nu haver jag haspat, nu haver jag haspat precis överallt! Sjöng Emil när han råkade haspa in sin pappa på utedasset. Så känns det när man är klar med deklarationen. Nu haver jag deklarerat, nu haver jag deklarerat precis som man ska!

För första gången på 30 år utan ha ett företag att deklarera. Härligt!

Nu ska jag i minsta detalj berätta hur jag gjorde. FÖRST så tog jag fram e-legitimationssladden, SEN stoppade jag in kontakten…. Eller kanske ska jag inte berätta. Annars verkar det vara poppis att vräka ur sig alla intresseväckande och pikanta detaljer om sitt privatliv och hoppas att nån vill sträcka ut en hand ur cyberrymden så man kan känna sig ordentligt och rekorderligt ego-boostad. Men si inte vi riktiga lantisar, vi går ut på vedbacken efter att ha inmundigat erfoderlig mängd svartvinbärsbrännvin och så bara hugger vi i utav sween. Oftast tar det på rätt ställe, och om det inte gör det, så har vi bara 24 mil till akuten. Fast inte jag förstås. Jag har 3. Måste flytta till nån avlägsen by som Blattnicksele, Kaskeluokt eller Ballastviken så jag blir sådär Inlandscool. 

Dom som bor i inlandet är så tuffa, dom far inte till nån doktor med mindre än att dom blött enochenhalv liter blod. Och om dom far så tar dom skotern eller fyrhjulingen. Och när dom liks far åt storstan (typ Sorsele) så köper dom hem 14 flak lapinkulta, ett par Lottorader åt grannen, en startwire till Ockelbon, bredspektrat pencillin till hundarna i byn, en korsett till farmor, några reserv- Walkie-talkies till älgjaktlaget, gipsbandage till hästen och italiensk vitlök. Sen far dom hem med ett ben gipsat och i yrande snöstorm och kliver in genom dörrn och säger: "Nä, he gick som bra, he var då inget särskilt".