Drevet går….

Herreguuuud vad tomt det känns, likt en tom drickesback så saknar jag innehållet i dig. Tror baske mig att jag skrämt dig på flykten, kanske jag kramat och gosat med dig lite för mycket på sistone?….vad vet väl jag? …är man sårbar och förkyld så kanske man helt enkelt blir en radiostyrd förlängd amorpil som skjuter ut hjärtformade pilar åt ditt håll, för just du är kolsyran i min sodastream, vattnet i min toalett, luften i mina lungor, strängen på min lyra, behöver ju dig!!! Förbajjade dynga, yrar samtidigt som jag förskräckt och långsamt vaknar till liv, ögonen registrerar suddigt och bestört förödelsen kring mig….det var verkligen som jag befarat…under nattens hetta så har jag kramat dig sönder och samman, å inte ett knyst sa du heller…älskade dunkudde. Vem ska nu få mina muskellösa armar runt sig kommande febertoppade nätter? Dun är dun å dun kan vara dyrt, men vad spelar det för roll, jag vet att spelemannen i mitt hjärta kommer skapa nya symfonier och gastkramande ballader även för dig, bara du är mjuk tillbaka…likt en jägare som släpper sin hund i hopp om att ställa fast en en älg så startar härmed min egen oförsynta jakt på ny sängkamrat, tur det finns ett möbelhus i närheten som kommer hjälpa mig och mina behov till fullo…