Timglas….

Blev ett gammalt inlägg idag från bloggens början…

Hon sprang som aldrig förr, hårsvallet som prydde hennes huvud fladdrade dels för farten hon uppnått, dels för vinden. Hon hade puls överallt i hennes framåtsträvande kropp. Kastade blickar till höger och vänster, framåt och bakåt. Vart var hon? Rädslan grep tag i henne igen med en kraft som fick hennes muskulatur i benen att börja stelna och bli till kramp…hon hade inte tid för det, det visste hon, tiden rann ut alltför fort som sanden i ett timglas som mäter sekunder. Kvinnan var i 45-års åldern och hennes tid på jorden räckte inte till kändes det som. Hon hade varit jagad i en knappa femton minuter och hennes krafter började sina ordentligt. Svetten kom fram på hennes panna och hon var hetare inombords än en masugn på Olofsfors Bruk då det begav sig. Hur kunde det bli så här, var felet hennes? Bara hon kom fram förbi nästa mörka cykeltunnel så kände hon att hon kanske skulle klara sig även denna dag. Det hade hänt alltför ofta och hade bara sig själv att skylla då orsakerna var så tydliga. För många sena nätter på rad, för mycket val att göra och för lite tid. Kvinnan var effektiv men inte på ett sätt som var bra. Viljan att göra saker var stor men inte ordningssinnet, det var så lätt att glömma bort det som var viktigt mitt i alla göromål….hon närmade sig den obelysta cykeltunneln med en fart som mattats betänkligt, tankarna var kaos," måtte jag klara det" svepte in i mörkret då ljudet från gatan framför henne träffade henne och nästan fick henne att tappa balansen. Känslan i kvinnans inre vände från rädsla till lycka i ett nafs. Hon uppfattade ljudet på ett annat sätt än vad många andra skulle göra i samma situation, för henne så var det räddningen. Bromsarna som gnisslade lite för att sedan tystna totalt och sedan bli till ett ljudligt pys då trycket släppte från dörrarnas låsning ….hon skulle hinna med bussen även idag, ett stort leende spred sig över det svettporlande ansiktet men ilskan över att åter glömt ställa alarmet skulle förfölja henne under resten av dagen. "Gör om gör rätt"sa hon till sig själv när hon slog sig ner i morgonbussens alltför varma säte, detta skulle vara den sista försovningen på länge…..fast det hade kvinnan sagt även dagen före….