Mamma och Wilma var på stan idag och jag ringde dem när de var mitt på torget-där det ju försiggår en rätt stor beachvolleybollturnering just nu…

Mamma i telefon: ’Vad säger du’?
Jag: ’Jo jag sa…’
Mamma: ’Ja alltså det ÄR så svårt att höra med all den här…basketen runt omkring!’

Hmmm. Lilla mamsen har aldrig varit särskilt sportintresserad.
När pappa var ung hoppade han höjd. Mamma frågade då: ’Ja men hur högt hoppar du då’? ’Tjaaa det är väl en två och femti eller nåt’ svarade pappa.
Mammas kommentar: Men DET är väl bra det’?!

Och det hade det ju varit. Väldigt bra. Då hade han antagligen varit med i OS… Kanske inte just årets dock… Kikade lite på invigningen ikväll. Och när Kinas president talade så log vi lite -det är ju ett…förunderligt språk det där.

’Han låter som Stitch’, tyckte Wilma.

Farbror Presidenten hade nog kanske inte uppskattat att bli jämförd med en amerikansk seriefigur… men likt var det allt.

Jaha. Tänk ändå. Nu sitter man här. Och det är ju helt enkelt fantastiskt. Nu har vi verkligen vårt eget! Ett eget alldeles underbart rum, möjlighet att göra det vi vill av vårt arbete och precis i startgroparna för att bli miljonärer.

Jo för det är ju det det går ut på sägs det. Att tjäna pengar.
Känns märkligt att helt ensam bära ansvaret för att man får nån lön. En ny erfarenhet det med. Men saken är den att det känns ganska häftigt.

Och en aning skrämmande.

Efter fyra dagar så har vi i alla fall inrett oss i rummet och börjat få ur oss en del av alla idéer vi lagrat i våra egna hårddiskar… Det är rätt fullt där i skallen så det är just nu väldigt lätt att börja peta lite i alla delar precis samtidigt. Och både A och jag somnar väldigt ovaggade på kvällen. Men det är en underbar känsla att på nåt sätt ändå vara fri att skapa sin egen tillvaro. Här hör jag hemma.

Har precis kommit hem från svärföräldrarnas stuga där vi varit några dagar. Bara vi, insekterna och skogens sus. Jo det må låta klyschigt men det är verkligen så. Det finns inget bättre plejs för fridens liljor. En av dagarna var åskan och blixten visserligen med också, så till den milda grad att man nästan blev lite småskraj. För övrigt har det varit fridfullt. Lite uppladdning så där, inför veckan som nu kommer.

Veckan ja. Den med extra stort V skulle man kunna säga, för att klyscha lite mer. För det är nu det börjar! Det nya livet som egenföretagare. I ett land som snart går på knäna i lågkonjunktur. Jo, jo. Jag har ju alltid lyckats välja mina fajter jag. Men varför göra det enkelt för sig…

Men det ska bli spännande. Och jag känner inga som helst tvivel. Bara ett enormt självförtroende och jävlaranamma om jag ska vara ärlig.
Herregud! Semestern är slut! Jag börjar JOBBA på måndag! Åt mig sjäv!
(Och ja ok-åt A också förstås, hon är ju trots allt VD gubevars)!

Och för första gången nånsin så längtar jag!