Kännetecken

När jag började blogga var det för mitt eget höga nöjes skull. Som bonus tänkte jag att jag kanske skulle kunna underhålla NÅN mer med mitt oerhört vanliga men trevliga liv också.
Och nu känner jag mig nästan som Lassie! Jo men t o m barnen på dagis har börjat lägga märke till mig! Och Mathias arbetskamrater. De har visst sett mig i tidningen och en hel del läser tydligen det jag skriver! Va?! Hur kul som helst! Stärkande när folk dessutom verkar tycka om det.
Jag tackar ödmjukast! (Och pyyyser samtidigt nästan över av stolthet).

Fast när det gäller dagisbarnen så är det andra kriterier som gäller för igenkänning förstås. Även om många av dem kan slå på en dator så kan ändå ytterst få av 4 åringarna läsa. Men när en av Teos kompisar hade sett mig i en annons i VK så hade han ropat ’Det där är ju Teos mamma’! Och i nästa andetag; ’VILKEN fin skjorta hon har på sig’!

Och sånt värmer också. Särskilt som just det där fotot är taget en relativt sen kväll, oerhört oplanerat och utan en tanke på vad jag hade på mig. Jag satt i Wilmas säng (väldigt oproffsigt) och hon fotade snällt. (Hon kan så mycket min Wilma. Rädda mammor o sånt).

Ett nytt foto är nu taget och det av en RIKTIG fotograf minsann. Jag har inte samma skjorta. Tyvärr, känner jag nästan nu efter komplimangen ovan. Och det enda det nya fotot egentligen förde med sig var att jag plötsligt insåg att jag har fruktansvärt sneda glasögon! Ser ju faktiskt inte klokt ut! Och varför har ingen berättat det tidigare?

Och nu är det väl det folk kommer att lägga märke till nästa gång…