Syskonkärlek del 2

Måste fnissa när jag läser vad Josefin Isaksson berättar i sin blogg när det gäller hennes erfarenhet av syskonkärlek. Jag känner ju så väl igen mig själv!
Bara det att rollerna i mitt fall är omvända.
Jag är nämligen storasyster.

Min käre lille bror fick under några år utså mången kränkning som innehöll både fisar, spott och kittlingar. Och klassikern ’om du gör det åt mig så tar jag tid’ har han gått på ofantligt många gånger. När han var liten var jag så hemsk ibland att jag drev honom till tårar och sedan höll för munnen på honom för att han grät för högt. Av ren självbevarelsedrift förstås, jag ville ju inte att mamma eller pappa skulle skälla på mig… Detta sammanföll också ofta med åtskilliga hot om att om han skvallrade så skulle han minsann aldrig få leka med mig nån endaste gång till. Och trots min behandling så ville han tydligen det väldigt gärna, för det kom aldrig fram.

Ja men jag veeet! Hur vidrigt som helst. Låter som att jag var en tyrann av värsta slag. Men han kunde han också. Får jag ju säga till mitt försvar. Särskilt när han blev äldre (typ 11…) och plötsligt växte om mig med besked och utvecklade fasansfullt mycket mer muskler än jag nånsin kommer att få. (Vilket i o för sig kanske är tur. Jag skulle nog se jätekonstig ut då). Mycket snabbt blev jag då en snäll och omhuldande syster alla dagar. Oftast i alla fall. Och vi bråkade ju inte jämt, bara ibland.

Idag -många år senare- är vi också jättebra kompisar och jag skulle inte klara mig utan honom i denna värld!
Kram på dig.