Patrik Nilsson (s) försöker återigen ge sken av att alliansregeringen sviker och fortsätter åberopa de beräkningar som Per-Ola Moström gjort beträffande statsbidragen över tid. Det är märkligt att socialdemokrater alltid förordar ökat bidragsberoende, vare sig det gäller människor eller kommuner. Det är tragiskt när politiken inte uppskattar när kommuner och människor ges förutsättningar att klara sig sjäva med mindre bidrag..

Jag har tittat närmare på hur mycket arbetsgivaravgifterna verkligen har minskat sedan år 2006. Jag blev själv överraskad när jag ser att vi totalt har en arbetsgivaravgift nu som är mer än 3 % lägre. År 2006 låg den på 41,66 % och nu ligger den på 38,46%.

Detta innebär tillsammans, med den kraftigt sänkta arbetsgivaravgiften för ungdomar, att vår kommun Robertsfors med en lönesumma på drygt 200 miljoner kr. totalt har  närmare 7 miljoner kr årligen i minskade kostnader för kommunens anställda.

En annan viktig faktor är det förhållandevis låga ränteläget som innebär att Robertsfors kommun under många år har haft betydligt lägre kostnader för våra lån.

Som jag tidigare dessutom nämnt så har i vår kommun elevantalet i grundskolan minskat från millenniumskiftet och fram till nu med mer än 40 % (450 elever färre i grundskolan). Denna kraftiga elevminskning innebär även färre gymnasieelever. Det har naturligtvis inneburit att kommunens kostnader blivit betydligt mindre och följaktligen så har statsbidragen inte ökat i den utsträckning som Per-Ola Moström förväntat sig.

Patrik Nilsson (s) beskriver nu att det ekonomiska läget i vår kommun varit dåligt under alliansregeringen.  Det är då märkligt att han och (s) samtidigt vägrat att ta tag i de skenande kostnaderna i vår egen gymnasieskola där eleverna lyst med sin frånvaro. Trots att det enligt tjänstemännen nu pågår en avveckling av ungdomsgymnasiet så vägrar den politiska majoriteten ta beslut i frågan.

Hans Lindgren, Patriks partikollega,  var kommunalråd i vår kommun under delar av den tidsperiod (s regeringen med Göran Persson) som Per-Ola Moström åberopar. Vi vet alla hur illa det slutade för kommunen. När Hans Lindgren och socialdemokraterna den gången kastade in handduken så efterlämnades ett stort svart hål, ett minus på totalt 19 miljoner kr.,  ett hål som under Centerpartiets ledning därefter fylldes igen med råge.

Vilket politiskt parti som sedan bär huvudansvaret för den avfolkning av landsbygden som pågått i snart 60 år överlåter jag utifrån mina tidigare inlägg andra att bedöma.

Per–Ola Moström skriver på sin VK-blogg att fakta inte stöder inställningen jag framför. Allt beror dock på vilka fakta man väljer att ta med. Det har under mer än 10 år varit allmänt känt att vår kommun Robertsfors i länet varit en stor ”förlorare” när det gäller kostnadsutjämningen i bidragen från staten. Nu efter många års våndor (både den tidigare (s) regeringen och den nuvarande) så får vi äntligen till en förändring mycket tack vare Centerpartiets enträgna arbete. Det innebär att vår kommun årligen kommer att få närmare 10 miljoner mer i bidrag vilket vi ser fram emot. Naturligtvis hade det varit ännu bättre om förändringen av kostnadsutjämningen genomförts för 10 år sedan.

Det är bra att Per-Ola Moström har uppmärksammat att Robertsfors kommun haft låga kostnadsökningar i jämförelse med andra glesbygdskommuner. Vi har varit tvungna att prioritera, vända på slantarna och se över alla våra kostnader, vilket kanske är något andra kommuner kunde dra lärdomar av. Beträffande höjningen av kommunalskatten i vår kommun så var det ett beslut av den nuvarande politiska majoriteten i kommunen (s) + (v). Det var bland de första beslut de drev igenom, en höjning med 50 öre, och så här i efterhand kan vi konstatera att det inte var nödvändigt att direkt höja beskattningen på våra kommuninvånare.

Merparten av kommunens förbättrade ekonomi och förbättringen av det egna kapitalet skedde även före skattehöjningen. Mitt parti och även andra framförde istället att ungdomsgymnasiet borde avvecklas. Att driva gymnasieutbildningar med väldigt få elever kostar orimligt mycket pengar och den avveckling som nu är inledd fortsätter att belasta kommunens kostnader.

Det går inte heller att helt bortse ifrån att återbetalningen från AFA om totalt 15.1 miljoner kr har betydelse även för vår kommun och samt att sänkningen av arbetsgivaravgifterna har stor betydelse även för kommunerna. Var någonstans är detta beaktat i de siffror som Moström lägger fram.

Slutligen så håller jag fast vid att utarmningen av landsbygden har pågått under snart 60 år och här har vi alla ett gemensamt ansvar att arbeta för att vända den pågående urbaniseringen.

