Så konstigt. Julen över. Det går alltid så himla fort. Precis som väntat och precis som vanligt.
Hos oss är julfirandet ändå alltid otroligt utdraget. Oftast tre julaftnar med lite olika familjekonstellationer. Julklappar och julmat varje gång.
Och jädrar vad jag är less på julmat nu föresten. Rödbetssallad och leverpastejtårta har liksom sugit sig in i alla delar av kroppen och gjort mig uppsvullen och väldigt, väldigt pluffsig. Har till det vänt på dygnet och druckit nån form av alkoholhaltig dryck varje dag sedan i fredags. Känns så där.
Men som alla sena decemberdagar så börjar jag så klart nu planera för mitt nya, nyttiga och ytterst hälsosamma liv året efter detta.
Precis, precis som vanligt.

Det var visst sömn som behövdes. La mig nio igår kväll och sov som klubbad till halv sju i morse! Sov så att jag inte ens märkte att Mathias griljerade skinkan igår kväll! Så imorse käkade vi julskinkemackor!
SÅ ljuvligt gott det är.

Köpte världens finaste julgran igår också. Tror faktiskt att det är den bästa granen vi haft nånsin. Ser så där tecknad ut nästan, hypertät.

Ja det närmar sig. Jag vill inget hellre nu än att bara gå in i julsfären och förpassa all annan verklighet långt långt bort.
Ikväll smygstartar vi i alla fall lite enligt traditionen och ska på liten julafton hos min lilla guddotter.
Ska bli jättemysigt!

Jag har tagit i trä, pepprat både höger och vänster axel samt bokstavligt talat bett till högre makter om att vi ska få vara friska hela december. Jag står verkligen inte ut med tanken på att någon ska behöva ligga sjuk just på julafon!

Min lillebror var det synd om ett år, låg i magsjuka hela helgen. Han drack ett halvt glas Julmust på dessa tre dagar och förlorade typ åtta kilo i vikt. Och eftersom precis alla i min släkt är fobiskt rädda för just magsjuka, så träffade han ju ingen heller den julen. Vid närmare eftertanke var det ju fruktansvärt synd om honom!

Jag mår ganska illa idag faktiskt, och har liksom börjat föreställa mig tragedin ifall jag skulle börja spy, säg i eftermiddag.
Hm. Det skulle -med ungefärlig inkubationstid medräknad-innebära att någon i vår familj då kommer att vara sjuk även på julafton.

Det vill jag inte!

Jag hoppas och intalar mig själv att jag bara är trött och att illamåendet beror på magkatarr eller något annat stressrelaterat och hanterbart…

’Mot oändligheteeen! Och vidareee’!

Det är min son det. I insomningsögonblicket.

såg du programmet på trean i söndags om vardagshjältarna? Det gjorde jag. Synd att jag inte hade träffat människan jag träffade idag tidigare-då hade jag nominerat honom.
Han borde ha vunnit ett stort, stort pris!

Jag är praktiskt taget religiös efter mötet med honom. Han är min nya idol!

En ung kille som bokstavligt talat gett sitt liv åt att göra vardagen och livet bättre för ungdomar som i gemene människas ögon kan ses som bråkiga, jobbiga och kanske till och med skräckinjagande. Han tar reda på varför de är det, får dem att inse sitt eget ansvar i sitt handlande och har hjälpt massor med ungdomar till ett bättre liv.

Och det är ju sånt som betyder nåt!

Och det han sa lät så himla enkelt!

’Jag bemöter ungdomarna som vuxna’, sa han. ’De kan så mycket idag och behöver känna sig värdefulla och ges ansvar. Det handlar om respekt och att sätta tydliga gränser’.

Han fick mig att förstå vilken resa det är för en människa att lyckas ta sig från krig och elände till skyddade Sverige och varför en del utvecklas till bråkstakar här. ’När man har gjort den resan, förstår du, orkar man inte mer. Man andas bara ut och orken är borta’.

Han jobbar mycket i skolorna.

’När jag kommer in på en skola hälsar jag på alla med ett handslag och ser dem i ögonen och frågar:’Hur är det med dig idag’? Ser jag att det inte är bra så tar vi ett snack direkt och reder ut varför. Ibland kan det sluta med att vi tar en brottningsmatch’.

’Vi måste leva mer med hjärtat.’

Han hade fått rektorn på en skola att vara mer bland eleverna, hälsa på dem på morgonen och prata med dem, se dem.
’Du måste visa dig bland eleverna’, hade han sagt till rektorn.
’Hur menar du’? hade han svarat.
Då hade han gett det här exemplet:

’Om du låg skadad eller död här utanför, hur skulle du vilja att eleverna tänkte då? ’Äh där ligger en gubbe som är skadad’ eller ’oj det där är ju vår rektor vi måste hjälpa honom’?

De vi känner hjälper vi. Det är ju så.

Han fortsatte:
’vi måste hjälpas åt mer med att uppmuntra det som är bra. Ungdomarna vet vad som är rätt och fel. Fokusera inte på det dåliga. Lös det istället, ta reda på hur det blev så, glöm och förlåt. Gå vidare och se framåt’.

Skulle kunna babbla på om det här mötet i oändlighet! Kanske låter fånigt, men han gjorde ett otroligt intryck på mig. så pass att jag nu undrar om det var en verklig människa jag träffade eller möjligen en ängel?

