Nej! Jag säger NEJ!
Jag vill inte vara med om det här. Jag säger som Wilma ’Det måste vara en mardröm’!
Nä. Det är ingen som har dött, huset har inte brunnit ner och det har inte ens varit ett litet inbrott i bilen.

Wilma har fått magsjuka.

Det är det absolut värsta hon vet. Det är hennes främsta, äkta fobi. Hon håller emot så länge det bara går, men det är ju som bekant himla svårt att stoppa kaskadspyor.

Hon har mått bra hela dan men vid middan gick det väldigt trögt att äta. Som förälder vill man inte att ens barn ska gå hungriga så man trugar gärna liite extra. ’Bara en tugga till’…

(Fast i ärlighetens namn handlar det mest om att jag inte ids göra kvällsfika en timme efter middagsmaten är bortdukad).

Hon såg hängig ut, men vägrade erkänna att hon mådde dåligt. La sig på soffan.

När jag skulle hämta henne till sängen säger hon att det känns som hon ska kräkas. Ja men gå på toa då! (Sitt inte i vår nästan-nya tygsoffa och spy unge)!
Hon hann. Nästan.

Så nu har Mathias torkat golv och petat med papper i tröskelns skruvhål… städat toan och torkat igen.

För Wilma har kräkts. Som en hel karl. Det som är bra med det är väl att det knappast finns nåt mer att spy upp från den magen…

Under tiden tror hon på allvar att hon ska dö. Och jag förstår henne. Alla har vi ju varit där. Och vissa av oss ska förmodligen snart dit igen…

Tror att vi väntar med att hämta hem nya sängen…

Ibland undrar jag om jag på riktigt är synsk…
Det händer lite då o då att det jag känner på mig inträffar och så hände det igen idag.

Jag stod och vispade pannkakssmet och tänkte för mig själv att ’ja tänk ändå, nu ringer de från sängaffären till Mattes mobil och säger att vår nya säng har kommit’…
’hehe tänk om det ändå kunde vara sant’… tänkte jag i nästa tanke.

Vad händer? Matte ringer naturligtvis en halvtimme senare och säger ’Nu har de ringt! Sängen har kommit’!

Jamendetvarväldetjagvisstehelatiden!

SÅÅÅÅÅ guförbannat skönt jag ska sova i helgen!!!

Wilma har tjatat sen hon var typ sex år.
Eller tjatat…hon gör det så fint och subtilt våran Wilma så det går knappast kalla det för tjat heller.
Det har låtit ungefär då här:

’Hur gammal måste jag vara för att få göra det då’?
Och ’Jaaaaa nu har ju hon o hon o hon i min klass gjort det också’…

Det handlar om hål i öronen.

Jag vet själv hur det var. Jag VILLE verkligen ha hål i öronen. Från det att jag var ungefär sex…
Och jag vill minnas att jag tjatade. På riktigt.
Men det hjälpte ju inte.
’Du är allergiker, du kommer BARA att få nickelallergi’. Sa kära mor. Och så sa både mor o far att ’Men vad ska FARMOR säga om du kommer med hål i öronen? DET tycker hon inte om’.
Hmmm… hot, mut, utpressning… ?

Nåja. Det blev inga hål vare sig då eller senare. För det gick ju över det där. Likväl som mina önskemål om att få en hamster…

I julklapp fick Wilma så lov att ta de omtalade hålen. Och i söndags blev det av. Farmor har salong och skulle få äran…

Efter stor vånda satt Wilma i mitt knä och nöp mig i armen, skakade och blundade hårt inför skottet. För det låter ju verkligen som ett skott. TJONG bara.
’Happ’ tänkte jag. ’Det blir ETT hål. Inte så snyggt…men visst. Det får gå, för mer klarar hon ju inte’…

Men nädå. Wilmas föreställning innan om att detta skulle innebära den största smärtan av alla hittills upplevda, gjorde så klart att det knappt kändes. Så efter totalt tio sekunder hade hon sina hål. Och jag har aldrig sett en nöjdare mer lättad unge. Så lycklig, stolt och STOR hon kände sig.

…Men nån hamster blir det inte. Än.

