Andnöd

 ”Rummet gick lite åt det ljusgula hållet, utsmyckningen var lika sparsamt tom som en tömd spargris. stod några kemikalier på en trähylla lite till vänster om där jag satt placerad på stolen. Känslan av viktlöshet överföll mig där jag satt som på en tron. Likt en fjäder så vandrade jag lite vaggande fram och tillbaka med mina ben som blivit stumma av stillasittandet. Det var ingen cell jag blivit inlåst i, utan det var den fria viljan som styrt mig till denna för mig prekära situation. Det började sticka i ögonen, näsan fick även den problem att fungera normalt. Att det kunde vara mina sista sekunder här på jorden slog mig inte då jag med högburet huvud satte mig i denna sits…minnen från fornstora dagar började tränga igenom det grumliga dunklet i mitt inre som stanken föranlett, fanns bara en räddning, måste ut och det fort, tänk om bara benen ville bära mig också….Allt vaggande med mina ben fram och tillbaka började nu ge resultat, modet reste sig som en hel fjällkedja och flykten kunde ta sin börja…Dags att lämna dasset för denna gång, borde skaffa mig en timer så det inte upprepas….”