hemmakväll. Hunden gnager på ett ben, och min pappa tejpar ihop en trasig karta över Ståckhålm från 1939. På grannens balkong står två unga glopar och röker. (Glop! Vilket ord!). Själv sitter jag och kollar alla arbetsrapporter från mina 4 deltidsjobb.

Vännäs kommun ska hängas ut till skam och varnagel, förresten. Lönen för januari kom i mars. Februarilönen har jag ännu inte sett röken av. Lämnade in rapporten i tid, den 27:e kom och lönen för januari droppade in, men inte mer. Jag ringde för att kolla vad som hänt- det är i allafall 4500 kr- och fick prata med 4 olika personer och skicka två mail. Inte heeelt oväntat visar det sig idag att två av de som fått mina rapporter är på semester till den 10 resp 16/4!!!

Jag blev lite sträng mot löneavdelningen och talade med välmodulerad röst min bästa kanslisvenska. Då svarade hon att det är flera vikarier som inte fått lön (som om det brydde mig) men på Vännäs kommun ska personalen – håll i er nu gott folk, för nu går det undan- redan  i morgon dag (=idag) sätta sig ner och ha ett möte om det hela!!!!

Jag fick lägga band på mig för att inte i bästa sarkastik/ironiska Miastil säga att "nå, men bra, då kan jag bara meddela Vattenfall, min hyresvärd och min bank att jag inte fått nån lön och dom kommer att svara nånting i stil med att nämen ojdå så synd, du är en av de där vikarierna i Vännäs, va- det är luuuugnt, vi skjuter på räkningen. Utan ränta, förstås"

Istället hör jag mig själv säga "Tack" i telefon!

TACK! VA??? Hur skadad är jag? Jag skulle fan ha satt mig i bilen nu på skärtorsdagen och kört upp till fjällen där dom där rektorerna säkert håller hus och stegat in i stugan och stört torsdagsmyset genom att basunera ut att jag har inga pengar att köpa mat för bara för att dom har bristfälliga rutiner och skiter i sitt jobb så fort en helg nalkas.

Just det. Bah!

Nämen då tar vi något heeelt annat! Har jag berättat om den där gången jag skällde ut en av SEB:s chefer på huvudkontoret i Stockholm? Inte det.

Men det har jag faktiskt gjort- det är sanningen. Men det var på 80-talet, när jag inte hade varken sett Vännäs kommun in action eller några bankkrascher och fortfarande litade på människor som en naiv labrador.