Stugan

Vi har en stuga en bit uppåt i landet. En stuga i de norrländska, mörka skogarna (nåja, nu var det mest kalhyggen). Vi köpte den medan vi fortfarande bodde i stan. Då hade den allt som jag/vi behövde emellanåt: Lugnet. Tystnaden. Enkelheten. Ensamheten. Avstånden. Naturen. Vinden. Tallarna.

Sen vi flyttade till Bredvik så har allt som vi sökte i stugen här hemma. Varför ska vi då åka dit?

Igår var vi upp. Klart att det väckte en massa minnen. Minnen av de två äldsta barnen när de var små. Minnen av Yakov, (vår förra jakthund). Minnen av myggnät i fönstret så att man kunde höra vinden susa i träden om nätterna och den lite kyliga luften. Minnen av njutningsfulla stunder och minnen av mindre njutningsfulla stunder. Minnen av hur vi gjorde om där och varför. Minnen av när vi köpte vedspisen och när vi satte in den. Minnen av fester med vänner och minnen av ensamma stunder. Minnen av jakt och jaktfester. Minnen av människor som man bara träffar där. Minnen av hur vi vevade upp vatten ur vattenbrunnen och minnen av hur vi kämpade med att få vattnet i huset att fungera. Många, många minnen men just bara minnen.

Det känns som om det är en tid som är förbi. Idag längtar jag efternsus, rörelse, människor, aktiviteter, att bara kunna få sitta och titta på människor som går förbi. Idag vill jag hellre ha en lägenhet i Stockholm att fly till. Jag köper den vilken dag som helst och priset hade varit densamma som det vi gav för stugan i de norrländska skogarna.