesta nivåer.

Däremot var det en period under 1970-talet, det talades om gröna vågen, då faktiskt befolkningen ökade ute i landsbygdskommunerna däribland min egen kommun, Robertsfors. Vilken roll den borgerliga regering som tillträde 1976 och regerade fram till 1981, hade i detta låter jag vara osagt. Däremot tycker jag mig minnas att den då tidigare omtalade flyttlasspolitiken minskade i omfattning.

När sedan Per-Ola Moström med siffror försöker beskriva att glesbygdskommunerna har fått mindre pengar från staten sedan 2006 så glömmer han berätta att statsbidragen är knutna till antalet invånare, antalet barn i förskola, grundskola, gymnasieskola m.m. Eftersom invånarantalet tyvärr fortsätter minska i de flesta av länets kommuner och detsamma även barnen i grundskolan och gymnasieskolan så är det inte konstigt att bidraget nominellt blir mindre.

Den största förloraren av alliansens politik är Robertsfors kommun enligt Per-Ola Moström. Det är då lite märkligt att vår kommun under alliansregeringen lyckats med att vända skutan på rätt köl och sedan år 2005 och fram till nu har vi förbättrat kommunens ekonomi och ökat det egna kapitalet med runt 53 miljoner kronor. Vi har under mer än 10-års tid varit medvetna om att vår kommun varit missgynnad i kostnadsutjämningssystemet, men tack vare Centerpartiets enträgna arbete sker det nu en förändring i detta som innebär att vår kommun kommer att få närmare 10 miljoner kr mer per år.

Eftersom kostnaderna för sjukskrivningarna minskat så har dessutom arbetsgivare i hela landet fått tillbaka tidigare inbetalda premier. För vår kommun Robertsfors så innebar det föregående år 7,5 miljoner kr. och innevarande år en intäkt till kommunkassan på 7,6 miljoner kr.

Att vara kommunpolitiker med alliansen i regeringsställning är för mig betydligt tryggare än med en rödgrön vänsterröra i regering. Det som dessutom skulle göra mig ännu mer trygg vore om ledande riks och länspolitiker oavsett partifärg insåg att vi alla har ett gemensamt ansvar och en stor utmaning att arbeta för att bryta den avfolkning av landsbygden som fått pågå under så lång tid. Detta förändras inte genom att skylla på olika regeringars tillkortakommande genom tiderna. Jag tror inte heller att ropen på ständigt fler och ökade bidrag är lösningen. Men eftersom vi på landsbygden i allra högsta grad genom våra tillgångar i form av mark, skog och mineraler bidrar till landets samlade välstånd så är det rimligt att en del av dessa tillgångar kommer oss till godo på något sätt, dock inte i form av bidrag eftersom detta felaktigt signalerar att landsbygden är en tärande del.

Vi måste också själva lyfta blicken och tro på de möjligheter som finns till utveckling där vi bor och verkar. Alltför ofta ser vi hur politiska företrädare för region och kommuner signalerar att de tappat tilltron till den egna förmågan att åstadkomma förändring och utveckling.

Vem vill bosätta sig eller stanna kvar i en kommun eller region där det politiska ledarskapet ständigt trummar ut avsaknaden av hopp för den egna bygden.