Söndagsgräl

Denna dag ett liv.
Det är så farbror Melker i Saltkråkan brukar säga. Jag har aldrig fattat riktigt vad han menar, men den meningen kom precis för mig. Dagen har börjar med ett praktbråk med dottern. Vilket resulterade i att vi båda tjöt krokodiltårar vid söndagsfrukosten. Trevlig start. Eller inte. Hon kan verkligen få mig att bli fullkomligt galen emellanåt. Hade vi stickor och strån i vårt hus så skulle de ryka som bara den när vi sätter igång.
Och då är hon inte ens tonåring ännu. Jisses. Men som jag alltid har sagt, sen hon var 3 ungefär; när hon blir 13 så kommer jag att veckopendla. Enbart för husfridens skull. Och eventuellt för att för egen del undvika hjärnblödning.
Jag beundrar egentligen de föräldrar som behåller sitt tålamod intill -förmodligen- döden. Jag fattar inte hur de bär sig åt! Antagligen är de alldeles ofantligt balanserade och kan det där med att gå undan och häva ur sin frustration nån annan stans. ’För att skydda barnen’.
Men gör man det? Är det att skydda det? Även om det är barn det handlar om så måste väl de också lära sig att ens mamma eller pappa kan bli arga på dem, visa det, och ibland t o m gråta. Så länge man reder ut varför. Eller?
Livet ÄR himla orättvist och det är bara att tugga i sig. Bättre att lära sig det i tid än att få upp ögonen för sent och skylla allt som inte går ens egen väg på andra.