Vet inte vad som hände i morse. Kände verkligen inte igen mig själv.
Var färdig tjugo över sju och började då plocka ur diskmaskinen(!). Redan där anar man en grov beteendestörning för att vara jag en tisdagmorgon.

Därefter slet jag ut sängkläderna ur vår säng, samt plockade ihop alla smutskläder som som vanligt låg lite här och där, med epicentrum på badrumsgolvet.
Hann städa undan i allrummet-som är mest ungarnas-med allt vad det innebär av leksaker och filmer strategiskt placerade där de är som lättast att nå för dem. Dvs i soffan, på golvet eller bordet.

Jag tog dessutom bort stolsdynorna på köksstolarna och läste tvättinstruktionerna på dessa innan de åkte i tvätten. Jag ställde undan skorna i hallen och var på dagis fem i åtta!

Det är nån form av världsrekord kan jag upplysa om. Åtminstone ett M Lindberg rekord. Detta har ALDRIG i världshistorien hänt tidigare.

Igår var det de stolta tårarnas dag.
Jag är glad att J och jag är så lika. Vi fullkomligt hulkade av gråt! Våra söta döttrar -våra BARN- stod på scen och dansade för massor av folk!

De har gått i en dansgrupp under hösten och igår var det avslutning. De var så söta! Och SÅ duktiga.
Scenen var enorm! Och..ja de gjorde det fantastiskt bra.

Jag kände mig ungefär som i en sån där amerikansk ’We love our country-film’ där folk klappar distinkt, hårt och långsamt i händerna, en efter en ställer de sig upp i bänkraderna medans rörda krokodiltårar trillar nerför kinderna.

Ja vi grät ju redan INNAN våra egna ungar stod på scenen dessutom… Jag vet. Både J och jag är nog gjorda av något alldeles särskilt mjukt material.
Men de var så söta! Och det var VÅRA barn.

Lilla farbrorn kommer in till mitt rum på jobbet nästan varje fredag. Han är nästan som en riktig tomte, med egen säck och allt. (Även om den är svart och av plast). Bara luvan som fattas. Och skägget.

Oftast kan jag hjälpa honom och han är så tacksam. Hjälpen består i att han får ösa ner mina slängbara gamla kuvert och vykort i sin säck. Från dem plockar han sedan frimärkena och tar till sin samling.
Som måste vara mycket diger vid det här laget.

Han är så mysig bara! Nyss kom han in här och lämnade ett paket! ’God jul önskar Frimärkstomten’.
Jag ska öppna det till kaffet sen…

’Men mamma, du skulle ju väcka mig’!
Teo viskar i mitt sömniga öra där jag ligger i min säng.
Sätter mig med möda upp och tittar på klockradion.

04.28.

’Men älskade vän det är natt än. Du får sova mera.
’VA?!’
’Ja det är inte morgon än’.
’Men det ÄR lucia idag?’
’Ja. Det är lucia idag’.

Djuuup suck.

Vi somnar om så där någorlunda och en och en halv timme senare ringer klockan. Vi flyger ur sängen alla fyra. Nästan helt utan problem. Vi kommer iväg i tid och Teo är så glad och förväntansfull när han tar på sig sin bruna trikådräkt.
’Det är pirrigt nu mamma, pirrigt i hela kroppen’!

Luciatåget är lika fint som alltid. Teo breakdancar lite på golvet där han sitter och sjunger med riktigt bra i sångerna. Under en av låtarna , mitt i, hör man en annan pojke som tycker att nu sjöng vi väl ändå fel, så här ska det vara och så kör han en bit på en egen vers. Granen håller på att tippa och någon tycker att det känns bättre att sitta i morfars knä.
Och ja. Det är precis så där underbart gulligt som det ju är med små julebarn på lucia.

Sen får vi vörtbröd och julskinka, lussebullar o pepparkakor. Glögg o kaffe.
Helt enkelt en perfekt start på dagen.

Och jag ångrar att jag nånsin tyckte att det skulle bli för sömnigt med en tidig lucia.

Imorgon är det lucia.
Vilket är helt galet. ’Elva nääätter före jul’…
Det som är så galet att det nästan är overkligt är att på Teos dagis ska det vara luciatåg kl 07.15.

Ja men VEM har bestämt denna galenskap?!?!?
Vems barn är uppsjungna och framför allt glada DÅ?!

Föräldrarna på senaste föräldramötet hade i alla fall bestämt fick jag veta av fröken.

Alltså det föräldramöte som varken jag eller Mathias var på. Så vi skyller oss själva. Men kanske hade just våra röster gjort att ’eftermiddagsalternativet’ vunnit istället. Om vi bara kunnat vara där.

Så nu ska vi alltså upp i svinkalla ottan hela familjen Sömntuta… Det kommer så klart att vara värt det! Självklart!
Jag skulle inte missa det för allt i världen. Teo har dessutom svitschat från fjolårets tomtemundering till pepparkaksgubbe (behövdes ingen övertalning ens) bara det ska bli kul, att se hur han ’bär upp’ den bruna kostymen.

Men ett är i alla fall säkert-ovsett skäl kommer vi, förmodligen båda två, att närvara nästa gång det ska röstas om tidpunkt för nästa luciatåg.

Kanske mutar vi släkten att närvara också…