Kor borta = hjärtinfarkt

 Det är skönt att kliva upp när det är mörkt ute. Då ser man nämligen ingenting. Ja, jag vet, självklart men ändå skönt att inget se. Det man inte ser, vet man inte om. Det man inte vet om mår man inte dåligt av.

Samma sak i onsdags. Mörkt ute. Dricker örtdryck och äter frukost med familjen. Det är ju jullov, så även för mig idag. Ledig och ledig men inne med familjen och äter frukost. Det ljusnar givetvis på allteftersom klockan blir mer och mer. Ljust ute och jag söker efter korna som går på åkern hemma hos oss. Det har ju stormat, ligghallen är alldeles utanför fönstret, mer eller mindre. All deras mat är där också.

Borta. De är borta! Jag hittar inte korna vars jag än tittar. Inte i ligghallen, inte vid maten, inte vid dungen på andra sidan bäcken. Panik! På med skorna, på med en jacka. Ut! Ta med Borris. Leta, leta, leta. Leif far iväg på det större betet med traktorn, jag far med bilen mot byn. Inga kor någonstans. Det är ju ändå ett gäng så man borde ju se dem, eller hur? Leif far mot grannen för att se om våra kor gått till hans. Men varför skulle de göra det? De har ju egen kille/tjur nu att vara med.

Jag far hem för att kolla till barnen. De ville verkligen inte vara med på någon ko-jakt och jag kan verkligen förstå dem. På vägen hem ser jag några rumpor. Stora rumpor. Korumpor. Jodå… De kommer ut från ett tätt område i deras hage. Ett sånt där område där det är så tätt, så tätt att det är svårt att gå där.

De har nog legat där i skydd för vinden istället för i vindskyddet. 

Snacka om hjärtinfarktsvarning sådär direkt på morgonen. De hade givetvis bestämt sig för att det var bättre där än i vindskyddet. Vem ska då vindskyddet vara för?