Helg på landet

I helgen har jag åkt traktor.
Eller fel. Jag har suttit på ett hemmagjort, svarttjärat släp utan kanter, draget av en traktor. En gammal, gammal grolle från 50-talet som går högst 25 km/h.
På släpet utan skyddskanter satt för utom jag också Wilma, hennes kompis och min kära mor.
Min son på 4 år körde ekipaget.
(Mammas sambo var med där också).
Låter det galet? Det var det säkert också, men åh så kul det var! Jag och mamma var som två Silvior när vi vinkade åt bilarna som for förbi. Och tänk. Vi hade varken bilstolar, hjälm eller sockiplast och det gick hemskt bra ändå. Fick mig att tänka på förr-i-tiden när ungar fick sitta högt upp på hölass och sånt, lite vilt så där. Det är så de roar sig på landet. Bland annat.
Vi körde ut på en hed där samerna brukar rasta på sin väg genom skogarna och barnen gjorde fantastiska renfynd. Så nu tänkte jag starta en cirkel: ’Bygg din egen ren’. Vi har allt från ryggkotor och horn till skelettbitar med tänderna kvar. Makabert men så himla spännande för ungarna. Och jag fick känna mig som en sån där friluftsmorsa som jag så gärna ser mig som, men verkligen inte -på några plan-är.
Jag o mamma gick på promenad där ute och allt jag kunde tänka på vara att nu, när som helst så kommer det en björn och äter upp oss och undrar hur ont det gör när de rivs… Det är ju då man vill att ens mor lugnande ska säga, ’nej då! inte kommer det nån sån här inte’! Men hon sa istället ’ja visst, det vet man aldrig, de brukar ju röra sig här i trakterna’.
Vi vände rätt fort.
Efter att ha grillat korv på egentäljda grillpinnar och plockat vackra kottar och diverse andra skogs-saker så vände vi åter med vår lilla kärra.
Man känner sig rik efter en sån tripp. Och tacksam för att inte ha blivit uppäten av en björn.