Per-Ola Moström försöker i en debattartikel i VF 13 dec. ge sken av att det är alliansregeringen som utarmar landsbygden. Tyvärr är sanningen att utarmningen pågått under de senaste 60 åren och alla vet vi vilka som i huvudsak alltid varit i regeringsställning både i riket och i norra Sveriges regioner/landsting under den perioden. Det är socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna som senare blev vänsterpartiet, som krampaktigt hållit i rodret på de flesta nivåer.

Däremot var det en period under 1970-talet, det talades om gröna vågen, då faktiskt befolkningen ökade ute i landsbygdskommunerna däribland min egen kommun, Robertsfors. Vilken roll den borgerliga regering som tillträde 1976 och regerade fram till 1981, hade i detta låter jag vara osagt. Däremot tycker jag mig minnas att den då tidigare omtalade flyttlasspolitiken minskade i omfattning.

När sedan Per-Ola Moström med siffror försöker beskriva att glesbygdskommunerna har fått mindre pengar från staten sedan 2006 så glömmer han berätta att statsbidragen är knutna till antalet invånare, antalet barn i förskola, grundskola, gymnasieskola m.m. Eftersom invånarantalet tyvärr fortsätter minska i de flesta av länets kommuner och detsamma även barnen i grundskolan och gymnasieskolan så är det inte konstigt att bidraget nominellt blir mindre.

Den största förloraren av alliansens politik är Robertsfors kommun enligt Per-Ola Moström. Det är då lite märkligt att vår kommun under alliansregeringen lyckats med att vända skutan på rätt köl och sedan år 2005 och fram till nu har vi förbättrat kommunens ekonomi och ökat det egna kapitalet med runt 53 miljoner kronor. Vi har under mer än 10-års tid varit medvetna om att vår kommun varit missgynnad i kostnadsutjämningssystemet, men tack vare Centerpartiets enträgna arbete sker det nu en förändring i detta som innebär att vår kommun kommer att få närmare 10 miljoner kr mer per år.

Eftersom kostnaderna för sjukskrivningarna minskat så har dessutom arbetsgivare i hela landet fått tillbaka tidigare inbetalda premier. För vår kommun Robertsfors så innebar det föregående år 7,5 miljoner kr. och innevarande år en intäkt till kommunkassan på 7,6 miljoner kr.

Att vara kommunpolitiker med alliansen i regeringsställning är för mig betydligt tryggare än med en rödgrön vänsterröra i regering. Det som dessutom skulle göra mig ännu mer trygg vore om ledande riks och länspolitiker oavsett partifärg insåg att vi alla har ett gemensamt ansvar och en stor utmaning att arbeta för att bryta den avfolkning av landsbygden som fått pågå under så lång tid. Detta förändras inte genom att skylla på olika regeringars tillkortakommande genom tiderna. Jag tror inte heller att ropen på ständigt fler och ökade bidrag är lösningen. Men eftersom vi på landsbygden i allra högsta grad genom våra tillgångar i form av mark, skog och mineraler bidrar till landets samlade välstånd så är det rimligt att en del av dessa tillgångar kommer oss till godo på något sätt, dock inte i form av bidrag eftersom detta felaktigt signalerar att landsbygden är en tärande del.

Vi måste också själva lyfta blicken och tro på de möjligheter som finns till utveckling där vi bor och verkar. Alltför ofta ser vi hur politiska företrädare för region och kommuner signalerar att de tappat tilltron till den egna förmågan att åstadkomma förändring och utveckling.

Vem vill bosätta sig eller stanna kvar i en kommun eller region där det politiska ledarskapet ständigt trummar ut avsaknaden av hopp för den egna bygden.

Region Västerbotten har sedan 1 januari 2008 det regionala utvecklingsansvaret i Västerbottens län. Anledningen till att länets kommuner tillsammans med landstinget bildade region Västerbotten var att underlätta övergången till en storregion och få en politiskt styrd organisation som både tar ansvar för utvecklingsarbetet men även där medborgarna kan utkräva ansvar.

Det har nu gått närmare 6 år och det finns fortsatt förbättringspotential för att region Västerbotten ska bli den samlande utvecklingskraften i länet. Inte minst gäller detta att höja intresset för dess fullmäktige. Ett stort tack måste i det sammanhanget riktas till Daniel Ögren ( c ) som vid senaste regionfullmäktige (det 3:e och sista för året) genom sin interpellation lyckades få till en debatt för första gången på närmare 6 år. Han menade att en så stor fråga som länstransportplanen som omfattar investeringar på mer än 900 miljoner kronor rimligen borde beslutas av regionfullmäktige.

Här tror jag att man måste tänka om och tänka rätt. Naturligtvis finns det en anledning att regionfullmäktige ofta har stolar som står tomma.

Släpp ledamöterna loss och Låt regionfullmäktige bli ett forum där det ges tid för viktig information, föredragningar av ärenden och där beslut av större vikt fastställs.