På tjejmiddagarna vi har mina kära girls och jag diskuterar vi på senare tid allt oftare rynkor, gråa hår och påsar under ögonen.
I onsdags vid just ett sånt här tillfälle kom vi så in på området ögonlock.

Det händer nåt även med dem efter 30. Och inte blir de alertare och mer spänstiga minsann. Nä då de följer övriga kroppens trend och bara hänger de med. Ordentligt.

Ja men ALLT hänger ju nu mer! Till och med dem.
Vissa morgnar känns det som nån form av rullgardin man måste rulla upp för att överhuvudtaget kunna se. Att försöka trycka dem på plats hjälper föga, det har jag provat men de ramlar hjälplöst ner igen.

Efter veckan som var hade jag dessutom enorma dubbelpåsar UNDER ögonen också. Liksom två kuddar som bubblade ut… såg faktiskt inte riktigt klok ut.
Så klart.

Möjligen fånigt och fåfängt att ens bry sig och tiden har sin gång osv, men sånt här Är verkligen jobbigt att inse när man fortfarande är arton i huvet.
Och i verkligheten teoretiskt skulle kunna va MORSA åt en artonåring…

GAAAH!

Veckan som var har varit pure hell. Helt galet stressig och jobb in på nätterna. Som en följd av detta (egen teori) gjorde jag i fredags en klassiker.

Var nere på stan i jobbet för att lämna grejer på MVG. Denna fredag skulle liksom allt hända. Och jag var därför lite extra steppig på tårna. Dvs hade hemskt bråttom och föredrog att småspringa hela dagen. Vilket antagligen såg lite konstigt ut, men sparar ju tid.

När jag så är på väg ut från den eminenta gallerian har jag lite extra brått och tycker att den där rondell-dörren de har i entrén går fruktansvärt långsamt. Jag hoppar i princip på stället innan jag får trycka in mig i glaspartiet bland alla andra människor som precis då också ska ut.

Dörren snurrar lååångsamt. Plötsligt klickar det till i mitt överhettade huvud och jag får för mig att nu! Nu är vi framme och nu går jag ut här.
PANG! Rätt in i glasväggen.

Och det bliiir så konstigt. Jag ser att damen bredvid tittar på mig med ytterligt höjda ögonbryn så jag känner mig tvungen att dessutom säga något. Gärna något intelligent också så jag inte avslöjar hur förvirrad jag faktiskt är. Så det blir självklart:
’Ojsan! Det var ingen luft där inte’!

Detta med klämkäcka rösten och ett leende som jag förmodligen måste leva med resten av mitt liv eftersom det är precis intryckt i ansiktet på mig…

Damen tittar långt på mig och svarar syrligt och fullständigt allvarligt:
’Nä’.

Varpå dörren gått sitt varv och jag bokstavligen springer vidare. I luft.

Teo har förkylningsastma och får gå på kontroll hos fru doktorn lite då och då. När han var dit förra veckan så satte vi föräldrar ordentligt i halsen:

’Han väger för lite’.
’Va?!’
’Ja han väger för lite i förhållande till sin längd. Hur äter han egentligen’?

Svårt att svara på för en förälder till ett barn som tillbringar nittio procent av sin vakna vardagstid i barnomsorgen.

’Ja det är ju inte ofta man får ge sånna här råd nu för tiden-ofta är det tvärtom! Men jag har namnet på en bra dietist här, som skulle kunna hjälpa er med en måltidssammansättning’…

Men vänta nu!

Ironi! För gäller verkligen det här vår son?!
Som var ’praktiskt taget en meter’ (som en bekant sa) när han föddes (han var 58 cm) och vägde nästan 5 kg! Och sen dess alltid varit så kallat ’stor’.
Både lång och gosig.

På senare tid har han blivit ännu längre och…ja goset har dragits ut kan man säga. Och han är väl nu rätt lik sin långe smale far i kroppen.

Ja vad ska man säga. Bra att de har koll på kurvorna så klart. Men vi är ju inte direkt oroliga för undernärning!

Till Teos fördel nu då så är det extra mellanmål som gäller och mycket fett!

