Mattankar

Satt på lunchen och diskuterade mödan med att laga mat åt sig själv om man bor ensam eller är tillfälligt ensam vid middagstid. Alla var rörande överens om att det är ungefär det tråkigaste man kan göra. Äta måste man ju men vad är kanske inte så noga sånna gånger tyckte alla. Vissa utvecklar dessutom nån slags martyrskap och äter småsmulor och vatten bara för att det är synd om en, sånna gånger. Men det håller ju inte i längden. Jag är ju dessutom en ganska petig människa när det gäller mat. En sån som för det första inte skulle överleva ens en tiondels dag av en vistelse på nån Robinson-ö. Jag skulle förmodligen skapa fina rubriker i kvällstidningarna dock,
’Robinson-deltagare svårt undernärd efter en dag på ön. -Hennes yrningar efter mat var som i en skräckfilm säger de andra deltagarna’.
Jag kan inte äta nåt jag inte är sugen på. Det är fullständigt omöjligt. Det är nåt med … tja hjärnan kanske? Skulle alltså inte kunna göra lumpen heller och tvingas leva på konserverad leverpastej eller ärtsoppa på burk. Vi har försökt spara tid (igen) hemma genom att göra matlistor, veckomatsedlar så där helylle och bra, men det funkar aldrig. Och det beror nästan alltid på mig och mitt sug. eller icke sug för den delen. (Alternativt att ingen har hunnit handla). I den bästa av världar skulle man vid tretiden på eftermiddan kunna ringa en middagslagarmänniska som åkte hem till en och lagade i ordning den mat man för dagen beställde. Det tycker jag skulle vara en förträfflig affärsidé.