Borris

Igår skulle vi fodra åt tjurarna. Det kan vara lite krångligt då de är hungriga och en av dem är lite rädd och osäker och tar gärna det säkra före det osäkra. Han går gärna till anfall. Det är alltid såna gånger som jag skickar in Borris. Han tar undan tjurarna så pass att det går att ställa ner en bal och fodra. Alla tjurarna har enorm respekt för hunden. Det kan bero på att han markerat åt dem ett par gånger och det smäller i käftarna i luften när tjurarna funderar på om de verkligen ska gå undan. Han har inte bitit någon av dem mer än ytterst lätt över mulen. De har inte ens fått märken men de anser att det är säkrast att flytta sig för Borris.

Efter det fick han plocka in tackorna som hade gjort sönder foderbordet och smitit och var utanför fårhuset.

Här har han fått gå fram och trycka tillbaka de flesta tackorna på foderbordet. Det var här jag kom på att jag skulle ta foton… Ännu bättre hade det varit med en filmsnutt men, men. Här har han i alla fall fått ligg-kommandot. Fåren ska ner till vänster förutom lammen. De är liksom överallt 🙁

Här har han fått ett framkommando för att få ner tackorna dit de ska. Det är en tacka som är osäker och går emot. Hon stampar också irriterat med foten för hon tycker att han är för jobbig. Hon är helt enkelt inte säker på hunden, vilket ligger i hennes natur. Det är den närmaste tackan som stampar och är irriterad och hon har heller ingentstans att ta vägen, anser hon.

Genast lägger sig Borris ner och väntar ut tackan. Han låter henne känna sig säker så att hon kan gå undan och han kan fortsätta frammåt sen. En hund som ligger är inte alls lika farlig som en som är på benen. Därför är det så otroligt viktigt att hundar som vallar får kan liggkommandot. Jag säger ingenting åt Borris utan han får valla själv så länge han sköter sig.

Här känner sig tackan trygg och kan vika undan och gå ifrån hunden. Hon vågar släppa honom med blicken så att hon kan gå undan och gå dit hon ska.

Det som är så imponerande är att han gentemot tjurarna bara ett par minuter tidigare, var närgången, tuff, vass och visade tåga utan dess like. Gentemot fåren tar han det lugnare, lyssnar av djuren för att kolla om de går dit han vill, är mjuk i sättet och får dem att känna sig totalt trygg.

En timme senare ströade vi inne hos tjurarna och då fick han trycka ut tjurarna in i rasthagen utanför ligghallen. Genast tuffare och mer gåpåig.

Till sommaren ska vi träna lydnad och hämt (hämta fåren till föraren, mao mig, på ett visst avstånd) och sen ska vi göra vallhundsprovet så att han blir godkänd vallhund. Han fungerar kanonbra i gårdsarbetet hur som. Inte världens bästa hund men mer än nog bra för mig (eftersom han inte ens tittar åt ett får eller nöt när Leif ska försöka valla med honom).