…Varför händer det där aldrig mig:
’Nä men nu tycker jag som läkare här, att du väger alldeles för lite fru Lindberg. Jag sätter dig därför på en diet bestående av pizza, choklad och vin resten av ditt liv så kommer det här att ordna sig’…

Såg på På spaning med Bridget Jones igår. För sisådär fjärde gången eller så. Men jag bara älskar den filmen.

Förutom Bridgets obetalbara kommentarer och brittiska accent så gillar nästan hennes orediga, stripiga hår bäst. Mest eftersom det inte ens på film ser bra ut när det har regnat på det. Man känner igen verkligheten på nå vis…

Hon passar inte heller i senapsgul sidenklänning och kan inte gå i snyggt i högklackat eller sminka sig vackert i en mörk bil.
Hon är lite småpluffsig, trivs i pyjamas, säger det hon tänker och trampar i klaver.

Inte för att jag skulle göra allt det hon gör, eller säga allt det hon säger. Men hela hennes uppenbarelse och person är på nåt sätt som jag. Som jag ser mig själv i mitt huvud.

Jaa. Det är jag och Bridget Jones.

Som vanligt när hjärnan håller på att brinna upp av stress så måste jag bara göra nåt helt annat en stund. Dricka en kopp te och skriva lite till exempel…

Min kollega A har faktiskt på riktigt haft kortslutning i sin hjärna idag. Moment som hon gör varenda dag i sitt jobb hade hon helt plötsligt glömt bort hur man utförde!
Det tillsammans med en brännande gloria runt huvet känns inte så där alldeles hälsosamt.

Och jag ligger inte långt bakom henne. För när synen försvinner och skallen känns som att den är för liten för allt som måste få plats i hjärnrummen så är det nog lite för mycket på dagordningen.

Back to business…

Mathias är i Norge på handbolls-EM.
Det är långsamt och jag känner mig så utelämnad av nån anledning. Det hörs väldigt många konstiga ljud i huset när han är borta också. Sånna som låter som att nån hasar omkring på vinden…

Jag har svårt för det där att vara ensammen… Särskilt kvällstid. Det gick bra igår dock. Kikade på pinsamma Uffe Larsson på dansgolvet och tackade högre makter för att han slipper förnedras mer i Sveriges största TV kanal. Stackars karl.

Dagen idag har varit ofantligt lugn. Jag fastnade framför ett dataspel som ungarna gillar och har nu spelat detta så jag har ont i ögonen. Man ska sälja hamburgare och korv med tillbehör så fort som möjligt och tjäna pengar för att gå vidare i karriären som korvgumma. Och det här fastnar jag i! I torsdags spelade jag bort två timmar på detta! Helt och hållet absolut oförsvarbart. Jag är alltså trettifyra år.

Jag och Teo har bakat en kaka, diskuterat Franska engelska landet och sitter nu och väntar på syster Wilma som är på kalas. Och apropå det så finns det verkligen räddare i nöden. Inte för att jag på något vis är i nöd egentligen, men det finns ju vissa saker jag helst undviker. Som att köra bil på snöiga, moddiga vägar i mörker.

Wilma är alltså och kalasar på Leos lekland och jag körde dit henne och kompisen tidigare idag. I detta fantastiska väder. Lilla gatan i Ersmark låg som vanligt inte på topp när det gäller var man ska skrapa/ploga vägen först en lördag som denna. Så det var riktigt trixigt att ta sig ut ur byn.

Väl framme i Brännland så träffar jag vår ena granne som erbjuder sig att ta hem tjejerna tillsammans med hans son som också var där. Vilket skulle betyda att jag SLIPPER göra resan igen! I mörker.

Det var nära på som att vinna ett mycket, mycket fint pris. Faktiskt. Asmycket värt för en sån som mig och jag är verkligen, verkligen tacksam! På riktigt.
(Så du vet Tomas)

Franskaengelska-landet.
Hört talas om det?

Nä. Är du inte ungefär fyra år så är det nog inte så troligt. Det är ett land där alla är fyra år och får äta omåttliga mängder godis. Alla är lämpligt nog utrustade med superhårda tänder så ingen behöver nånsin borsta dem.

Alla pratar språket franskaenglska (obviously) och nej heter till exempel ’näm’ och ja heter ’jes’.

Landet finns bara i min sons fantasi men det är fint tycker Teo.